För tredje gången förnekad

För andra gången riktades uppmärksamheten mot honom. Han blev åter beskylld för att vara en av dem som hade följt Jesus. Han förklarade nu med en ed: »Jag känner icke den mannen.” Han hade åter fått ett tillfälle. En timme senare kom en av översteprästens tjänare, en nära släkting till den man som Petrus hade huggit örat av, fram till honom och frågade honom: »Såg jag icke själv att du var med honom i örtagården?” »Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.” Detta fick Petrus att gripas av raseri. Jesu apostlar var kända för sitt rena tal. Men för att helt föra sina utfrågare bakom ljuset och rättfärdiga sitt påtagna beteende förnekade Petrus nu sin Mästare med eder och svordomar. Återigen hördes tuppen gala. Petrus hörde den nu och han kom ihåg Jesu ord: .»Förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» — Mark. 14:30. Medan ännu de lumpna ederna hördes från Petrus och tuppens galande ännu gav eko i hans öron, vände Frälsaren sig bort från domarna med deras rynkade pannor och såg med öppen blick på sin arme apostel. Samtidigt drogs Petrus’ blick mot Mästaren. I detta milda ansikte såg han uttryck för djup medkänsla och sorg, men någon vrede såg han inte där.Vn 710.2

Då han såg detta bleka, lidande ansikte och dess skälvande läppar och uttrycket av medlidande och förlåtelse, genom-borrades hans sinne som av en pil. Samvetet vaknade. Minnet fungerade. Petrus erinrade sig sitt löfte för några få timmar sedan om att han skulle följa sin Herre till fängelse och till död. Han kom ihåg sin bedrövelse då Frälsaren sade till honom i påskmåltidsrummet, att han skulle förneka sin Herre tre gånger samma natt. Petrus hade just sagt att han inte kände Jesus. Nu kände han emellertid med bitter sorg hur väl hans Herre kände honom och hur exakt han hade läst hans tankar och den falskhet som han inte ens själv visste något om.Vn 711.1

En våg av minnen rusade in över honom. Frälsarens medkännande barmhärtighet, hans godhet och tålamod, hans mildhet och fördragsamhet med sina felande apostlar, allt-sammans mindes han. Han kom ihåg varningen: »Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet.» — Luk. 22:31, 32. Han tänkte med förskräckelse tillbaka på sin egen otacksamhet, sitt förnekande, sina falska eder. Ännu en gång betraktade han sin Herre och såg en vanhelgad hand lyftas för att slå Jesus i ansiktet. Ur stånd att uthärda denna scen störtade han med förkrossat sinne ut ur domsalen.Vn 711.2

Han fortsatte vidare i ensamhet och mörker, utan att veta och utan att fråga efter vart han gick. Till sist befann han sig i Getsemane. Det som ägt rum några få timmar tidigare, kom nu levande för honom på nytt. För sin inre syn såg han sin Herres lidande ansikte, fläckat av blodig svett och förvridet av ångest. Med bittra samvetskval erinrade han sig, att Jesus under gråt och i själsångest hade kämpat ensam i bön, medan de som skulle ha förenat sig med honom i den ödesdigra stunden, låg och sov. Han kom ihåg hans allvarliga uppmaning: »Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.» — Matt. 26:41. Han blev på nytt vittne till scenen i domsalen. Det var en plåga för hans sargade sinne att veta, att han hade fogat den tyngsta bördan till Frälsarens förödmjukelse och sorg. Just på samma plats, där Jesus i ångest hade uttömt sin själ för Fadern, föll Petrus på sitt ansikte och önskade att han skulle få dö.Vn 711.3

Det var genom att sova, när Jesus bad honom att vaka och bedja, som Petrus beredde vägen för sin stora synd. Alla apostlarna orsakade sig stor förlust genom att sova under denna kritiska stund. Jesus visste om det eldprov som de skulle genomgå. Han visste hur Satan skulle arbeta på att förlama deras sinnen, så att de skulle vara oförberedda för provet. Det var därför han gav dem denna varning. Om de hade använt dessa timmar i örtagården till att vaka och bedja, skulle Petrus inte ha lämnats att vara beroende av sin egen svaga kraft. Han skulle inte ha förnekat sin Herre. Om apostlarna hade vakat med Jesus i hans ångest, skulle de ha varit beredda på att se hans lidanden på korset. De skulle i viss utsträckning ha förstått orsakerna till hans överväldigande ångest. De skulle ha kunnat erinra sig hans ord som talade om hans lidanden, hans död och hans uppståndelse. Mitt i denna, den mest ödesdigra stundens dysterhet skulle några strålar av hopp ha upplyst mörkret och stärkt deras tro.Vn 712.1