Sabbatsmöten.

Kristus sade: »Hvarest två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag midt ibland dem » (Matt. 18: 20). Hvarhelst endast två eller tre troende befinna sig på sabbaten, borde de komma tillsamman för att göra anspråk på Herrens löfte. Dessa små skaror, samlade för att tillbedja Gud på hans heliga dag, hafva rättighet att göra anspråk på Jehovas rika välsignelse. Vi böra tro, att Herren Jesus ärar deras möte med sin närvaro. Hvarje sannt troende, som håller sabbaten, borde göra anspråk på det löftet: »Att I skolen veta, att jag är Herren, som helgar eder» (2 Mos. 31: 13).VF 236.2

Predikan borde i allmänhet endast vara kort på våra sabbatsmöten. Åt dem, som älska Gud, borde tillfälle gifvas att uttrycka sin tacksamhet och vördnad. Har församlingen ingen predikant, borde någon utväljas att vara mötets ledare; men det är icke nödvändigt för honom att predika eller att för egen del taga en större del af tiden för mötet i anspråk. En kort, intresseväckande bibelläsning kan ofta vara af större nytta än en predikan; och denna kan efter-följas af ett bönoch vittnesbördsmöte.VF 237.1

De, som intaga en ledande ställning inom församlingen, borde icke under veckan uttömma sina kroppsoch själskrafter, så att de på sabbaten äro urståndsatta att bringa Kristi evangelii upplifvande inflytande in i mötet. Förminska hellre ditt världsliga, dagliga arbete, men bedröfva icke Gud genom att på sabbaten utföra en gudstjänst, som han icke kan antaga. I skolen icke vara såsom människor, som icke hafva något andligt lif. Folket behöfver eder hjälp på sabbaten. Bespisen dem med ordet, frambären till Gud edra dyrbaraste gåfvor på hans heliga dag. Gifven honom själens kostbara lif i helig gudstjänst.VF 237.2

Ingen bör komma till gudstjänsten för att sofva. Det bör icke finnas någon sofvande i Guds hus. I fallen icke i sömn under eder världsliga sysselsättning, emedan I hafven intresse däri; skola vi då akta gudstjänsten, som innesluter eviga intressen, ringare än vårt lifs världsliga angelägenheter?VF 237.3

Göra vi detta, så mista vi den välsignelse, som Herren önskar gifva oss. Sabbaten är icke gifven för att tillbringas i onyttig lättja. Såväl I hemmet som i församlingen borde en tjänande anda uppenbara sig. Gud, som gaf oss sex dagar för vårt världsliga arbete, har välsignat och helgat den sjunde dagen samt afskiljt den åt sig. På denna dag vill han på ett alldeles särskildt sätt välsigna alla dem, som helga sig åt hans tjänst. Hela himmelen firar sabbat, men icke på ett likgiltigt, ovärksamt sätt. På denna dag borde all själens energi vara vaken, ty vilja vi icke sammanträffa med Gud och med Kristus, vår Frälsare? Vi kunna i tron skåda honom. Och han trängtar efter att vederkvicka och välsigna hvarje själ.VF 238.1

Enhvar borde känna, att han har sin del att utföra i att göra sabbatsmötena så tilldragande som möjligt. Man borde icke komma tillsamman endast af vana, utan för att utbyta tankar, berätta sina dagliga erfarenheter, uttrycka sin tacksamhet och uttala sin uppriktiga längtan efter gudomlig upplysning, på det man må lära känna Gud och den han ha sändt, Jesus Kristus. När man tillsamman talar om Kristus, stärkes själen för lifvets strider och pröfningar. Tänken aldrig, att I kunnen vara kristna och likväl draga eder tillbaka inom eder själfva. Hvarje enskild individ utgör en del af mänsklighetens stora väfnad, och den enskildes erfarenhet bestämmes till en stor del genom hans medbröders erfarenhet.VF 238.2

Vi erhålla icke hundradedelen af den välsignelse, som vi borde erhålla, då vi församlas för att tillbedja Gud. Vår uppfattningsförmåga måste skärpas. Umgänget med hvarandra borde göra oss glada. Hvarför glöda icke allas våra hjärtan af kärlek till Gud med ett sådant hopp, som vi hafva?VF 239.1

