Många började forska

När dessa män som bekände sig vara profetiornas uttolkare, smädade Jesus, upprepade de just de ord som inspirationen hade förutsagt att de skulle säga vid detta tillfälle. I sin blindhet insåg de inte att de uppfyllde profetiorna. De som föraktfullt yttrade orden: »Han har satt sin förtröstan på Gud, må han nu frälsa honom, om han har behag till honom; han har ju sagt: ‘Jag är Guds Son’.” De anade inte, att det de sade, skulle komma att ljuda ned genom tidsåldrarna. Men även om dessa ord uttalades hånfullt, blev de anledningen till att människor började forska i skrifterna såsom de aldrig tidigare hade gjort. Människor hörde, forskade, mediterade och bad. Det fanns sådana som inte unnade sig någon vila förrän de, genom att jämföra skriftställe med skrift-ställe, förstod betydelsen av Jesu uppdrag. Aldrig tidigare hade kunskapen om Jesus varit så allmän som den blev under det att han hängde på korset. Många som betraktade korsfästelse-scenen och som hörde Jesu ord, upplystes av sanningens ljus. En strimma av tröst nådde dock Jesus under hans lidande på korset. Det var den ångerfulle rånarens bön. De båda männen som hade korsfästs tillsammans med Jesus, hade först hånat honom. En av dem blev under hans fortsatta lidande ännu mer desperat och trotsig. Men så förhöll det sig inte med hans kamrat. Denne var inte någon förhärdad brottsling. Han hade blivit vilseledd av dåligt sällskap, men han var mindre skyldig än många av dem som stod omkring korset och hånade Frälsaren. Han hade sett och hört Jesus och blivit övertygad om riktigheten i hans undervisning. Prästerna och rådsherrarna hade emellertid övertalat honom att vända sig bort ifrån Jesus. Under sina försök att tysta ned sin inre övertygelse hade han gått längre och längre i brottslighet, till dess att han hade arresterats, rannsakats som en brottsling och dömts att dö på korset. Vid domstolen och på vägen till Golgata hade han iakttagit Jesus. Han hade hört Pilatus förklara: »Jag finner honom icke skyldig till något brott.» — Joh. 19:4. Han hade lagt märke till hans gudslika medkänsla och hans förlåtande sinne mot dem som plågade honom. När han hängde på korset, såg han många högt uppskattade religiösa fanatiker håna och förlöjliga Jesus. Han såg hur de skakade sina huvuden. Han hörde hur deras förebrående ord togs upp av hans medbrottsling: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» Bland dem som gick förbi hörde han många försvara Jesus. Han hörde dem upprepa hans ord och berätta om vad han gjort. Han blev övertygad om att Jesus var Messias. Han vände sig till sin medbrottsling och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?» Dessa döende rånare hade inte längre något att frukta från människorna. Men en av dem hade blivit övertygad om att det fanns en Gud att frukta, en framtid som kom honom att darra. Och nu närmade sig hans syndbefläckade livs historia sitt slut. »Oss vederfares detta med all rätt”, klagade han, »ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.”Vn 752.2

Nu fanns det inte längre några frågor. Det fanns inga tvivel, intet klander. När rånaren dömdes för sina brott blev han förtvivlad och förlorade allt hopp. Men nu kom sällsamma, varma tankar för honom. Han återkallade i minnet allt han hört om Jesus, hur han botat de sjuka och förlåtit de skuldbelastade. Han har uppfångat deras ord som trodde på Jesus och följde honom under tårar. Han har sett och hört överskriften över Frälsarens huvud. Han hörde de förbipasserande upprepa den, några med sorgfyllda och darrande röster, andra under skämt och hån. Den helige Ande talade till hans sinne, och så småningom länkade sig en hel kedja av bevis tillsammans. I Jesus, som blivit slagen och förhånad och som nu hängde på ett kors, såg han Guds Lamm som utplånar världens synd. Hopp och ängslan blandades i hans sinne då han, hjälplös och döende, satte all sin förtröstan till den döende Frälsaren. »Jesus”, ropade han, »tänk på mig, när du kommer i ditt rike.”Vn 753.1