Svek och förföljelse

»Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre.» Allt detta fick de kristna utstå. Föräldrar förrådde sina barn. Barn förrådde sina föräldrar. Vänner överlämnade sina vänner till Stora rådet. Förföljarna genomförde sin avsikt genom att mörda Stefanus, Jakob och andra kristna.Vn 628.1

Genom sina tjänare gav Gud judafolket ett sista tillfälle att omvända sig. Han uppenbarade sig genom sina vittnen, då dessa greps, förhördes och fängslades. Ändå uttalade deras domare dödsdomen över dem. De var de människor som »världen icke var värdig att hysa”. Genom att dräpa dem, korsfäste judarna Guds Son på nytt. Så skall det åter bli. Myndigheterna skall utfärda lagar för att inskränka religionsfriheten. De kommer att ta sig den rätt som ingen annan än Gud har. De kommer att anse att de kan betvinga samvetet, vilket endast Gud bör härska över. Man har redan börjat därmed. Detta kommer att fortsätta till dess att de når en gräns som de inte kan överskrida. Gud kommer att ingripa till förmån för sitt lojala, laglydiga folk.Vn 628.2

Vid varje tillfälle då förföljelse uppstår, kommer de som blir vittne till den, att antingen ta ståndpunkt för Kristus eller emot honom. De som visar sympati för dem som döms orättfärdigt, visar därmed att de ansluter sig till Kristus. Andra kommer att ta anstöt, därför att sanningens principer visar sig avvika från deras sätt att leva. Många snubblar och faller och vänder sig bort ifrån den tro som de en gång försvarat. De som faller bort i prövningen kommer, för att säkra sin egen trygghet, att vittna falskt och förråda sina bröder. Jesus har varnat oss för detta, för att vi inte skall bli förvånade över det onaturliga och grymma sätt på vilket dessa beter sig, som har förkastat ljuset.Vn 628.3

Jesus gav sina apostlar ett tecken på den ödeläggelse som skulle drabba Jerusalem. Han talade om för dem hur de skulle fly: »När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån, och de som äro ute på landsbygden må icke gå ditin. Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas.» Denna varning gavs för att den skulle åtlydas fyrtio år senare, vid Jerusalems undergång. De kristna lydde varningen, och inte en enda kristen omkom när staden föll.Vn 629.1

»Bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten”, sade Jesus. Han som hade instiftat sabbaten av-skaffade den inte vid sitt kors. Sabbaten blev inte förklarad ogiltig eller satt ur funktion genom hans död. Fyrtio år efter hans korsfästelse skulle den alltjämt helighållas. I fyrtio år skulle apostlarna bedja att deras flykt inte skulle behöva ske på vilodagen.Vn 629.2

Från Jerusalems förstöring gick Jesus snabbt vidare till den större händelsen, det sista ledet i den jordiska historiens kedja — Guds Sons ankomst i majestät och härlighet. Mellan dessa två händelser såg Jesus långa århundraden av mörker, århundraden under vilka hans församling skulle drabbas av blodsutgjutelse, tårar och ångest. Dessa scener kunde hans apostlar inte uthärda att få se. Jesus omnämnde dem därför endast i korthet. »Då skall det bliva ‘en stor vedermöda’, sade han, ‘vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.» Under mer än tusen år skulle en sådan förföljelse drabba Kristi anhängare som världen aldrig någonsin tidigare hade upplevt. Miljoner efter miljoner av hans trofasta vittnen skulle mördas. Om inte Guds hand hade räckts ut för att bevara hans folk, skulle alla ha omkommit. »Men för de utvaldas skull», sade han, »skall den tiden bliva förkortad.”Vn 629.3