Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Den räddande principen

    I ett stort rum på övre våningen i ett hus i Jerusalem satt Jesus till bords tillsammans med sina apostlar. De hade samlats för att fira påsken. Frälsaren ville fira denna högtid ensam med de tolv. Han visste att hans stund hade kommit. Han var själv det verkliga påsklammet. På den dag då man åt påskmåltiden, skulle han offras. Han skulle nu tömma vredens bägare. Han måste snart ta emot det slutliga lidandets dop. Men det återstod ännu några få stilla timmar för honom. Dessa ville han utnyttja till förmån för sina älskade apostlar.Vn 643.1

    Hela Jesu liv hade varit ett liv i osjälvisk tjänst. »Icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna” (Matt. 20:28) hade varit undervisningen i varje hans handling. Men ännu hade apostlarna inte kunnat tillägna sig denna undervisning. Vid denna sista påskmåltid upprepade Jesus sin undervisning genom en illustration som för all framtid fäste den i deras minne och sinne.Vn 643.2

    Samtalen mellan Jesus och hans apostlar var i allmänhet stunder av en stilla glädje, mycket uppskattade av dem alla. Påskmåltiden hade varit tillfällen av särskilt intresse, men vid det här tillfället var Jesus bekymrad. Hans sinne var tungt. Det vilade en skugga över hans ansikte. Då han träffade apostlarna i rummet på den övre våningen, märkte de att det var något som tryckte hans sinne mycket starkt. Även om de inte visste orsaken, kände de medkänsla med honom i hans sorg.Vn 643.3

    Under det att de var samlade omkring bordet, sade han med en röst som var präglad av rörande nedstämdhet: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner; ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike. Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: ‘Tagen detta och delen eder emellan; ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd’.”Vn 643.4

    Jesus visste att tiden var inne då han skulle lämna världen och återvända till sin Fader. Och på samma sätt som han hade älskat sina egna som var i världen, älskade han dem intill slutet. Han befann sig nu i korsets skugga. Smärtan plågade hans sinne. Han visste att alla skulle överge honom i den stund då han blev förrådd. Han visste att han skulle lida döden under den mest förödmjukande behandling som brottslingar utsattes för. Han kände till otacksamheten och grymheten hos dem som han hade kommit för att frälsa. Han visste hur stor den uppoffring var som han måste göra, och för hur många den skulle vara förgäves. Eftersom han visste om allt det som han skulle komma att möta, skulle det ha varit naturligt om han hade blivit överväldigad av tanken på sin egen förödmjukelse och sitt lidande. Men han såg på de tolv som hade vandrat med honom som hans egna och som, när hans egen förnedring och sorg och smärtsamma behandling var över, skulle lämnas kvar att kämpa i världen. Hans tankar på vad han själv måste lida hade alltid samband med hans apostlar. Han tänkte inte på sig själv. Hans omsorg om dem var alltid främst i hans tankar.Vn 644.1

    Denna sista kväll tillsammans med apostlarna hade Jesus mycket att säga dem. Om de hade varit beredda att ta emot vad han ville säga dem, skulle de ha besparats förkrossande själskval, besvikelse och otro. Men Jesus såg att de inte skulle kunna uthärda det som han hade att säga dem. När han såg in i deras ansikten, blev varningens och tröstens ord aldrig sagda, Ögonblicken giok under tystnad. Jesus tycktes vänta. Apostlarna kände sig illa till mods. Det medlidande och den omtanke som Jesu djupa sorg hade framkallat, tycktes ha tonat bort. Hans sorgfyllda ord, som syftade på hans eget lidande, hade gjort föga intryck. De blickar de sände varandra talade om avundsjuka och osämja.Vn 644.2

    Det pågick en diskussion mellan dem om vem som »skulle vara den störste”. Denna diskussion som pågick i Jesu närvaro, vållade honom sorg och sårade honom. Apostlarna hängde fast vid sin älsklingsidé att Jesus skulle hävda sin makt och inta sin ställning på Davids tron. I sitt sinne längtade var och en av dem efter den främsta platsen i riket. De hade företagit en värdering av sig själva och av varandra. I stället för att akta sina medbröder högre än sig själva, hade de ställt sig själva först. Jakobs och Johannes’ begäran om att få sitta på den högra och vänstra sidan om Jesu tron hade väckt förbittring hos de andra. Att de två bröderna hade vågat sig på att be om den högsta ställningen gjorde de andra tio så uppretade, att inbördes splittring hotade. De kände att de blev orättvist bedömda och att deras trohet och deras begåvning inte erkändes. Judas var den strängaste mot Jakob och Johannes.Vn 645.1

    När apostlarna kom in i det rum där de skulle äta, var deras sinnen fyllda av hämndgiriga känslor. Judas trängde sig fram närmast Jesus på hans vänstra sida. Johannes hade placerat sig på den högra sidan. Om det fanns någon högsta plats, hade Judas bestämt sig för att tillägna sig den. Den platsen ansågs vara den närmast Jesus. Och Judas var förrädare.Vn 645.2

    En annan orsak till splittring hade uppstått. Vid en festlighet var det vanligt att en tjänare skulle tvätta gästernas fötter. Vid detta tillfälle hade man gjort förberedelser för denna handling. Handkannan, vattenfatet och handduken fanns på plats, färdiga för fottvättningen. Men ingen tjänare fanns närvarande och det var apostlarnas uppgift att utföra handlingen. Men under inflytande av sin sårade stolthet bestämde sig var och en av apostlarna för att han inte skulle bli den som skulle utföra en tjänares arbete. Alla visade en kallsinnig likgiltighet, skenbart utan att veta om att det fanns någonting för dem att göra. Genom sin tystnad vägrade de att ödmjuka sig.Vn 645.3

    Hur skulle Jesus kunna få dessa arma människor så långt, att Satan inte skulle vinna en avgjord seger över dem? Hur skulle han kunna visa dem att det inte räckte med en bekännelse att de var hans efterföljare, för att de verkligen skulle bli det eller försäkra dem om en plats i hans rike? Hur skulle han kunna visa att det är en kärleksfull tjänst och sann öd-mjukhet som utgör verklig storhet? Hur skulle han kunna tända kärleken i deras sinnen och göra det möjligt för dem att förstå vad han längtade efter att säga dem?Vn 645.4

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents