Den obotfärdiga staden

Detta var det enda som tilldrog sig Jesu uppmärksamhet, fastän han själv led under svåra plågor. Fastän han bar världens synder, var han inte likgiltig för detta utbrott av sorg. Han såg på dessa kvinnor med varm medkänsla. De var inte hans efterföljare. Han visste att de inte grät över honom såsom över en som var sänd av Gud, utan att de var upprörda på grund av medmänsklig sympati. Han avvisade inte deras medkänsla, men den väckte i hans sinne ett djupare medlidande med dem. Han sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn.” Från scenen omkring honom såg Jesus framåt i tiden till Jerusalems undergång. Under denna fruktansvärda tid skulle många av dem som nu grät över honom, förgås tillsammans med sina barn.Vn 747.2

Från Jerusalems undergång gick Jesu tankar till en mer omfattande dom. I den obotfärdiga stadens undergång såg han en symbol på den slutliga tillintetgörelsen som skulle drabba hela världen. Han sade: »Då skall man begynna säga till bergen: ‘Fallen över oss’, och till höjderna: ‘Skylen oss’. Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!» Det gröna trädet var en symbol på Jesus själv, den oskyldige Äterlösaren. Gud tillät sin vrede mot överträdelsen att drabba hans älskade Son. Jesus skulle korsfästas för människornas synder. Vilket lidande skulle då inte drabba den syndare som framhärdade i synd? Alla de obotfärdiga och otroende skulle få uppleva en sorg och en olycka som intet språk kan ge uttryck för.Vn 747.3