Han lät sig gripas

Apostlarna hade trott att Mästaren inte skulle låta sig gripas. Samma kraft som hade fått pöbelhopen att falla ned som döda kunde ju ha hållit dem förlamade, till dess att Jesus och hans följeslagare hade kommit undan. De kände sig besvikna. De fylldes av vrede, då de såg att man hämtade rep för att binda händerna på honom som de älskade. I vrede drog Petrus obetänksamt sitt svärd och försökte försvara Mästaren, men han lyckades bara hugga örat av översteprästens tjänare. Då Jesus såg vad som hände gjorde han sina händer fria, trots att de romerska soldaterna höll fast dem, och sade: »Låten det gå så långt!» Så rörde han vid det skadade örat som ögonblickligen blev läkt. Därefter sade han till Petrus: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?” — En legion i stället för var och en av de tolv apostlarna. Men varför räddar han då inte sig själv? tänkte apostlarna. Som svar på den tanke som de inte hade gett uttryck för, tillfogade Jesus: »Huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste ske?» »Skulle jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?”Vn 695.3

De judiska ledarnas officiella värdighet hade inte hindrat dem från att sluta sig till Jesu förföljare. Att gripa honom var en alltför viktig angelägenhet för att kunna anförtros åt underordnade. De baksluga prästerna och äldste hade slagit sig samman med tempelpolisen och pöbeln för att följa med Judas till Getsemane. Vilket sällskap för dessa högvärdiga män att ansluta sig till — en pöbelhop som fikade efter spänning och utrustat sig med alla slags vapen, som om de var på jakt efter ett vilt djur.Vn 696.1

Jesus vände sig till prästerna och de äldste och såg forskande på dem. De skulle aldrig, så länge livet varade, glömma de ord han då sade till dem. Med värdighet sade han: Ni kommer emot mig med svärd och käppar, som om ni var ute efter en tjuv eller en rövare. Dag efter dag har jag suttit och undervisat i templet. Ni har haft alla möjligheter att gripa mig och ni gjorde ingenting. Natten passar bättre för era gärningar. »Detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»Vn 696.2

Apostlarna greps av skräck då de såg att Jesus lät sig gripas och bindas. De blev förolämpade över att han tillät denna förödmjukelse att drabba både honom och dem själva. De kunde inte förstå hans handlingssätt. De klandrade honom för att han överlämnade sig åt pöbeln. I sin förargelse och fruktan föreslog Petrus att de skulle rädda sig själva. På detta förslag »övergåvo de honom alla och flydde». Men Jesus hade förutsagt denna flykt: »Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, då I skolen förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.» — Joh. 16:32.Vn 696.3