Vilken dag för världen

Han är uppstånden, han är uppstånden! Kvinnorna uppre-pade orden gång på gång. Nu har de inte någon användning för de dyrbara kryddorna. Frälsaren lever och är inte död. De kommer nu ihåg, att då han talade om sin död sade han, att han skulle uppstå igen. Vilken dag är inte detta för världen! Kvinnorna lämnade hastigt graven »under fruktan och med stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans lärjungar».Vn 794.1

Maria hade inte hört den goda nyheten. Hon gick till Petrus och Johannes med det sorgfyllda budskapet: »De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom.» Apostlarna skyndade sig till graven och fann att det var så som Maria hade sagt. De såg duken och bindlarna men de fann inte sin Herre. Ändå fanns till och med här bevis för att han hade uppstått. Det som man hade svept honom i, hade inte kastats vårdslöst åt sidan utan både duk och bindlar låg omsorgsfullt hopvikta, vart och ett på sin plats. Johannes »såg och trodde”. Han förstod ännu inte det som skrifterna sade om att Jesus skulle uppstå från de döda, men han kom ihåg Jesu ord om att han skulle uppstå.Vn 794.2

Det var Jesus själv som så noga hade lagt svepningen på plats. Då den mäktige ängeln kom ned till graven fick han sällskap med en annan, som tillsammans med sitt kompani hade hållit vakt över Jesu kropp. Då ängeln från himmelen rullade undan stenen gick den andre in i graven och löste bindlarna från Jesu kropp. Men det var Frälsarens egen hand som hade vikit ihop var och en av dem och lagt dem på sin plats. I hans ögon som vägleder stjärnorna lika väl som atomerna, finns det inte någonting som saknar betydelse. Ordning och fullkomlighet kommer fram i allt vad han gör.Vn 795.1

Maria hade följt med Johannes och Petrus till graven. Då de vände tillbaka till Jerusalem, stannade hon kvar. Då hon såg in i den tomma graven fylldes hennes sinne med sorg. Då hon stirrade in i den, såg hon två änglar, den ene vid huvudändan och den andre vid fotändan, där Jesus hade legat. »Kvinna varför gråter du?” frågade de henne. »De hava tagit bort min Herre”, sade hon, »och jag vet icke var de hava lagt honom.”Vn 795.2

Sedan gick hon sin väg också ifrån änglarna och menade att hon måste finna någon som kunde tala om för henne vad som hade hänt med Jesu kropp. En annan röst talade då till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?” Med tårdränkta ögon såg hon gestalten av en man. Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade: »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.» Om den här rike mannens grav ansågs vara en alltför fin gravplats för Jesus, så ville hon själv skaffa en plats åt honom. Det fanns en grav som Jesu egna ord hade gjort tom, den grav där Lasarus hade legat. Skulle hon inte där kunna finna en gravplats för sin Herre? Hon kände att det skulle bli en stor tröst för henne i hennes sorg, om hon fick sörja för hans dyrbara, korsfästa kropp.Vn 795.3

Men nu sade Jesus till henne med sin egen välbekanta röst: »Maria.” Nu visste hon att det inte var någon främling som talade till henne och då hon vände sig om såg hon framför sig den levande Kristus. I sin glädje glömde hon att han hade blivit korsfäst. Hon sprang emot honom som för att omfamna hans fötter och sade: »Rabbuni!” Men Jesus höjde sin hand och sade: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp til1 Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.» Och Maria gick till apostlarna med det glada budskapet.Vn 795.4