Mildhet, underkastelse, medkänsla

Då Pilatus utlämnade Jesus till att bli gisslad och skändad trodde han att han skulle kunna väcka folkmassans medkänsla. Han hoppades att den skulle anse att detta var straff nog. Till och med prästernas hat skulle nu vara tillfredsställt, trodde han. Men med skarp uppfattning såg judarna svagheten i att på detta sätt straffa en man, som hade förklarats oskyldig. De visste att Pilatus försökte rädda fångens liv. De hade bestämt sig för att Jesus inte skulle ges fri. Det var för att lugna och tillfredsställa dem som Pilatus lät piska honom, förstod de. Om de drev saken till ett bestämt avgörande, skulle de säkert uppnå sin avsikt.Vn 738.3

Pilatus sände nu bud för att hämta Barabbas till domstolen. Där ställde han fram de två fångarna sida vid sida. I det han pekade på Frälsaren, sade han högtidligt och med bönfallande stämma: »Se människan!» »Se, jag vill föra honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner honom skyldig till något brott.»Vn 738.4

Där stod Guds Son, iförd smädelsens kappa och törnekronan. Han var avklädd till midjan och på hans rygg kunde man se de långa, fruktansvärda strimmorna varifrån blodet rann fritt. Hans blodfläckade ansikte bar märken av utmattning och plåga, men aldrig hade det sett vackrare ut än nu. Frälsarens ansikte var inte vanställt inför hans fiender. Varje drag uttryckte mildhet, underkastelse och den ömmaste medkänsla med hans grymma fiender. Hans uppträdande avslöjade ingen feg svaghet utan den styrka och värdighet som hör tålamodet till. En slående motsats var fången vid hans sida. Varje drag i Barabbas’ ansikte avslöjade honom som den skurk han var. Kontrasten talade till alla i folkskaran. Några av åskådarna grät. När de såg på Jesus fylldes deras sinnen av medkänsla. Till och med präster och rådsherrar var övertygade om att han var allt det som han gav sig ut för att vara.Vn 739.1

De romerska soldater som omringat Jesus, var inte allesam-mans förhärdade. Några av dem såg honom allvarligt i ansiktet och sökte efter ett enda bevis på att han var en förbrytare eller en farlig person. Då och då vände de sig om och kastade en föraktfull blick på Barabbas. Det krävdes inte stor insikt för att genomskåda honom. Därefter vände de sig åter till honom som förhördes. De såg med djup medkänsla på den gudasände som fick lida. Jesu stillsamma underkastelse inpräglade scenen i deras sinnen, så att den aldrig kunde utplånas, förrän de antingen erkänt honom som Kristus eller, genom att förkasta honom, avgjort sitt eget öde.Vn 739.2

Pilatus fylldes av förvåning över tålamodet hos Frälsaren som aldrig klagade. Han tvivlade inte på att judarna, när de fick se denne man som en kontrast till Barabbas, skulle bevekas till medkänsla. Men han förstod inte prästernas hat till honom, världens Ljus, som hade avslöjat deras mörker och villfarelser. De hade upphetsat pöbeln till ett fanatiskt hat. Återigen höjde präster, rådsherrar och folket det fruktansvärda ropet: »Korsfäst honom, korsfäst honom!» Efter att till slut ha förlorat allt tålamod med deras oresonliga grymhet, ropade Pilatus idesperation: »Tagen I honom och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något brott.”Vn 739.3

Trots att den romerske guvernören var van vid grymma scener, rördes han av sympati för den lidande fången som, dömd och sargad, med blödande panna och sönderpiskad rygg, alltjämt hade en hållning som en konung på sin tron. Men prästerna förklarade: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»Vn 740.1

Pilatus blev överraskad. Han hade ingen riktig uppfattning om Kristus och hans uppdrag, men han hade en oklar tro på Gud och på väsen som stod högre än människorna. En tanke som en gång tidigare hade dykt upp i hans sinne tog nu mer bestämd form. Han frågade om det ändå inte kunde vara ett gudaväsen som stod framför honom, klädd i hånets purpurmantel och med krona av törne.Vn 740.2

Åter gick han in i domsalen och sade till Jesus: »Varifrån är du?” Men Jesus svarade honom inte. Frälsaren hade talat fritt med Pilatus och förklarat sitt eget uppdrag som ett vittne för sanningen. Pilatus hade förkastat ljuset. Han hade missbrukat sitt höga ämbete som domare genom att göra avkall på sina principer och sin myndighet efter order från pöbeln. Jesus hade inte mera ljus att ge honom. Upprörd över hans tystnad sade Pilatus stolt: »Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?”Vn 740.3

»Jesus svarade: ‘Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig’.” Mitt under sitt starka lidande och sin sorg ursäktade således den medkännande Frälsaren så långt som möjligt den romerska landshövdingen, som överlämnade honom till att korsfästas. Vilken scen var inte detta att överlämna till eftervärlden för all framtid! Vilket ljus kastar det inte över hans väsens egenskaper som är hela jordens domare!Vn 740.4

»Den som överlämnat mig åt dig», sade Jesus, har »större synd.” Med detta avsåg Jesus Kaifas, som var överstepräst och stod som representant för hela det judiska folket. De kände till de principer som behärskade de romerska myndigheterna. De hade fått ljus genom de profetior som vittnat om Kristus och i hans egen undervisning och hans underverk. De judiska domarna hade fått oemotsägliga bevis på att han som de dömde till döden, var sänd av Gud. Och i överensstämmelse med det ljus de hade, skulle de komma att bli dömda.Vn 740.5