En ropandes röst

Som profet skulle Johannes “‘vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk”. Genom att bereda vägen för Kristi första ankomst var han en representant för dem som skulle bereda vägen for Kristi andra ankomst. Världen är begiven på självisk njutning. Villfarelse och villoläror florerar. Satans snaror för att fånga människor och fördärva dem blir allt fler. Alla som vill helga sig i gudsfruktan måste lära sig återhållsamhetens och själv-behärskningens konst. Lystnad och passioner måste underordnas de högre andliga krafterna. Denna självdisciplin är nödvändig för den mentala styrka och andliga insikt som skall göra det möjligt för oss att förstå och tillämpa de heliga sanningarna i Guds ord. Av denna orsak är måttfullhet på sin plats i arbetet för att förbereda sig för Jesu andra ankomst.Vn 87.3

Man skulle helt naturligt vänta sig att Sakarias’ son skulle ha utbildats till prästämbetet, men undervisningen i de rabbinska skolorna skulle ha gjort honom olämplig för hans uppgift. Gud sände honom inte till de teologiska lärarna för att få undervisning i hur skrifterna skulle utläggas. Han sände honom ut i öknen för att han skulle kunna lära av naturen och naturens Gud.Vn 88.1

Det var i en enslig trakt, mitt ibland ofruktbara berg, vilda raviner och klippgrottor, som han fann sitt hem. Han valde att avstå från livets nöjen och lyx för att kunna tillägna sig ökenlivets stränga disciplin. Här var hans omgivning gynnsam för utvecklandet av enkla och självförnekande vanor. Ostörd av världens larm kunde han här studera naturens, uppenbarelsens och försynens lärdomar. De gudfruktiga föräldrarna hade ofta för Johannes upprepat ängelns ord till Sakarias. Redan från barndomen hade man förklarat hans livsuppgift för honom och han hade tagit emot den som ett heligt förtroende. För honom var öknens avskildhet en välkommen tillflykt undan ett samhälle i vilket misstänksamhet, otro och orenhet hade blivit nära nog dominerande. Han litade inte på sin egen förmåga att stå emot frestelse, och undvek därför ständigt all kontakt med synden, för att han inte skulle förlora känslan av dess ytterliga syndfullhet.Vn 88.2

Han hade redan från födelsen blivit invigd åt Gud som nasir. Dess löfte gjorde han till sitt eget under en livslång helgelse. Hans klädsel var de gamla profeternas: En mantel av kamelhår ombunden med ett läderbälte. Han åt gräshoppor odh vildhonung som han kunde finna i öknen och drack det rena vattnet från bergsbäckarna.Vn 88.3

Men Johannes tillbringade inte livet i lättja, i asketisk dysterhet eller i självisk isolering. Då och då gick han ut för att umgås med människorna och han var alltid en intresserad iakttagare av vad som pågick i världen. Från sin stillsamma tillflyktsort iakttog han händelsernas utveckling. Med en blick som upplystes av den gudomlige Anden studerade han människors karaktär för att han skulle förstå hur han skulle kunna nå fram till deras sinnen med himmelens budskap. Bör- dan av livsuppgiften vilade alltid på honom. I avskildhet, genom meditation och bön sökte han förbereda sitt sinne för den livsuppgift som väntade honom. Även om han levde i öknen var han inte skonad från frestelser. Så långt som möjligt skar han av alla vägar genom vilka Satan skulle kunna nå honom och ändå blev han alltjämt utsatt för frestarens attacker. Men hans andliga uppfattningsförmåga var klar. Han häde utvecklat styrka och karaktärsfasthet. Med den helige Andes hjälp kunde han upptäcka Satans närmanden och motstå hans makt.Vn 88.4