Överjordisk stillhet

Då kvällen sänkte sig, vilade en överjordisk stillhet över Golgata. Folkhopen skingrades och många vände tillbaka till Jerusalem, helt annorlunda till sinnes än de hade varit på morgonen. Många hade kommit till korsfästelseplatsen av nyfikenhet och inte av hat till Jesus. Ändå hade de trott på prästernas anklagelser och betraktat Jesus som en förbrytare. Under onaturlig upphetsning hade de förenat sig med pöbelhopen för att smäda honom. Men då jorden höljdes i mörker och de stod där, anklagade av sitt eget samvete, kände de sig skyldiga till en stor oförrätt. Mitt i detta fruktansvärda mörker hördes inga skämt eller hånande skratt. Då mörkret för- svann begav de sig i tysthet tillbaka till sina hem. De var övertygade om att prästernas anklagelser var falska och att Jesus inte var någon hycklare. Några få veckor senare, då Petrus predikade på pingstdagen, var de med bland de tusenden som omvändes till Kristus.Vn 773.2

Men de judiska ledarna hade inte förändrats av de händelser som de hade varit vittnen till. Deras hat till Jesus hade inte blivit mindre. Det mörker som hade sänkt sig över jorden under korsfästelsen var inte tätare än det som alltjämt rådde i prästernas och rådsherrarnas sinnen. Vid Jesu födelse hade stjärnan känt honom och hade lett de vise männen till den krubba där han låg. De himmelska härskarorna hade känt honom och hade sjungit hans lov över Betlehems ängar. Sjön hade känt igen hans röst och hade lytt hans befallning. Sjukdom och död hade erkänt hans auktoritet och hade lämnat sitt byte ifrån sig till honom. Solen hade känt honom och vid åsynen av hans dödsångest hade den avskärmat sitt ljus. Klipporna hade känt honom och hade splittrats i småstycken vid hans rop. Den livlösa naturen hade känt Kristus och vittnat om hans gudom. Men Israels präster och rådsherrar kände inte Guds Son.Vn 774.1