Kapitel 22—Församlingstukt.

(»Testimonies»’ vol. VII, sid. 260—264.)VF 269.1

När Guds folk har att göra med felande försam-lingsmedlemmar, böra de noga följa de anvisningar, som Frälsaren gifvit i Matt. 18:de kap. De mänskliga varelserna äro Kristi egendom, köpta af honom för ett omätligt pris och förbundna med honom genom den kärlek han och hans Fader uppenbarat gent emot dem. Hur varsamma borde vi icke fördenskull vara i vårt förhållande till hvarandra! Ingen har rättighet att misstänka sin nästa om något ondt. Försam-lingsmedlemmarna hafva icke rättighet att följa sina egna intryck och tycken i sitt handligssätt gent emot medlemmar, som hafva felat. De böra icke heller uttala sina fördomar angående de felande, ty på detta sätt öfverföra de på andras sinnen den ondes surdeg. Ogynnsamma rykten angående någon syster eller broder inom församlingen meddelas från den ene medlemmen till den andre. Sålunda begås fel och utöfvas orättfärdighet, emedan somliga människor icke ärtf villiga att följa de anvisningar, som Herren Jesus har gifvit.VF 269.2

»Om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena»’ säger Kristus. Berätta icke för andra om det orätta. Man säger det till en person, till en andra och så åter till en tredje, och ständigt växer ryktet, och det onda blir större, till dess hela församlingen lider därunder. Ordna saken »mellan dig och honom allena»’ det är Guds plan. »Öppna icke obetänksamt någon rättstvist! ty hvad vill du annars göra efteråt, när din vederpart har bragt skam öfver dig? Utför din rättstvist emot din vederpart, men röj icke en annans hemlighet» (Ords. 25: 8, 9). Tål icke synd hos din broder, men blottställ honom icke och förstora icke på detta sätt svårigheten, så att tillrättavisningen ser ut som hämnd. Rätta honom på det sätt, som Guds ord påbjuder. Låt icke agg mogna till elakhet. Tillåt icke såret att öfvergå i varbildning och bryt icke ut i onda ord, som befläcka de lyssnandes sinnen. Låten icke eder och hans ande uppfyllas af bittra tankar. Gå till din broder och tala i ödmjukhet och uppriktighet med honom om saken.VF 270.1

Af hvad beskaffenhet förseelsen än må vara, så ändrar detta icke den plan Gud uppgjort för biläggande af missförstånd och personliga oförrätter. Om man talar i ensamhet och i kristlig anda till den felande, skola svårigheterna ofta försvinna. Gå till den felande med ett af Kristi kärlek och deltagande uppfylldt hjärta och sök att bringa saken i ordning. Tala lugnt och saktmodigt med honom. Låt intet vredgadt ord undslippa dina läppar. Tala på ett sätt, som vädjar till hans bättre omdöme. Kom ihåg orden: »Den, som omvänder en syndare från hans vägs villa, han frälsar en själ från döden och öfverskyler en myckenhet af synder» (Jak. 5: 20). Gif din broder det läkemedel, som kan hela afvoghetens sjukdom. Utför din del till att hjälpa honom. Anse det vara såväl en förmån som en plikt att göra detta för friden och endräkten inom församlingen. Om han vill höra dig, har du vunnit honom till en vän.VF 270.2

Hela himmelen är intresserad i sammankomsten mellan två personer, af hvilka den ene är förorättad och den andre är felande. Om den felande mottager förmaningen, som gifves honom i Kristi kärlek, inser sitt fel och beder Gud och sin broder om förlåtelse, så fyller himmelens ljus hans hjärta. Kampen är slutad; vänskap och förtroende äro återställda. Kärlekens olja aflägsnar den smärta det onda förorsakat. Guds Ande binder hjärta vid hjärta, och det är glädje i himmelen öfver den åvägabragta öfverenskommelsen. Då dessa i kristlig vänskap återförenade frambära böner till Gud och lofva att handla rättfärdigt, älska barmhärtighet och vandra ödmjukt inför Gud, skola de erfara stor välsignelse. Om de gjort andra orätt, fortsätta de ångerns, bekännelsens och upprättelsens värk, fullt beredda att göra godt den ene mot den andre. Detta är uppfyllandet af Kristi lag. »Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på det att hvar sak må bestämmas efter två eller tre vittnens utsago» (Matt. 18: 16). Tag med dig sådana, som äro andliga, och tala med den felande brodern angående hans fel. Måhända underkastar han sig sina bröders förenade böner, och då han ser deras samstämmiga åsikt om saken, upplyses måhända hans sinne.VF 271.1

