Besvikna och villrådiga

För folkmassan såg det emellertid ut att vara omöjligt att den som Johannes utpekat skulle kunna sättas i samband med deras stolta förväntningar, därför kände sig många besvikna och mycket villrådiga.Vn 126.1

De ord som prästerna och rabbinerna så gärna ville höra, att Jesus nu skulle återupprätta riket åt Israel, hade inte blivit sagda. Det var en sådan konung de hade väntat på och sett framåt mot, en sådan konung som de var beredda att ta emot. Men en som försökte återupprätta ett rättfärdighetens och fredens rike i deras sinnen ville de inte godkänna.Vn 126.2

Nästa dag såg Johannes åter Jesus bland folket och då stod två lärjungar i närheten. Profetens ansikte upplystes åter av härligheten från den Osynlige och han ropade: »Se, Guds lamm!” Orden trängde in i lärjungarnas sinnen. De förstod dem inte helt. Vad betydde det namn som Johannes hade gett honom? »Guds lamm?” Johannes själv hade inte gett någon förklaring.Vn 126.3

De lämnade Johannes för att uppsöka Jesus. Den ene av de två var Andreas, Simons bror, den andre var evangelisten Johannes. Dessa blev Kristi första lärjungar. Drivna av en oemotståndlig impuls följde de Jesus, ivriga att få tala med honom men ändå litet förskräckta och tystlåtna, gripna av den överväldigande betydelsen i tanken »kan detta vara Messias»?Vn 126.4

Jesus visste att lärjungarna följde efter honom. De var förstlingsfrukten av hans verksamhet. Den gudomlige lärarens hjärta gladde sig, när dessa två visade sig uppskatta hans väl-vilja. Ändå vände han sig om och frågade dem: »Vad viljen I?» Han ville ge dem möjlighet att vända tillbaka hellre än att framför sin önskan.Vn 126.5

De visste bara en enda sak. Bara en persons närvaro upptog alla deras tankar. De frågade ivrigt: »Rabbi, var bor du?” — Joh. 1:38. Under ett kort samtal vid vägkanten kunde de inte få det som de längtade efter. De ville bli ensamma med Jesus och få sitta vid hans fötter och höra hans ord.Vn 127.1

Han sade till dem: »Kommen och sen. Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.» — Joh. 1:39.Vn 127.2

Om Johannes och Andreas hade haft lika svårt att tro som prästerna och rådsherrarna skulle de inte ha satt sig som lär-jungar vid Jesu fötter. De skulle ha kommit till honom som kritiker för att döma över hans ord. På det sättet skjuter många ifrån sig de dyrbaraste tillfällena. Men så gjorde inte dessa första lärjungar. De hade lyssnat till den helige Andes kallelse i Johannes döparens predikan. Nu kände de igen rösten från den himmelske läraren. För dem var Jesu ord fulla av friskhet, skönhet odh sanning. Gudomligt ljus spred sig över undervisningen i Gamla testamentets skrifter, den mångsidiga himmelska sanningen framstod i ett nytt ljus.Vn 127.3

Det är ånger, tro och kärlek som gör det möjligt för oss att ta emot visdom från himmelen. En tro som är verksam genom kärlek, är kunskapens nyckel och »var och en som älskar, han ... känner Gud”. (1 Joh. 4:7.)Vn 127.4

Aposteln Johannes var en man med allvarlig och djup till-givenhet, impulsiv men på samma gång eftertänksam. Han hade börjat upptäcka Jesu härlighet, inte den världsliga ståt och makt som man hade lärt honom att hoppas på, utan »en enfödd Sons härlighet från sin Fader», han som var »full av nåd och sanning”. (Joh. 1:14.) Han försjönk helt i meditation över allt det egendomliga som hänt.Vn 127.5

Andreas försökte delge andra den glädje som uppfyllde ho-nom. Han gick för att söka upp sin bror Simon. Då han fann honom, sade han: »Vi hava funnit Messias.» — Joh. 1:41. Simon väntade inte på någon ny inbjudan. Även han hade hört Johannes döparens predikan. Han skyndade till Frälsaren. Jesus såg på honom och läste hans karaktär och hans gångna och framtida livshistoria. Hans impulsiva natur, hans kärleksfulla, sympatiserande sinne, hans ärelystnad och självförtroen- de, hur han skulle svika och hans ånger, hans arbete och hans martyrdöd, allt detta såg Frälsaren och han sade: »Du är Simon, Johannes’ son; du skall heta Cefas (det betyder detsamma som Petrus).» — Joh. 1:42. »Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: ‘Följ mig’.” Filippus lydde uppmaningen och blev utan att tveka också han en Jesu medarbetare.Vn 127.6

Filippus inbjöd Natanael. Denne hade varit med i folkhopen, när Johannes döparen utpekade Jesus såsom Guds lamm. När Natanael fick se Jesus, kände han sig besviken. Kunde denne man, som bar prägel av arbete och fattigdom, vara Messias? Ändå kunde Natanael inte bestämma sig för att lämna Jesus. Johannes’ budskap hade alltför starkt överbevisat honom.Vn 128.1

Vid den tidpunkt då Filippus inbjöd Natanael, hade han dragit sig undan till en enslig skogsdunge för att tänka över Johannes’ budskap och profetiorna angående Messias. Han bad att om den, som Johannes hade utpekat som Förlossaren, verkligen var det, så skulle det bli uppenbarat för honom. Den helige Ande vilade över honom med försäkran att Gud hade sett till sitt folk och upprättat åt dem »ett frälsningens horn”. Filippus visste att hans vän studerade profetiorna. Medan Natanael bad under ett fikonträd, upptäckte Filippus honom. De hade ofta bedit tillsammans på denna obemärkta plats, gömda i lövverket.Vn 128.2