Den viktigaste gåvan

Innan Jesus lät offra sig som slaktoffer, sökte han efter den viktigaste och mest fullständiga gåva han kunde tänka sig, för att till sina efterföljare ge en gåva som skulle föra nådens obegränsade hjälpkällor inom räckhåll för dem. »Jag skall bedja Fadern», sade han, »och han skall giva eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder: sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder. Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.»Vn 670.1

Anden hade funnits i världen redan tidigare. Ända från återlösningsverkets början hade han påverkat människors sinnen. Men under det att Jesus var på jorden hade apostlarna inte önskat sig någon annan Hjälpare. Inte förrän de hade berövats hans närvaro, skulle de komma att känna behov av Anden, och då skulle han komma.Vn 670.2

Den helige Ande är Kristi representant, men fri ifrån mänsklig natur och oberoende därav. Hindrad av mänsklig natur kunde Jesus inte personligen vara närvarande överallt. Därför var det till deras bästa att han skulle gå till Fadern och sända Anden att bli hans efterföljare på jorden. Då skulle ingen ha någon förmån på grund av vistelseort eller personlig kontakt med Jesus. Genom Anden skulle Frälsaren vara tillgänglig för alla. I det avseendet skulle han vara dem närmare än om han inte hade farit upp till himmelen.Vn 670.3

»Den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och jag skall älska honom och skall uppenbara mig för honom.” Jesus såg in i sina apostlars framtid. Han såg en föras till galgen, en till korset, en i landsförvisning bland ensliga klippor ute i havet, andra till förföljelse och död. Han upp-muntrade dem med löftet att han skulle vara hos dem i varje prövning. Detta löfte har inte förlorat något av sin kraft. Herren vet allt om sina trofasta tjänare, som för hans skull sitter i fängelse eller har förvisats till ensliga öar. Han tröstar dem med sin egen närvaro. När de troende för sanningens skull dras inför orättfärdiga domstolar, står Kristus vid deras sida. Alla de anklagelser som riktas mot dem, riktas mot Kristus. Kristus blir dömd på nytt i sina efterföljares gestalt. När någon blir inspärrad inom fängelsemurarna, hänför Kristus hans sinne med sin kärlek. När någon lider döden för hans skull säger han: »Jag är ... den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evighet och har nycklarna till döden och dödsriket.» — Upp. 1:18. Den som ger sitt liv för mig skall få det bevarat till evig härlighet.Vn 670.4