Iakttagandet af sabbaten medför stora välsignelser, och Gud önskar, att sabbatsdagen må vara en glädjedag för oss. Det rådde också glädje vid dess instiftande. Gud såg med tillfredsställelse på sina händers värk. Allt, hvad han hade gjort, förklarade han vara »ganska godt» (1 Mos. 1: 31). Himmel och jord voro uppfyllda med jubel. »Morgonstjärnorna lofvade mig och alla Guds barn fröjdade sig» (Job 38: 7). Fastän nu synden inträngt i värl-den och vanärat Guds heliga värk, gifver han oss likväl sabbaten såsom ett tecken, att den Allsmäktige, hvars godhet och barmhärtighet äro omätliga, skapat allt. Vår himmelske Fader önskar, att människorna må iakttaga sabbaten, så att han därigenom bland dem må kunna upprätthålla kunskapen om sig själf. Han önskar, att sabbaten må draga våra sinnen till honom, den sanne och lefvande Guden, så att vi genom att känna honom må hafva lif och frid.VF 222.2

Då Herren befriade sitt folk ur Egypten och anförtrodde dem sin lag, lärde han dem, att de genom sabbatens iakttagande skulle skilja sig från afgudadyrkarna. Sabbaten utgjorde skillnaden mellan sådana, som erkände Guds herravälde, och sådana, som vägrade att antaga honom som sin skapare och konung. »Han skall vara ett evärdligt tecken emellan mig och Israels barn»’ sade Herren. »Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att deras efterkommande fira honom såsom ett evigt förbund» (2 Mos. 31:16,17). Liksom sabbaten redan när Israels barn drogo ut ur Egypten utgjorde ett särskiljande tecken, så är äfven i närvarande tid sabbaten det särskiljande tecknet på Guds folk, då det drager ut ur världen in i den himmelska hvilan. Sabbaten är ett tecken på den frändskap, som existerar mellan Gud och hans folk, ett tecken, att de ära hans lag. Den skiljer mellan hans trogna anhängare och öfverträdarna.VF 223.1

Kristus förklarade ur molnstoden: »Mina sabbater skolen I hålla, ty de äro ett tecken mellan mig och eder bland edra efterkommande, att I skolen veta, att jag är Herren, som helgareder» (2 Mos. 31: 13). Sabbaten, som är gifven till världen som ett tecken på, att Gud är skaparen, är också tecknet på, att han är heliggöraren. Den kraft, som skapade alla ting, är samma kraft, som omskapar själen till Guds af-bild. För dem, som helighålla sabbaten, är denna ett tecken på helgelse. Sann helgelse är harmoni med Gud, den innebär att vara ett med honom till karaktären. Vi vinna helgelse, då vi lyda de grundsatser, som äro en afskrift af hans karaktär. Sabbaten är också ett tecken på lydnad. Den, som af hjärtat lyder det fjärde budet, lyder också förvisso hela lagen. Han är helgad genom lydnad.VF 224.1

At oss såväl som åt Israel är sabbaten gifven till ett evigt förbund. För dem, som ära sabbatens heliga dag, är den ett tecken på, att Gud erkänner dem som sitt utvalda folk. Den är en borgen för, att han på dem vill uppfylla sitt eviga förbund. Hvarje själ, som antager tecknet på Guds regering, ställer sig under det gudomliga, eviga förbundet. Hon binder sig med lydnadens gyllene kedja, af hvilken hvarje länk utgör ett löfte. Endast det fjärde budet bland alla de tio innehåller den store Laggifvarens insegel, himmelens och jordens Skapares. De, som lyda detta bud, antaga hans namn, och alla de väl- signelser det innesluter blir deras egendom. »Och Herren talade till Mose och sade: Tala till Aron och till hans söner och säg: Så skolen I välsigna Israels barn, sägande till dem: Herren välsigne dig och bevare dig! Herren låte sitt ansikte lysa öfver dig och vare dig nådig! Herren vände sitt ansikte till dig och gifve dig frid! Och de skola lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall välsigna dem» (4 Mos. 6: 22—27). Genom Moses gafs äfven detta löfte: »Herren skall upprätta dig åt sig till ett heligt folk, såsom han har tillsvurit dig, om du håller Herrens, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och jordens folk skola se, att du är uppkallad efter Herrens namn ... Och Herren skall göra dig till hufvud och icke till svans, och alltid öfver, men aldrig under skall du ligga, om du hörsammar Herrens, din Guds, bud, hvilka jag i dag bjuder dig att iakttaga och hålla» (5 Mos. 28: 9—13). Psalmisten säger, drifven af den Helige Ande: »Kommen, låtom oss höja glädjerop till Herren, låtom oss höja jubel till vår frälsnings klippa. Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lofsånger. Ty Herren är en stor Gud, en stor konung öfver alla gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bärgens höjder äro hans; hans är hafvet, ty han har gjort det, och hans händer hafva danat det torra. Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, som har gjort oss. Ty han är vår Gud, och vi äro det folk, som han har till sin hjord, vi äro får, som stå under hans hand.» »Förnimmen, att Herren är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själfva, till sitt folk och till får i sin hjord» (Ps. 95: 1—7; 100: 3).VF 224.2

Dessa till Israels folk gifna löften äro gällande för Guds folk äfven i närvarande tid. De äro de budskap, som bringa oss sabbaten.VF 226.1

Efter dopet.

En reform i sabbatsfirandet.