Vi måste till hvarje möte medtaga ett lefvande, andligt medvetande om, att Gud och hans änglar äro där för att samvärka med alla sannt troende. Då du beträder mötesplatsen, må du bedja Herren, att han må aflägsna allt ondt ur ditt hjärta. Bringa endast det till hans hus, som han kan välsigna. Böj dina knän inför Gud i hans tämpel och helga åt honom hans egendom, som han förvärfvat med Kristi blod. Bed också för talaren eller ledaren af mötet. Bed, att stor välsignelse må komma genom honom, som nu skall framhålla lifvets ord. Trakta allvarligt efter att äfven själf erhålla välsignelse. Gud vill välsigna alla, som på detta sätt bereda sig för hans tjänst. Dessa skola också förstå, att de äga Andens visshet, ty de hafva genom tron mottagit Kristus. Mötesplatsen må vara aldrig så enkel, så är den dock icke dess mindre dyrbar för Gud. Den är Hk en himmelens port för dem, som tillbedja i anda och sanning och i hans härlighets glans. De troendes antal må vara ganska ringa, men kostbart aktade äro de i Guds ögon. Genom sanningens hammare hafva de som otuktade stenar blifvit huggna ur världens stenbrott och införda i Guds värkstad för att där blifva huggna och formade. Men äfven oformade, som de äro, aktar Herren dem dyrbara i sina ögon. Bedröfvelsens yxa, hammare och mejsel hvila i en mycket skicklig hand, som icke brukar dem i afsikt att förstöra, utan för att utarbeta fullkomligheten hos hvar och en. Gud önskar, att vi såsom kostliga stenar, slipade liksom till ett palats, skola finna en plats i det himmelska tämplet.VF 239.2

Guds afsikter och hans välvilja mot oss äro utan gränser. Nådatronen själf är den högsta tilldragningskraften, emedan den är intagen af en, som tillåter oss att kalla honom Fader. Men Gud ansåg icke återlösningens grundsatser för fullständiga, när endast hans kärlek smyckade dem. Han har utnämt en ställföreträdare, som, iklädd vår natur, står inför hans altare. Såsom vår medlare är det hans värk att föreställa oss för Gud som hans söner och döttrar. Kristus är medlaren för dem, som mottagit honom. På grund af sin egen förtjänst gifver han dem makt att blifva medlemmar af den konungsliga familjen, barn af den himmelske Konungen. Och Fadern bevisar sin oändliga kärlek till Kristus, som utgöt sitt blod såsom lösepenning för oss, därigenom att han antager och välkomnar Kristi vänner såsom sina egna. Han är tillfreds med den gjorda försoningen. Han förhärligas genom sin Sons människoblifvande, genom hans lif, död och förböner.VF 240.1

Så snart ett af Guds barn nalkas nådastolen, blir det en af den store förespråkarens skyddslingar. Vid första uttryck af ånger och vid den första bönen om förlåtelse antager sig Jesus Guds barns sak, gör den till sin egen och frambär bönen till Fadern såsom sin egen. Då nu Kristus beder för oss, upplåter Fadern alla sin nåds skatter, på det att vi må tillägna oss dem, fröjda oss däröfver och dela med oss åt andra. »Allt, hvad I bedjen Fadern i mitt namn »’ säger Kristus. »Jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadern för eder; ty Fadern själf älskar eder, emedan I hafven älskat mig.» Gören bruk af mitt namn. Detta skall göra edra böner värksamma, och Fadern skall gifva eder sin nåds rikedom. Därför »bedjen, och I skolen få, på det att eder glädje må vara fullkomnad» (Joh. 16: 23, 26, 27).VF 240.2

Gud önskar, att hans hörsamma barn må göra anspråk på hans välsignelse och komma inför honom med pris och tack. Gud är allt lifs och all krafts källa. Han kan göra öknen till fruktbar mark för sitt folk, som håller hans bud, ty detta tjänar till hans namns förhärligande. Han har gjort så mycket för sitt utvalda folk, att hvarje hjärta borde vara uppfylldt af tacksamhet, och det bedröfvar honom, att man gifver honom så föga pris därför. Han önskar, att hans folk kraftigare må uttrycka sitt medvetande om, att de hafva orsak till fröjd och glädje.VF 241.1

Guds handlingssätt med sitt folk borde oftare ihågkommas. Hur många vägmärken har icke Herren upprättat i sitt umgänge med Israel! För att de icke måtte förglömma det förgångnas historia, bjöd han Moses att nedskrifva dessa händelser i en sång, som föräldrarna skulle kunna lära sina barn. De skulle samla minnena från denna tid och uppställa dem på en i ögonen fallande plats. Synnerlig om- sorg nedlades på deras bevarande, så att om barnen önskade upplysning angående dessa ting, den därmed sammanhängande historien måtte berättas för dem. På detta sätt behöllo de i minne Guds förutseende handlingssätt och hans synbara godhet och barmhärtighet i sitt folks bevarande och befrielse. Äfven vi uppmanas: »Kommen ihåg de förflutna dagarna, under hvilka I, sedan I haden blifvit upplysta, uthärdaden mycken lidandets kamp» (Ebr. 10: 32). Äfven för sitt folk i detta släkte har Gud visat sig som en undergörande Gud. Guds värks förflutna historia behöfver ofta upprepas för folket, såväl ung som gammal. Vi böra oftare påminna oss Guds godhet mot oss och prisa honom för hans underbara gärningar.VF 241.2

