Alabasterflaskan

Simon från Betania betraktades som en av Jesu efterföljare. Han var en av de få fariséer som öppet hade slutit sig till dem som följde Jesus. Han erkände Jesus som lärare och hoppades att han skulle vara Messias, men han hade inte tagit emot honom som Frälsare. Hans karaktär hade inte förvandlats, hans principer var oförändrade.Vn 551.1

Simon hade blivit botad från spetälska. Det var detta som hade dragit honom till Jesus. Han ville visa sin tacksamhet. Vid Jesu sista besök i Betania bjöd han till fest för Frälsaren och hans apostlar. Till denna fest samlades många av judarna. Det rådde vid denna tidpunkt stor spänning i Jerusalem. Jesus och hans verksamhet tilldrog sig större uppmärksamhet än någonsin tidigare. Några av dem som hade kommit till festen bevakade noga hans rörelser och några av dem med ovänliga ögon.Vn 551.2

Jesus hade kommit till Betania bara sex dagar före påsken. Som han brukade göra hade han sökt vila i Lasarus’ hem. De skaror av resande som passerade genom staden spred ryktet om att han var på väg till Jerusalem och att han skulle tillbringa sabbaten i Betania. Bland folket rådde stor hänförelse. Många sökte sig till Betania. Några drevs av sympati för Jesus och andra av nyfikenhet för att få se en som hade uppväckts från de döda.Vn 551.3

Många väntade sig få höra Lasarus ge en sällsam redogörelse för de scener han varit vittne till efter döden. De blev förvånade över att han inte berättade någonting. Han hade inte något att berätta. Det inspirerade Ordet säger: »De döda veta alls intet... deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände.” — Pred. 9:5, 6. Men däremot berättade Lasarus hänfört om vad Jesus hade gjort. Han hade uppväckts från döden just för detta. Med tillförsikt och kraft förklarade han att Jesus var Guds Son.Vn 551.4

Det som de besökande i Betania kunde berätta om, när de kom till Jerusalem, ökade spänningen. Människor var ivriga att få träffa och att få höra Jesus, Överallt frågade man om Lasarus skulle följa honom till Jerusalem och om profeten skulle bli krönt till konung under påskhögtiden. Prästerna och rådsherrarna såg att deras makt över folket ständigt blev allt mindre. Deras raseri mot Jesus tilltog i bitterhet. De kunde knappast vänta på tillfälle att röja honom ur vägen för alltid. De kom ihåg hur ofta han hade gäckat deras mordiska planer. De fruktade för att han nu hade genomskådat deras planer mot honom och skulle hålla sig borta. De kunde knappast dölja sin oro och frågade varandra: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»Vn 552.1

Ett råd av präster och fariséer kallades samman. Efter Lasarus’ uppståndelse stod folkets sympati helt på Jesu sida, varför det skulle vara farligt att gripa honom offentligt. Myndigheterna beslöt därför att ta honom i hemlighet och att låta förhöret hållas så hemligt som möjligt. De hoppades att när domslutet över honom blev känt, skulle den nyckfulla folkopinionen vända sig till deras fördel.Vn 552.2

Så föresatte de sig att röja Jesus ur vägen. Men så länge Lasarus levde visste prästerna och rådsherrarna, att de inte kunde känna sig säkra. Själva existensen av en man som hade legat fyra dagar i graven och som hade blivit uppväckt genom ett ord från Jesus, skulle förr eller senare förorsaka en reaktion. Folket skulle hämnas på sina ledare för att de hade avlivat en som kunde göra ett sådant underverk. Sanhedrin beslöt därför att också Lasarus skulle dö. Så långt kan avundsjuka och fördomar föra sina slavar. De judiska ledarnas hat och otro hade ökat, till dess att de till och med ville ta livet av en man som Allmakten hade räddat från graven.Vn 552.3

Under det att dessa intriger utvecklades i Jerusalem, blev Jesus och hans vänner inbjudna till Simons fest. Vid bordet satt Frälsaren med Simon, som han hade botat från en motbjudande sjukdom, vid sin ena sida, och vid hans andra sida satt Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Marta passade upp vid bordet, medan Maria ivrigt lyssnade till allt som Jesus sade. I sin barmhärtighet hade Jesus förlåtit hennes synder. Han hade kallat hennes älskade bror ut ur graven. Marias sinne var fyllt av tacksamhet. Hon hade hört Jesus tala om sin förestående död. I sin djupa kärlek och sorg hade hon längtat efter att få hedra honom. Med stor personlig uppoffring hade hon köpt en alabasterflaska med »dyrbar äkta nardus» för att smörja hans kropp med. Men nu var det många som förklarade att han snart skulle krönas till konung. Hennes sorg förvandlades i glädje. Hon var ivrig att få vara den första som ärade sin Herre. I det att hon öppnade flaskan med smörjelsen hällde hon innehållet över Jesu huvud och fötter, under det att hon gråtande låg på sina knän och fuktade hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt långa, böljande hår.Vn 552.4

Hon hade försökt undvika uppmärksamhet. Det som hon gjorde kunde ha passerat obemärkt, men smörjelsen fyllde rummet med sin doft och avslöjade hennes handling för alla närvarande. Judas betraktade handlingen med stort missnöje. I stället för att vänta för att få höra vad Jesus skulle säga, började han viskande framför sina klagomål till dem som stod i hans närhet och klandrade Jesus för att han tillät sådant slöseri. På sitt listiga sätt kom han med antydningar som var avsedda att väcka missnöje.Vn 553.1

Judas var apostlarnas kassör. Av deras lilla förråd hade han i hemlighet använt en del för egen räkning och därigenom minskat deras resurser till en obetydlighet. Han fikade efter att lägga allt i börsen som han kunde komma över. Man tog ofta av pengarna i börsen för att hjälpa fattiga. När man köpte något som Judas inte ansåg vara nödvändigt, kunde han säga: »Varför detta slöseri? Varför blev inte det som detta kostade lagt i börsen som jag bär för de fattiga.» Nu stod Marias handling i så uppenbar kontrast till hans egoism att han skämdes. Efter sin vana försökte han komma med ett anständigt motiv för sina invändningar mot hennes gåva. Han vände sig till apostlarna och frågade: »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga? Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen.» Judas hade ingen medkänsla med de fattiga. Om Marias smörjelse hade sålts och pengarna hade lagts i hans börs skulle de fattiga inte ha fått något av dem.Vn 553.2