Skenbart små resultat

Som världens Frälsare ställdes Jesus ständigt inför skenbara nederlag. Han som var nådens sändebud till denna värld, tycktes få så litet uträttat av det uppdrag som han längtade efter att få fullgöra för att upplyfta och frälsa. Sataniska inflytanden var ständigt i verksamhet för att hindra honom. Men han lät sig inte avskräckas. Genom profeten Jesaja säger han: »Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft; dock, min rätt är hos Herren och min lön hos min Gud ... så att Israel icke rycktes bort — ty jag är ärad i Herrens ögon, och min Gud har blivit min starkhet.” Det är till Jesus som löftet ges: »Så säger Herren, Israels förlossare, hans Helige, till den djupt föraktade, som är en styggelse för människor... Så säger Herren ... Jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arvslotterna och säga till de fångna: ‘Dragen ut’, till dem som sitta i mörkret: ‘Kommen fram’... de skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor.” — Jes. 49:4, 5, 7—10.Vn 682.1

Jesus vilade i detta ord och han lät inte Satan få något övertag. Då Jesus snart skulle ta de sista stegen i sin för-ödmjukelse och under det att den djupaste sorg höll på att omsluta honom, sade han till sina apostlar: »Denna världens furste kommer, i mig finnes intet som hör honom till.” »Denna världens furste är nu dömd.” »Nu skall denna världens furste utkastas» — Joh. 14:30; 16:11; 12:31. Med profetisk blick såg Jesus de händelser som skulle äga rum under hans sista stora strid. Han visste att när han skulle komma att ropa: »Det är fullbordat!” skulle hela himmelen triumfera. Hans öron uppfångade den avlägsna musiken och segerropen i himmelen. Han visste att dödsklockan då skulle ljuda över Satans rike och att Kristi namn skulle kungöras från värld till värld genom hela universum.Vn 682.2

Jesus gladde sig över att han kunde göra mer för sina ef-terföljare än vad de bad om eller förstod. Han talade med övertygelse, därför att han visste att ett allsmäktigt påbud hade utgått redan innan världen blev till. Han visste att sanningen, utrustad med den helige Andes allmakt, skulle segra i kampen mot det onda och att den blodstänkta fanan skulle vaja över dem som följde honom. Han visste att hans tillitsfulla apostlars liv skulle bli som hans: En rad oavbrutna segrar, som inte såg ut som segrar här, men som skulle bli erkända som segrar i det stora härefter.Vn 683.1

»Detta har jag talat till eder för att I skolen hava frid i mig”, sade han. »I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.» Jesus misslyckades inte, och inte heller blev han modlös. De som följer honom skall visa samma uthållighet. De skall leva som han levde och arbeta som han arbetade, eftersom de förlitar sig på honom som den store Mästaren i arbetet. De måste ha frimodighet, energi och uthållighet. Även om det skenbart omöjliga stänger deras väg, skall de genom hans nåd gå framåt.I stället för att beklaga sig över svårigheterna, uppfordras de till att övervinna dem. De skall inte bli förtvivlade över någonting utan hoppas allting. Med sin oförlikneliga kärleks gyllene kedja har Jesus bundit dem vid Guds tron. Det är hans avsikt att det högsta inflytande i universum, som strömmar ut från källan till all makt, skall tillhöra dem. De skall ha kraft att stå emot det onda, en kraft som varken jorden, döden eller dödsriket kan övervinna, en kraft som gör det möjligt för dem att segra, liksom han segrade.Vn 683.2

Jesu plan är att himmelens ordning, himmelens styrelsesätt och himmelens harmoni skall komma till uttryck i hans församling på jorden. Därigenom blir han förhärligad i sitt folk. Genom dem skall rättfärdighetens sol lysa med ofördunklad glans i världen. Jesus har gett sin församling rikliga hjälpmedel för att han av sin återlösta, köpta egendom skall kunna få en stor avkastning av härlighet. Han har skänkt sitt folk förmågor och välsignelser, för att de skall kunna repre- sentera hans egen tillräcklighet. Församlingen, som har begåvats med Kristi rättfärdighet, är hans förrådshus, vari hans barmhärtighet, hans nåds och hans kärleks rikedomar skall visa sig i full och slutlig utveckling. Jesus betraktar sitt folk I dess renhet och fullkomlighet som lönen för sitt förödmjukande och som ett tillägg till sin härlighet — Kristus, den stora medelpunkten, varifrån all härlighet utstrålar.Vn 683.3

Med starka, hoppfulla ord avslutar Frälsaren sin under-visning. Därefter utgjuter han sin själs börda i bön för sina apostlar. Han lyfter sin blick mot himmelen och säger: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din Son på det att din Son må förhärliga dig, eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom. Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.”Vn 684.1

Jesus hade fullbordat det uppdrag som hade getts honom att utföra. Han hade förhärligat Gud på jorden. Han hade uppenbarat Faderns namn. Han hade utvalt dem som skulle fortsätta hans uppdrag bland människorna. Och han sade: »Jag är förhärligad i dem. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn — det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett, likasom vi äro ett.» »Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder att de alla må vara ett... Jag i dem, och du i mig — ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig”Vn 684.2

Jesus uttrycker sig som den som har gudomlig auktoritet och överlämnar sin utvalda församling i Faderns armar. Som en helgad överstepräst går han i förbön för sitt folk. Som en trogen herde samlar han sin hjord under den Allsmäktiges skugga, den starka och säkra tillflykten. För honom återstår nu den sista kampen med Satan och han går ut för att möta den.Vn 684.3