Vår enda trygghet

På denna levande sten kan jude och icke-jude utan åtskillnad bygga. Den är den enda grund på vilken vi kan bygga med trygghet. Den räcker till för alla och är stark nog att bära hela världens tyngd och bördor. Och i gemenskapen med Kristus, den levande stenen, blir alla som bygger på denna grund »levande stenar”. Många människor formas, pryds och utsmyckas av egna bemödanden, men de kan inte bli »levande stenar», eftersom de inte är förenade med Kristus. Utan denna förening kan ingen människa bli frälst. Utan att Kristi liv finns i oss kan vi inte motstå frestelsens stormar. Vår eviga säkerhet beror på att vi bygger på den säkra grunden. Skaror av människor bygger idag på grunder som inte har blivit prövade. När regnet faller och stormarna rasar och översvämningen kommer, störtar deras hus samman, eftersom det inte är grundat på den eviga klippan, den bärande hörnstenen Kristus Jesus.Vn 594.2

För dem som »icke hörsamma ordet” blir Kristus en för-argelseklippa. Men, »den sten som byggningsmännen förkastade” har »blivit en hörnsten». Liksom den förkastade stenen fick Jesus under sitt jordiska uppdrag uthärda åsidosättande och smädelser. Han blev »föraktad ... övergiven av människor, en smärtornas man” och förtrogen med sorg. Han blev »föraktad så att vi höllo honom för intet”. (Jes. 53:3.) Men tiden var nära då han skulle förhärligas. Genom uppståndel- sen från de döda skulle han bli »bevisad vara Guds Son». (Rom. 1:4.) Vid sin andra ankomst skulle han uppenbara sig såsom himmelens och jordens Herre. De som nu lade planer för att korsfästa honom, skulle erkänna hans storhet. Inför hela världsalltet skulle den förkastade stenen bli den bärande hörnstenen.Vn 594.3

Det folk som förkastade Kristus, skulle snart få se sin stad och nation utplånad. Deras härlighet skulle krossas och spridas som stoft för vinden. Och vad var det som blev judarnas fördärv? Det var den klippa som, om de hade byggt på den, skulle ha varit deras trygghet. Det var Guds godhet som de föraktade, rättfärdigheten som de avvisade, barmhärtigheten som de ringaktade. Människor satte sig upp emot Gud. Allt det som skulle ha blivit dem till räddning, vändes till deras fördärv. Allt det som Gud hade avsett till liv, fann de bli till död. Då judarna korsfäste Kristus, drog det med sig Jerusalems förstöring. Blodet som utgöts på Golgata, var det blod som sänkte dem ned i ruin, både i den nuvarande och den tillkommande världen. Så kommer det att bli på den sista stora dagen, när domen faller över dem som har förkastat Guds nåd. Kristus, deras förargelseklippa, kommer att för dem visa sig som ett hämnande berg. Hans åsyns härlighet, som är liv för de rättfärdiga, kommer att bli en förtärande eld för de ogudaktiga. Som följd av att de förkastat kärleken och föraktat nåden, kommer syndarna att utplånas.Vn 595.1

Med många illustrationer och upprepade varningar visade Jesus vad som skulle bli resultatet av att judarna förkastade Guds Son. Med dessa ord riktar han sig till alla människor under alla tidsåldrar, som vägrar att ta emot honom som sin Äterlösare. Varje varning gäller dem. Det vanhelgade templet, den olydige sonen, de falska vingårdsmännen, de stolta byggmästarna har alla sitt motstycke i varje syndares erfaren-het. Om han inte omvänder sig, kommer den dom som drabbade dem, att bli en förebild på hans egen.Vn 595.2