Vaknande samvete

Nu blev kvinnan förskräckt. En hemlighetsfull hand vände bladen i hennes livs bok och avslöjade det som hon hade hoppats kunna dölja för alltid. Vem var han som kunde läsa hennes livs hemligheter? Tankar väcktes inom henne på evigheten och den kommande domen, då allt som var fördolt skulle uppenbaras. I detta ljus vaknade samvetet.Vn 174.2

Hon kunde inte förneka någonting, men hon försökte undvika det pinsamma ämnet. Med djup vördnad sade hon: »Herre, jag ser att du är en profet.” — Joh. 4:19. Sedan försökte hon stilla sitt samvetes oro med att föra samtalet in på religiösa tvistefrågor. Om denne var en profet så skulle han säkert ge henne klarhet i de frågor som länge hade diskuterats.Vn 174.3

Tåligt lät Jesus henne föra samtalet dit hon ville. Under tiden avvaktade han ett nytt tillfälle att försöka få sanningen att nå fram till henne. »Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.» — Joh. 4:20. Berget Gerasim låg inom synhåll. Det forna templet på berget var nerrivet och endast ett altare fanns kvar. Platsen för tillbedjan hade varit ett stridsämne mellan judar och samariter. En del av de samaritiska förfäderna hade en gång tillhört Israel, men på grund av deras av- fall från Gud hade han sänt ett avgudadyrkande folk att underkuva dem.Vn 174.4

Under många generationer hade de blandat sig med avgudadyrkare, vilkas religion gradvis besmittat deras egen. Visserligen hävdade de att deras avgudar bara skulle påminna dem om den levande Guden, universums härskare, men ändå förleddes folket till att tillbedja sina avgudabilder.Vn 175.1

Då templet i Jerusalem återuppbyggdes under Esras tid ville samariterna förena sig med judarna i återuppbyggandet. Denna förmån vägrades dem. Och bitter fiendskap flammade upp mellan de båda folken. Samariterna byggde ett rivaliserande tempel på Gerasim. Här tillbad de enligt den mosaiska ritualen fastän de inte helt avstod från avgudadyrkan. Olyckor hemsökte dem emellertid, deras tempel ödelädes av fiender och förbannelsen tycktes vila över dem.Vn 175.2

Men ändå klängde de sig fortfarande fast vid sina traditioner och sin gudstjänstform. De ville inte erkänna Jerusalems tempel som Guds hus eller medge att judarnas religion var överlägsen deras.Vn 175.3