Tillspetsad konflikt

Prästerna och rådsherrarna hade under tystnad lyssnat till Jesu skarpa tillrättavisningar. De kunde inte tillbakavisa hans anklagelser. Men deras beslut att snärja honom blev bara ännu fastare. Därför sände de spioner till honom »som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld”. De sände inte de gamla fariséer som Jesus ofta hade mött, utan unga män som var ivriga och nitiska och som de inte trodde att Jesus kände. De fick sällskap av några av herodianerna som skulle lyssna till Jesu ord, så att de skulle kunna vittna mot honom, då han förhördes. Fariséerna och herodianerna hade varit bittra fiender, men nu hade de enats i fiendskapen mot Jesus.Vn 596.1

Fariséerna hade alltid varit förbittrade över att romarna krävde skatt. Utbetalning av skatt ansåg de stå i strid med Guds lag. Nu såg de ett tillfälle att gillra en snara för Jesus. Spionerna kom till honom, skenbart i uppriktighet, som om de ville veta vad som var deras plikt, och sade: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt.»Vn 596.2

Orden: »Vi veta att du är sannfärdig» skulle ha varit ett märkligt medgivande, om de hade varit uppriktiga. Men av-sikten var att bedra. Ändå var det sant vad de sade. Fariséerna visste att Jesus talade och undervisade om det som var sant, och efter vad de själva sade, skulle de bli dömda.Vn 596.3

De som ställde frågan till Jesus trodde att de hade dolt sin avsikt tillräckligt. Men Jesus läste deras tankar som en öppen bok och genomskådade deras hyckleri. »Varför söken I att snärja mig?» sade han och gav dem därmed ett tecken som de inte hade bett om, genom att visa dem att han kunde läsa deras dolda motiv. Ännu mer förvirrade blev de då han tilläde: »Tagen hit en penning!» Då de gjorde det, frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta? De svarade honom: ‘Kejsarens’.” I det att Jesus pekade på myntets text sade han: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör!”Vn 597.1

Spionerna hade väntat sig att Jesus skulle svara på deras fråga direkt, antingen i den ena eller den andra riktningen. Om han hade sagt: Det är inte lovligt att ge kejsaren skatt, skulle han ha anmälts för de romerska myndigheterna och gripits för anstiftan av uppror. Men om han skulle ha förklarat att det var lovligt att betala skatten, hade de tänkt anklaga honom inför folket för motstånd mot Guds lag. Nu kände de sig besvikna och övervunna. Deras planer gick om intet. Det kortfattade sätt på vilket deras fråga hade besvarats, gav dem inte något mer att säga.Vn 597.2

Jesu svar var inte någon undanflykt. Det var ett ärligt svar på frågan. I sin hand höll han det romerska mynt på vilket kejsarens namn och bild var präglad och sade, att eftersom de stod under den romerska maktens beskydd, skulle de ge denna makt det stöd som den krävde, så länge detta inte stod i strid med en högre plikt. Men samtidigt som de på fredligt sätt var underskastade landets lagar, skulle de under alla förhållanden visa Gud trohet i första hand.Vn 597.3

Jesu ord: »Given .. . Gud vad Gud tillhör”, var en skarp tillrättavisning till de intrikanta judarna. Om de troget hade uppfyllt sina förpliktelser mot Gud, skulle de inte ha varit en splittrad nation, underkastad en främmande makt. Inga romerska fanor skulle ha vajat över Jerusalem, ingen romersk vaktpost skulle ha stått vid dess portar, ingen romersk landshövding skulle ha härskat innanför dess murar. Den ju-diska nationen höll på att avtjäna straffet för sitt avfall från Gud.Vn 597.4

Då fariséerna hörde Jesu svar »förundrade de sig högeligen över honom”. De lämnade honom och gick sin väg. Han hade tillrättavisat deras hyckleri och förmätenhet. Då han gjorde det, hade han fastställt en stor princip, en princip som klart anger gränserna för människans plikt mot de civila myndigheterna och hennes plikt mot Gud. För många hade ett besvärligt problem lösts, och från det tillfället höll de fast vid den riktiga principen. Och även om många gick otillfredsställda bort, insåg de att den bakomliggande principen hade blivit klart framställd, och de förundrade sig över Jesu vidsyn och skarpsinnighet.Vn 597.5