Förvirring i Rådet

Kaifas märkte det inflytande som gjorde sig gällande och påskyndade förhöret. Jesu fiender befann sig i stor förvirring. De hade föresatt sig att försäkra sig om att han blev dömd, men hur de skulle kunna uppnå detta, visste de inte. Rådets medlemmar var uppdelade mellan fariséer och sadducéer. Det rådde bitter fiendskap och strid mellan dem. Vissa enskilda, omstridda punkter vågade de inte beröra av fruktan för en strid. Med några få ord kunde Jesus ha satt deras fördomar mot varandra och därigenom avvänt vreden från sig själv. Detta visste Kaifas. Han ville därför undvika varje tillfälle till strid. Det fanns många vittnen närvarande som kunde bevisa att Jesus hade gått hårt fram mot prästerna och de skriftlärde och att han hade kallat dem för hycklare och mördare, men det var inte ändamålsenligt att ta upp sådana vittnesmål. I sina skarpa sammanstötningar med fariséerna hade sadducéerna använt sig av liknande uttalanden om dem. Och sådana vittnesmål skulle inte ha något avgörande inflytande hos romarna, som själva äcklades över fariséernas förmätna anspråk. Det fanns också många som kunde vittna om att Jesus hade ringaktat judarnas traditioner. Han hade uttalat sig respektlöst om många av deras förordningar. Men i fråga om traditionerna stod fariséer och sadducéer i strid med varandra. Inte heller sådana bevis skulle ha något värde inför romarna. Jesu fiender vågade inte anklaga honom för sabbatsbrott, eftersom en undersökning skulle avslöja av vad slag hans verksamhet var. Om hans underverk, då han botat sjuka, skulle komma fram i ljuset, skulle prästernas avsikter omintetgöras.Vn 702.2

Falska vittnen hade fått betalning för att anklaga Jesus för att uppegga folket till uppror och försök att grunda ett eget rike. Men deras vittnesmål visade sig vara svävande och motstridiga. Under förhöret motsade de sina egna uttalanden.Vn 703.1

Tidigt under sin verksamhet hade Jesus sagt: »Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.” Med profetians symboliska språk hade han därigenom förutsagt sin egen död och uppståndelse. »Men det var om sin kropps tempel han talade.” — Joh. 2:19, 21. Dessa ord hade judarna tolkat bokstavligt och menade att han syftade på templet i Jerusalem. Av allt det som Jesus hade sagt kunde prästerna inte finna någonting som de kunde använda emot honom, med undantag av detta. Genom att felaktigt återge dessa ord hoppades de kunna uppnå en fördel. Romarna hade varit med om att återuppbygga och utsmycka templet. De var mycket stolta över det. Varje föraktfullt uttalande om templet skulle utan tvivel väcka deras förbittring. Här kunde romare och judar, fariséer och sadducéer enas. De höll alla templet högt i ära. I denna sak fann man två vittnen, vilkas vittnesmål inte var lika motstridiga som de andras hade varit. Den ene av dem, en som hade fått betalning för att anklaga Jesus, sade: »Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen’.” Därigenom blev Jesu ord felaktigt återgivna. Hade de blivit korrekt återgivna såsom han hade sagt dem, skulle de inte ha kunnat fälla honom för det i Stora rådet. Om Jesus bara hade varit människa, så som judarna hävdade, skulle hans uttalande kunna ha betraktats som verklighetsfrämmande skrytsamhet, men de skulle inte ha kunnat bli någon grund för en anklagelse för hädelse. Inte ens i det oriktiga sätt på vilket orden framställdes av falska vittnen skulle de, enligt romarnas rättsuppfattning, kunna leda till en dödsdom.Vn 703.2