Triumferande färd

Aldrig tidigare i sitt jordiska liv hade Jesus tillåtit en sådan demonstration. Han förutsåg klart vad följden skulle bli. Den skulle föra honom till korset. Men det var hans avsikt att på detta sätt offentligt framställa sig själv som Äterlösaren. Han ville rikta uppmärksamheten på det offer som skulle kröna hans uppdrag till en fallen värld. Under det att folk samlades i Jerusalem för att fira påsken, skulle han, det förebildade lammet, frivilligt avskilja sig till ett offer. Under alla efterföljande tidsåldrar skulle det vara nödvändigt för hans församling att göra hans död för världens synder till föremål för noggrant studium och djup eftertanke. Alla förhållanden i samband därmed måste kunna verifieras på ett sätt som inte kunde betvivlas. Det var därför nödvändigt att folkets ögon nu skulle riktas mot honom. De händelser som föregick hans stora offer måste vara sådana att de riktade uppmärksamheten på själva offret. Efter en sådan demonstration som den som åtföljde hans intåg i Jerusalem skulle allas ögon följa hans snabba väg till den avslutande scenen.Vn 566.2

Alla skulle komma att tala om händelserna i samband med denna triumferande färd. Det skulle leda deras tankar till Jesus. Efter hans korsfästelse skulle många påminna sig dessa händelser och deras samband med hans förhör och död. Detta skulle komma dem att börja studera profetiorna och föra dem till övertygelse om att Jesus var Messias. I alla länder skulle antalet öka av dem som omvände sig till tron.Vn 566.3

I denna enda triumfscen i sitt liv kunde Frälsaren ha uppträtt, åtföljd av himmelska änglar och anmäld av Guds basun, men en sådan demonstration skulle ha stridit mot avsikten med hans uppdrag, emot den lag som hade varit rådande i hela hans liv. Han förblev trogen den anspråkslösa ställning som han hade tagit emot. Han måste bära mänsklighetens börda till dess att hans liv hade offrats för att världen skulle få leva.Vn 567.1

Denna dag, som apostlarna betraktade som den största i deras liv, skulle ha skuggats av mörka skyar, om de hade förstått att denna glada scen bara var förspelet till Mästarens lidande och död. Trots att han gång på gång hade berättat för dem om sin ofrånkomliga offerdöd, glömde de under stundens glada triumf hans sorgfyllda ord och såg framåt mot hans framgångsrika regering på Davids tron.Vn 567.2

Nya skaror slöt sig hela tiden till processionen. Alla som förenade sig med den greps av stundens inspiration och bidrog till att förstärka de hosiannarop som ljöd och genljöd från berg till berg, från dal till dal. Ropen hördes hela tiden: »Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.»Vn 567.3

Aldrig tidigare hade världen sett en sådan segerprocession. Den liknade inte någon av jordens berömda erövrares segertåg. Ingen skara av sörjande fångar, troféer över kunglig tapperhet, ingick i denna scen. Men runt Frälsaren fanns de härliga trofeerna av hans kärleksverk för syndfulla människor. Där fanns de fångar som han hade befriat ur Satans makt och som lovsjöng Gud för sin befrielse. De blinda, som han hade återgett deras syn, gick i spetsen. De stumma, vilkas tungor han hade löst, ropade de mest högljudda hosiannaropen. Krymplingarna, som han hade botat, gjorde glädjesprång och var de ivrigaste att bryta palmgrenar och vifta med dem framför Frälsaren. Änkor och faderlösa upphöjde Jesu namn för hans barmhärtiga gärningar mot dem. De spetälska, som han hade gjort friska, spred ut sina inte längre orena kläder över hans väg och hälsade honom som härlighetens konung. De som av hans röst hade väckts ur dödens sömn, fanns med i folkskaran. Lasarus, vars kropp hade börjat upplösas i graven, gladde sig nu i sin mandoms styrka och ledde det djur som Frälsaren red på.Vn 567.4