Efter dopet.

Det heliga löfte, som vi taga på oss i dopet, innesluter mycket. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn äro vi begrafna i Kristi död, och i likhet med hans uppståndelse äro vi ock uppståndna för att nu vandra i ett nytt lefverne. Vårt lif är förbundet med Kristi lif, och den troende måste hädanefter tänka på, att han är helgad åt Gud, åt Kristus och den Helige Ande. Alla världsliga hänsyn måste träda i andra rummet gent emot denna nya förbindelse. Han har offentligt förklarat, att han icke längre vill lefva i stolthet och själfviskhet. Han kan icke längre föra ett sorglöst, kallsinnigt lif; han har ingått förbund med Gud. Han är död för världen. Han skall lefva för Herren och nyttja alla anförtrodda gåfvor i hans tjänst; han skall aldrig förgäta, att han bär på sig Guds tecken, att han är Kristi rikes undersåte och en delägare i den gudomliga naturen. Han bör öfverlämna åt Gud allt hvad han är och allt hvad han har samt använda alla sina gåfvor till hans namns ära.VF 221.1

Förpliktelserna i det andliga förbund, i hvilket vi genom dopet inträdt, äro ömsesidiga. När mänsk- liga väsen utföra sin del i lydnad och af hela sitt hjärta, så hafva de rättighet att bedja: Låt det bli kändt, Herre, att du är Gud i Israel. Det faktum, att du är döpt i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, är en försäkran, att dessa makter skola hjälpa dig i hvarje nöd, om du utbeder dig deras hjälp. Herren skall höra och besvara sina trogna efterföljares böner, som bära Kristi ok och som lära ödmjukhet och saktmod i hans skola. »Om I nu hafven uppstått med Kristus, så söken det, som är ofvan, där Kristus är sittande på Guds högra sida. Trakten efter det, som är ofvan, icke efter det, som är på jorden; ty I hafven dött, och edert lif är fördoldt med Kristus i Gud» (Kol. 3: 1—3). »Ikläden eder därför, såsom Guds utkorade, heliga och älskade, en hjärtlig barmhärtighet, mildhet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet, fördragande hvarandra och förlåtande hvarandra, om någon har klagomål mot någon. Såsom Kristus har förlåtit eder, så gören ock I. Men öfver allt detta ikläden eder kärleken, som är fullkomlighetens band. Och Kristi frid regere i edra hjärtan, till hvilken I ock ären kallade i en kropp, och varen tacksamma... Och allt hvad I gören med ord eller gärning, det gören allt i Herrens Jesu namn, och tacken Gud Fader genom honom» (Kol. 3: 12—17).VF 221.2