En bild av kommande förskingring

Överväldigade av fruktan hade prästerna flytt från tempelgården undan den genomträngande blick som genomskådade dem. Under sin flykt mötte de andra som var på väg till templet, de bad dem vända om och berättade för dem vad de hade sett och hört. Jesus såg på de flyende med ömt deltagande på grund av deras fruktan och deras okunnighet om vad en sann gudstjänst innebar. I denna scen såg han en bild av hela den judiska nationens förskingring som följd av deras ondska och obotfärdighet.Vn 150.1

Varför flydde prästerna bort från templet? Varför blev de inte stående kvar på sin post? Han som befallde dem att gå, var en timmermans son, en fattig gallilé utan jordisk rang eller makt. Varför satte de sig inte upp emot honom? Varför lämnade de kvar den förvärvade vinning de med orätt fått, och flydde efter befallning av en som till sitt yttre var så obetydlig?Vn 150.2

Jesus talade med en konungs myndighet och i hans utseende, liksom i hans stämma, fanns något som de inte hade kraft att motstå. Inför hans befallande ord insåg de som aldrig förr att de verkligen var hycklare och rövare. Då det gudomliga lyste fram i det mänskliga såg de inte bara vreden i Jesu ansikte. De fattade även betydelsen av hans ord. De kände det som om de stått inför den evige domarens tron och hört den slutliga domen avkunnas över sig. Under en kort stund kände de sig övertygade om att Jesus var en profet. Många trodde att han var Messias. Liksom i blixtbelysning förklarade den helige Ande för dem profeternas vittnesbörd om Kristus. Skulle de ge efter för denna överbevisning?Vn 150.3

Omvända sig ville de inte. De visste att Jesu sympati för de fattiga hade blivit väckt. De visste att de i sitt handlingssätt mot folket hade gjort sig skyldiga till penningutpressning. På grund av att Jesus läste deras tankar, hatade de honom. Hans offentliga tillrättavisning var förödmjukande för deras stolthet, odh hans tilltagande inflytande över folket gjorde dem avundsjuka. De beslöt sig för att kräva svar av honom vilken makt han hade att driva bort dem och vad det var som gav honom denna makt. Sakta och med stor betänksamhet, men uppfyllda av hat i sina sinnen, återvände de långsamt till templet. Men vilken för-ändring hade inte skett under deras frånvaro. När de flydde, stannade de fattiga kvar. De stod nu och betraktade Jesus. I hans ansikte såg de hans inneboende kärlek och sympati. Med tårar i ögonen sade han till de darrande människorna omkring sig: »Var inte rädda. Jag skall rädda er och ni skall förhärliga mig. Ty just därför har jag kommit i världen.»Vn 151.1

Folket trängde sig inpå honom med ivriga, rörande böner: »Herre, välsigna mig.» Han lyssnade till varje bön. Med en medkänsla som övergick den ömmaste mors, böjde han sig ned över de lidande små. Han ägnade sig åt alla. Alla blev botade, vilken sjukdom de än led av. De som varit stumma, kunde nu lovprisa Gud. De som varit blinda, kunde se sin välgörares ansikte. De lidande fylldes av glädje.Vn 151.2

Vilken uppenbarelse var det inte för prästerna och tem-peltjänarna, då de såg dessa underverk och hörde hur folket berättade om smärtor de hade lidit av, om sina svikna för-hoppningar och om plågsamma dagar och sömnlösa nätter. Då den sista gnistan av hopp tycktes vara utsläckt, hade Jesus botat dem. »Bördan var så tung», sade en av dem, »men jag har funnit en hjälp, för Guds Son bar den. Jag skall nu helga mitt liv åt hans tjänst.” Föräldrar sade till sina barn: »Han har räddat ditt liv, tacka honom.» Barn och unga, fäder och mödrar, vänner och åskådare förenade sig i tacksägelse. Hopp och glädje fyllde dem. De hade nu fått frid. De hade blivit friska till kropp och själ. De reste hem och förkunnade överallt Jesu oförlikneliga kärlek.Vn 151.3

De som hade blivit botade på detta sätt tog vid korsfästelsen inte del i mängdens rop: »Korsfäst, korsfäst honom.» De sympatiserade med Jesus. De hade känt hans stora medkänsla och hans undergörande makt. De kände honom som sin Frälsare. Han hade ju skänkt dem hälsa till kropp och själ. De lyssnade på apostlarnas förkunnelse, och Guds ord gav dem förstånd, när det fick insteg i deras hjärtan. De blev förmedlare av Guds nåd, hans frälsnings redskap.Vn 151.4