I skräckfylld väntan

Men prästerna och rådsherrarna var inte lugna. De hade genomfört sina föresatser att röja Jesus ur vägen, men de hade ändå inte den känsla av seger, som de hade väntat sig. Även i det ögonblick då de skenbart hade segrat, plågades de av tvivel om vad som därnäst kunde ske. De hade hört ropet: »Det är fullbordat!” »Fader, i dina händer befaller jag min Ande!” — Joh. 19:30; Luk. 23:46. De hade sett klip-porna rämna, hade känt det kraftiga jordskalvet. De var rastlösa och oroliga.Vn 774.2

De hade varit avundsjuka på Jesus för hans inflytande över folket under det att han levde. De var avundsjuka på honom då han nu var död. De var betydligt mycket mer rädda för den döde Kristus än de hade varit för den levande Kristus. De var rädda för att folket skulle få sin uppmärk- samhet ännu mer riktad på de händelser som hade åtföljt hans korsfästelse. De var rädda för följderna av det som skett den dagen. Framför allt var de angelägna om att hans kropp inte skulle bli kvar på korset under sabbaten. Sabbaten närmade sig nu och det skulle strida mot dess helighet att låta kropparna bli hängande på korsen. Med detta som förevändning vände sig de ledande judarna till Pilatus och begärde av honom att offrens död skulle påskyndas och att deras kroppar skulle tas ned innan solen gick ned.Vn 774.3