»Hör han dem icke»’ hvad skall då ske? Skola några få personer i ett styrelsemöte taga på sig an. svaret att utesluta den felande? »Hör han dem icke, så säg det till församlingen» (Matt. 18: 17). Församlingen bör gripa in, då det gäller dess medlemmar. »Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen» (Matt. 18: 17). Om han icke lyssnar till församlingens röst, om han tillbakavisar alla försök till hans förbättring, så hvilar på församlingen plikten att utesluta honom ur sin gemenskap. Hans namn bör då utstrykas ur böckerna. Ingen församlingens tjänare borde tillråda, ingen styrelse anbefalla och ingen församling rösta på, att en felandes namn aflägsnas ur församlingsboken, förrän de anvisningar, som Kristus gifvit, noga blifvit följda. När detta har skett, är församlingen ren inför Gud. Det orätta måste då framstå sådant det är och aflägsnas, så att det icke vidare utbreder sig. Församlingens andliga hälsa och renhet måste bevaras, så att den må kunna stå obefläckad inför Gud, iklädd Kristi rättfärdighets kläder.VF 272.1

Om den felande ångrar sig och underkastar sig Kristi tuktan, så bör man göra ännu ett försök med honom. Och äfven om han icke ångrar sig och äfven om han står utom församlingen, så hafva dock Guds tjänare ett värk att utföra för honom. De borde allvarligt trakta efter att beveka honom till ånger. Hur svår hans förseelse än må vara, bör han dock, om han underkastar sig den Helige Andes inflytande och genom bekännelse samt genom öfvergifvande af synden visar sin ånger, erhålla förlåtelse och åter hälsas välkommen till hjorden. Hans bröder böra uppmuntra honom på den rätta vägen och behandla honom så, som de i hans ställe skulle vilja blifva behandlade. De böra se på sig själfva, att icke också de blifva frestade.VF 272.2

Kristus fortsätter: »Sannerligen sager jag eder:VF 273.1

Allt, hvad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt, hvad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen» (Matt. 18: 18). Detta bibelställe bibehåller sin kraft för alla tider. Åt församlingen har öfverlämnats makt att handla i Kristi ställe; hon är Guds fedskap till bevarande af ordning och tukt bland Guds folk. Henne har Herren gifvit makt att afgöra alla frågor angående sin tillväxt, renhet och ordning. På henne hvilar ansvaret att utesluta sådana ur sin gemenskap, som äro ovärdiga och som genom sitt okristliga uppförande skulle vanära sanningen. Om församlingen gör något, som är i öfverensstämmelse med de i Guds ord gifna anvisningarna, så skall det godkännas i himmelen. Saker af stor vikt skola framläggas till församlingens afgörande. Guds tjänare, som äro förordnade till hans folks ledare, skola, sedan de gjort sin del, öfverlämna hela saken åt församlingen, på det att enighet må råda i de beslut, som fattas. Herren önskar, att hans efterföljare må visa stor varsamhet i sitt handlingssätt mot hvarandra. De böra upprätta, återställa, hela. Men det bör icke heller inom församlingen råda någon försummelse angående rätt församlingstukt. Med- lemmarna böra betrakta sig som lärjungar i en skola, hvilka måste lära sig sättet att bilda sådana karaktärer, som äro deras höga kallelse värdiga. I församlingen härnere skola Guds barn bereda sig för det stora samfundet därofvan. De, som här lefva i öfverensstämmelse med Kristus, kunna skåda framåt mot ett oändligt lif i de återlöstas familj.VF 273.2

Guds kärlek för det fallna släktet är en särskild uppenbarelse af kärlek — en kärlek född af barmhärtighet; ty de mänskliga varelserna förtjäna den icke. Nåd förutsätter ofullkomlighet hos det föremål, som åtnjuter den. Först till följd af synden kom nåden till värksam utöfning.VF 274.1

Det må vara, att mycket arbete måste utföras i och för utbildandet af din karaktär, emedan du är en oslipad sten, som måste tuktas och slipas, innan den kan uppfylla sin plats i Guds tämpel. Du får därför icke förvånas öfver, om Gud med hammare och mejsel aflägsnar de skarpa hörnen i din karaktär, till dess du är beredd att fylla den plats han har för dig. Ingen människa kan utföra detta värk; endast Gud kan utföra det. Men var öfvertygad om, att han icke skall slå ett enda onödigt slag. Hvarje hans slag sker i kärlek och för din eviga lycka. Han känner dina ofullkomligheter och arbetar på att upprätta, icke på att förstöra.VF 274.2