Åter tystade

Med spänt intresse väntade folkskaran på avgörandet. De visste att prästerna hade bekänt sig godta Johannes’ verksam-het. De väntade att dessa präster utan tvekan skulle medge att Johannes var sänd av Gud. Men efter att de i hemlighet hade konfererat med varandra, beslöt prästerna att inte blotta sig. På ett hycklande sätt sade de sig inte veta det. Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder, med vad myndighet jag gör detta.”Vn 587.2

Skriftlärde, präster och rådsherrar stod tysta. Förvirrade och besvikna blev de stående med neddragna ögonbryn och vågade inte komma med fler frågor till Jesus. Genom sin feghet och rådvillhet hade de i stor utsträckning fördärvat den respekt folket visat dem. Människorna stod nu där och njöt av att se dessa stolta, självrättfärdiga män besegrade.Vn 587.3

Alla dessa uttalanden av Jesus var betydelsefulla och skulle göra sig märkbara i ständigt ökande utsträckning efter hans korsfästelse och himmelsfärd. Många som spänt hade väntat på resultatet av Jesu fråga och som slutligen skulle bli hans efterföljare, kände sig för första gången dragna till honom denna händelserika dag. Det som hade hänt på templets förgård skulle aldrig utplånas ur deras sinnen. Motsättningen mellan Jesus och översteprästen, då de samtalade med varandra, var påtaglig. Templets stolte, andlige dignitär var klädd i en praktfull och dyrbar dräkt. På huvudet hade han en gnistrande tiara. Hans hållning var majestätisk, hans hår och hans långa böljande skägg var silvervitt av ålder. Hans uppträdande ingöt en respektfylld fruktan hos åskådarna. Framför denna vördnadsbjudande personlighet stod himmelens Majestät utan prydnader eller annan yttre ståt. Hans kläder bar märken efter resan, hans ansikte var blekt och präglades av tålmodig sorg. Ändå uttryckte det en värdighet och en välvilja som utgjorde en egendomlig kontrast till översteprästens stolta, självmedvetna och vredgade attityd. Många av dem som var vittnen till Jesu ord och handlingar i templet kom från den dagen att inom sig betrakta honom som en Guds profet. Men efterhand som folkstämningen vände sig till Jesu favör, tilltog prästernas hat mot honom. Den klokhet som gjorde att han undkom de snaror som lades ut för honom, blev ytterligare ett bevis för hans gudom och gav deras vrede ny näring.Vn 587.4

I sina sammandrabbningar med rabbinerna var det aldrig Jesu avsikt att ödmjuka sina motståndare. Det gladde honom aldrig att se dem komma i bryderi. Han hade viktig under-visning att framhålla. Han hade ödmjukat sina fiender genom att tillåta dem att bli fångade i det nät som de själva hade lagt ut. Då de erkände sin okunnighet ifråga om av vad slag Johannes’ dop var, gav han dem tillfälle att tala. Han utnytt-jade tillfället och framlade deras verkliga läge för dem och fogade ytterligare en varning till de många som han redan tidigare gett.Vn 588.1

»Vad synes eder?” sade han. »En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: ‘Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’ Han svarade och sade: ‘Jag vill icke’, men efteråt ångrade han sig och gick. Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: ‘Ja, herre’; men han gick icke. Vilken av de två gjorde vad Fadern ville?» Denna plötsliga fråga gjorde att hans lyssnare inte var på sin vakt. De hade noga följt med i liknelsen och svarade nu ögonblickligen: »Den förste.” Då såg Jesus på dem och sade med sträng och högtidlig röst: »Ja, sannerligen säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I. Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så att I trodden honom.»Vn 588.2

Prästerna och rådsherrarna kunde inte annat än ge ett korrekt svar på Jesu fråga. Därmed fick han veta deras åsikt till förmån för den förste sonen. Denne son representerade publikanerna, som fariséerna hatade och föraktade. Publikanerna hade varit grovt omoraliska. De hade i verklig mening varit överträdare av Guds lag och i sitt liv visat ett totalt motstånd mot hans krav. De hade varit otacksamma och ogudaktiga. Och när de anmodades att gå ut och arbeta i Herrens vingård, hade en hånfull vägran varit deras svar. Men då Johannes kom och predikade omvändelse och dop, tog publikanerna emot hans budskap och blev döpta.Vn 589.1