Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Ärlig hängivenhet uppskattad

    Apostlarna liknade inte Judas. De älskade Frälsaren. Men de kunde inte på rätt sätt uppskatta hans upphöjda väsen. Om de hade förstått vad han hade gjort för dem, skulle de ha tyckt att inte någonting som offrades på honom, skulle vara slöseri. De vise männen från Östern, som visste så litet om Jesus, hade visat en riktigare uppskattning av de hedersbetygelser som tillkom honom. De förde med sig dyrbara gåvor till Frälsaren och böjde sig i vördnad inför honom, medan han ännu var endast ett barn och låg lindad i en krubba.Vn 557.2

    Jesus värdesatte handlingar av uppriktig vänlighet. När någon gjorde honom en tjänst välsignade han med himmelsk förfining den som utförde den. Han vägrade inte att ta emot den enklaste blomma som plockades av ett barn och erbjöds honom i kärlek. Han tog emot gåvor från barnen och välsignade givarna och skrev in deras namn i livets bok. Att Maria smorde Jesus nämns i Bibeln som ett drag som skiljer henne från alla andra Marior. Handlingar som görs av kärlek och vördnad för Jesus, är ett bevis för tro på honom som Guds Son. Och den helige Ande nämner som bevis på en kvinnas trohet mot Jesus att hon »tvagit heligas fötter, understött nödlidande, korteligen beflitat sig om allt gott verk”. (1 Tim. 5:10.)Vn 557.3

    Jesus gladde sig över Marias uppriktiga önskan att göra sin Herres vilja. Han tog emot det överflöd av uppriktig hängivenhet som hans apostlar inte förstod och inte ville förstå. Marias önskan att göra sin Herre denna tjänst var av större värde för Jesus än all dyrbar smörjelse i världen, eftersom den var ett uttryck för hennes uppskattning av världens Frälsare. Det var Jesu kärlek som drev henne. Den oförlikneliga upphöjdheten i Jesu väsen fyllde hennes sinne. Smörjelsen var en symbol på givarens-sinnelag. Den var det yttre uttrycket för en kärlek som närdes av himmelska strömmar, till dess den flödade över.Vn 557.4

    Det som Maria hade gjort var just den undervisning som apostlarna behövde för att visa dem, att ett uttryck för deras kärlek till honom skulle glatt Jesus. Han hade varit allt för dem. De insåg inte att de snart skulle berövas hans närvaro, att de snart inte skulle kunna ge honom några bevis på tacksamhet för hans stora kärlek. Jesu ensamhet när han levde sitt liv här på jorden som människa, skild ifrån den himmelska världen, kunde apostlarna aldrig förstå, så att de visade sin uppskattning. Han sörjde ofta över att apostlarna inte gav honom det som han borde ha fått ta emot av dem. Han visste, att om de stod under de himmelska änglars inflytande som följde honom, skulle de anse att inte något offer var tillräckligt värdefullt för att ge uttryck för deras inre, andliga tillgivenhet.Vn 558.1

    Den kunskap de senare fick, gav dem en riktigare förståelse för de många olika saker som de kunde ha gjort för Jesus som uttryck för deras kärlek och tacksamhet, medan han ännu var hos dem. När Jesus hade lämnat dem och de verkligen kände sig som får utan herde, började de inse hur de skulle ha kunnat visa honom en uppmärksamhet som skulle ha glatt honom. De klandrade inte längre Maria utan sig själva. Tänk om de bara hade kunnat ta tillbaka sin kritik, sitt prat om att de fattiga skulle vara mer värda än den gåva som Jesus fick. De kände tillrättavisningen bittert, då de tog ned Jesu sargade kropp från korset.Vn 558.2

    Samma brist är påtaglig i vår värld idag. Bara några få uppskattar allt det som Kristus är för dem. Om de gjorde det, skulle den stora kärlek som Maria visade honom komma till uttryck, och smörjelsen skulle ges frikostigt. Den dyrbara smörjelsen skulle inte kallas för slöseri. Ingenting skulle betraktas som allt för dyrbart för att ge till Kristus, ingen självförnekelse eller självuppoffring för stor för att man inte skulle uthärda den för hans skull.Vn 558.3

    De ord som sades i vrede: »Varför skulle denna smörjelse förspillas?” kom det största offer som någonsin hade gjorts, att levande framstå för Jesus — gåvan av honom själv som försoningsoffer för en förlorad värld. Han skulle ge sig själv för mänskligheten på ett så överflödande sätt att det inte skulle kunna sägas om honom, att han skulle ha kunnat göra mer. I gåvan Jesus skänkte Gud hela himmelen. Ser man den från enbart mänsklig synpunkt, kan ett sådant offer betraktas som ett lättsinnigt slöseri. För det mänskliga förnuftet förefaller hela frälsningsplanen att vara ett slöseri med nådegåvor och tillgångar. Självförnekelse och helhjärtad uppoffring möter oss överallt. Med goda skäl kan den himmelska härskaran se med förvåning på människosläktet, som vägrar att låta sig lyftas och berikas av den obegränsade kärlek som kommer till uttryck i Kristus. Med goda skäl kan den utbrista: »Vad skall detta stora slöseri tjäna till?»Vn 559.1

    Men försoningen för en förlorad värld skulle bli obegränsat riklig och fullständig. Jesu offer var till ytterlighet överflödande för att kunna nå varje människa som Gud hade skapat. Den kunde inte begränsas, så att den inte skulle överstiga antalet av dem som skulle ta emot den stora gåvan. Inte alla människor blir frälsta, men återlösningsplanen är ändå inte något slöseri, även om den inte kan utföra allt som den i sitt överflöd omfattar. Den måste vara tillräcklig och överflödande.Vn 559.2

    Simon som var festens värd hade blivit påverkad av Judas’ kritik av Marias gåva. Han blev förvånad över Jesu handlingssätt. Den sårade hans fariseiska stolthet. Han visste att många av hans gäster betraktade Jesus med misstro och ogillande. Han sade för sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.”Vn 559.3

    Genom att bota Simon från spetälska hade Jesus räddat honom från en levande död. Men nu tvivlade Simon på att Frälsaren verkligen var profet, eftersom Jesus tillät denna kvinna att närma sig honom. Han borde ju med förargelse hånfullt ha avvisat henne som en, vilkens synder var för stora för att bli förlåtna. Eftersom han inte visade att han visste vad slags kvinna hon var, frestades Simon att tro att han inte var profet. Jesus vet ingenting om denna kvinna, som är så fri- modig i sitt uppträdande, tänkte han, annars skulle han inte tillåta henne att röra vid honom.Vn 559.4

    Men det var Simons okunnighet om Gud och om Jesus som kom honom att tänka så som han gjorde. Han förstod inte att Guds Son måste handla på samma sätt som Gud och visa medlidande, ömhet och barmhärtighet. Simon menade att man inte skulle ta någon hänsyn till Marias ångerfulla handlingssätt. Att hon kysste Jesu fötter och smorde dem med smörjelse väckte förbittring i hans hårda sinne. Han ansåg att om Jesus var profet, skulle han upptäcka syndare och tillrättavisa dem.Vn 560.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents