Det goda vinet en symbol

Vid den första fest som Jesus bevistade med sina närmaste medarbetare räckte han dem den bägare som symboliserade hans verk för deras frälsning. Vid den sista aftonmåltiden räckte han dem återigen bägaren, då han instiftade den heliga aminnelsefest genom vilken hans död skulle förkunnas till dess han kommer (1 Kor. 11:26). När hans medarbetare greps av sorg över skilsmässan från sin Herre tröstade han dem med löftet om återförening i det att han sade: »Härefter skall jag icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.” — Matt. 26:29. Det vin som Kristus framställde vid bröllops-festen och det som han gav sina medarbetare som en symbol på sitt eget blod, var den rena druvsaften. Profeten Jesaja hänvisar till detta då han talar om det nya vinet i druvklasen och säger: »Fördärva den icke, ty välsignelse är däri.” — Jes. 65:8.Vn 138.2

Det var Kristus som i Gamla testamentet gav Israel detta råd: »En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav.» — Ords. 20:1. Och själv framställde han inte någon sådan dryck. Satan frestar människor till eftergivenhet för det som skall omtöckna deras förstånd och förlama den andliga uppfattningsförmågan, men Kristus lär oss att hålla den lägre naturen under kontroll. Hela hans liv var ett exempel på självförnekelse. För att bryta lystnadens makt utstod han på våra vägnar det hårdaste prov som människor kan tåla. Det var Kristus som befallde att Johannes döparen varken skulle dricka vin eller starka drycker. Det var Kristus som föreskrev Manoas hustru en liknande avhållsamhet (Luk. 1:15; Dom. 13:2—4, 12—14). Och han uttalade en förbannelse över den man som lyfter flaskan till sin nästas läppar. Kristus motsade inte sin egen lära. Det ojästa vin som han gav bröllopsgästerna var en hälsosam och uppfriskande dryck. Dess verkan bidrog till att ge smaken en sund inriktning.Vn 139.1

Då gästerna vid festen berömde vinets kvalitet väckte detta frågor som avlockade tjänarna en berättelse om underverket. En stund var gästerna alltför förvånade för att tänka på honom som hade utfört underverket. Då de så småningom såg sig om efter honom visade det sig, att han hade dragit sig tillbaka så stilla, att inte ens hans närmaste medarbetare hade lagt märke till det.Vn 139.2

Bröllopsgästernas uppmärksamhet vändes nu mot apostlarna. För första gången fick dessa tillfälle att bekänna sin tro på Jesus. De berättade om vad de hade sett och hört vid Jordan. I mångas hjärtan tändes hoppet om att Gud hade uppväckt en befriare åt sitt folk. Nyheten om underverket spreds vida omkring i hela trakten och nådde också Jerusalem. Med nytt intresse började prästerna och de äldste studera de profetior som syftade på Kristi ankomst. Det rådde en ivrig önskan om att få veta vilket denne nye lärares uppdrag var som hade uppträtt så anspråkslöst bland folket.Vn 139.3

Jesu verksamhet stod i stark kontrast till de judiska äldstes. Deras aktning för tradition och formalism hade lagt hinder i vägen för all verklig frihet i tanke och handling. De levde i ständig skräck för att bli besmittade. För att undgå beröring med de »orena» höll de sig borta inte bara från de kringboende folken utan också från flertalet av sitt eget folk, så att de varken sökte tjäna dem eller vinna deras vänskap. Genom att ständigt dröja vid dessa saker hade de förkrympt sitt sinne och begränsat sin egen livssfär. Deras exempel kom att befrämja egoism och intolerans bland alla samhällsklasser.Vn 140.1

Jesus började sin reformation genom att visa den största sympati för människorna. Samtidigt som han visade den största vördnad för Guds lag, tillrättavisade han fariséernas inbillade fromhet och försökte befria folket från de meningslösa regler som höll dem bundna. Han försökte bryta ned de barriärer som skilde de olika samhällsklasserna åt, så att han skulle kunna föra människorna samman som barn i en enda familj. Hans närvaro vid bröllopsfesten avsåg att vara ett steg i riktning mot förverkligandet av detta mål. Gud hade lett Johannes döparen till att uppehålla sig i öknen för att han skulle bli beskyddad mot prästernas och rabbinernas inflytande och för att förberedas för sin särskilda uppgift. Men det stränga och avskilda i hans liv skulle inte vara någon förebild för folket. Johannes själv hade inte sagt till sina åhörare att svika sina tidigare förpliktelser. Han bjöd dem att ge bevis på sin omvändelse och trohet mot Gud på den plats där Gud hade ställt dem.Vn 140.2