Vaknande insikt

Bland judarna utgjorde det tolvte året gränsen mellan barndom och ungdom. När en hebreisk pojke fyllde tolv år, kallades han lagens son och Guds son. Han bereddes särskilda tillfällen att få religionsundervisning. Man väntade att han skulle delta i firandet av de heliga högtiderna och iaktta rådande sedvänjor. Det var i överensstämmelse med denna sedvänja som Jesus, då han fyllt tolv år, fick besöka påskhögtiden i Jerusalem. Som fromma israeliter reste Josef och Maria årligen dit för att fira påskhögtiden i den heliga staden. Och när Jesus uppnått den bestämda åldern, tog de honom med sig.Vn 65.1

Det var tre olika högtider i vilka alla män i Israel skulle träda fram inför Herren i Jerusalem, nämligen påsken, pingsten odh lövhyddohögtiden. Av dessa var påsken den mest besökta. Många samlades från alla de länder, där judarna var kringspridda. Från alla delar av Palestina kom tillbedjare i stort antal. Resan från Galileen tog flera dagar i anspråk. Resenärerna förenade sig i stora skaror för att få sällskap och skydd. Kvinnorna och de äldre männen red i regel på oxar eller åsnor på de steniga och branta vägarna. De starkare männen och ungdomen färdades till fots. Tiden för påsken inföll vid slutet av mars eller i början av april. Hela landet lyste då av blommor ooh genljöd av fåglarnas glada sång. Utefter hela vägen fanns minnesrika platser från Israels historia. Föräldrarna berättade under resan för sina barn om de under Gud hade utfört för sitt folk i gångna tider. Restiden förkortades med sång ooh musik. När till lut tornen i Jerusalem blev synliga, instämde alla i den triumferande sången: Vn 65.2

»Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem . . . Vn 66.1

Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!” —Vn 66.2

Ps. 122:2— 7.Vn 66.3

Firandet av påsken leder sitt ursprung från den israelitiska nationens födelse. Den sista natten under slaveriet i Egypten, då ännu inte det minsta tecken till befrielse kunde spåras, befallde Gud sitt folk att göra förberedelser för en omedelbar befrielse. Han hade varnat Farao för den slutliga straffdomen över egyptierna. Han uppmanade hebréerna att samla sina familjer i hemmen. Sedan de bestrukit dörrposterna med det slaktade påsklammets blod, skulle de tillsammans med osyrat bröd och bittra örter äta detta stekta lamm. »I skolen äta det så”, sade han, »I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fotterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är Herrens påsk.” Vid midnattstiden slog Herren allt förstfött i Egypten. Då sände Farao till Israels folk detta budskap: »Stån upp odh dragen ut från mitt folk ... odh gån åstad odh hållen gudstjänst åt Herren såsom I haven begärt.” — 2 Mos. 12:11, 31. Hebréerna lämnade Egypten som en fri nation. Herren hade sagt att påskhögtiden skulle firas varje år. Och sade han: »När då edra barn fråga eder: ‘Vad betyder denna eder gudstjänst?’ skolen I svara: ‘Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten’.” — 2 Mos. 12:26, 27. På detta sätt skulle berättelsen om denna storslagna befrielse upprepas från släkte till släkte.Vn 66.4