På samma gång som vi ofta uppmanas att icke öfvergifva våra församlingar, äro dessa icke afsedda att vara allenast till vår egen vederkvickelse. Större ifver måste besjäla oss att åt andra meddela den tröst, som vi hafva mottagit. Det är vår plikt att ifrigt vaka öfver Guds ära och icke sätta densamma i vanrykte, icke ens genom ett sorgset ansikte eller genom obetänksamma ord, som om Guds fordringar vore en inskränkning af vår frihet. Äfven i denna värld af sorger, missräkningar och synder önskar Herren, att vi må vara glada och starka i hans starkhets makt. Det är ett privilegium, att hela människan får aflägga ett bestämdt vittnesbörd i alla riktningar. Anletsdrag, sinnesstämning, ord och karaktär skola vittna om, att det är godt att tjäna Gud. Härigenom förkunna vi, att »Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen» (Ps. 19: 8).VF 242.1

Alla, som dagligen helga sig åt Gud, måste framställa denna ljusa och glada sida af vår religion. Vi böra icke vanära Gud genom sorgliga berättelser om pröfningar, som synas smärtsamma. Alla pröfningar vi mottaga såsom uppfostringsmedel skola bringa glädje. Hela det religiösa lifvet skall vara upprättande, upplyftande, förädlande, utgörande en vällukt i goda ord och gärningar. Det behagar fienden, när själar äro nedslagna, betryckta, sorgsna och klagande; han önskar just, att vår tro skall taga sig sådana uttryck. Men Guds afsikt är, att vår ande icke må intaga någon låg ståndpunkt. Han önskar, att hvarje själ må triumfera i Aterlösarens bevarande kraft. Psalmisten säger: »Gifven åt Herren, I Guds söner, gifven åt Herren ära och makt; gifven åt Herren hans namns ära, tillbedjen Herren i helig skrud.» »Jag vill upphöja dig, Herre, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig öfver mig. Herre, min Gud, jag ropade till dig, och du gjorde mig helbrägda. Herre, du förde min själ upp ur dödsriket, du gjorde mig lefvande och tog mig ut från dem, som foro ned i grafven. Lofsjungen Herren, I hans fromma, och prisen hans heliga namn» (Ps. 29: 1, 2; 30: 2-5).VF 243.1

Guds församling här på jorden är ett med Guds församling i himmelen. De troende på jorden och de himmelska väsen, som aldrig fallit, bilda en gemensam församling. Hvarje himmelskt väsen hyser intresse i de heligas sammankomster, som gå ut på att tillbedja Gud. I himmelens innersta boning lyssna de till de vittnesbörd, som Kristi vittnen aflägga här på jorden, och de troendes pris och lofsånger här nedan upptagas i den himmelska körsången, och pris och jubel skalla genom de himmelska gårdarna, emedan Kristus icke förgäfves dött för Adams barn. Medan änglarna dricka ur själfva källan, dricka de heliga på jorden ur de klara strömmar, som flöda från tronen, de strömmar, som göra vår Guds stad så lycklig och säll. O, att vi alla kunde fatta, hur nära himmelen är till jorden! Fastän Guds barn på jorden intet veta därom, äro dock ljusets änglar deras ledsagare. Ett stilla vittne följer hvarje lefvande själ och söker att draga den till Kristus. Så länge ännu hopp finnes, ledsagas människan af himmelska väsen, till dess hon till evigt fördärf visat sig motstå Guds Ande. Låtom oss alla minnas, att Guds änglar äro närvarande i hvarje de heligas sammankomst härnere, lyssnande till vittnesbörd, sång och bön. Låtom oss tänka på, att våra lofsånger fullständigas genom änglakören därofvan.VF 243.2

Sjungen fördenskull, då I sabbat efter sabbatkommen tillsamman, lofsånger åt honom, som kallat eder ur mörkret till sitt underbara ljus. Låtom oss frambära vårt hjärtas lof åt honom, som älskat oss och tvått oss rena från våra synder i sitt blod. Må den, som talar, känna sig manad att tala om Kristi kärlek. Må denna kärlek i enkla ord uttryckas i hvarje lofsång. Må Guds Ande inspirera alla våra böner. Då lifvets ord talas, må vårt hjärtligt uttalade amen vittna om, att vi mottaga budskapet såsom kommande från himmelen. Jag vet, att det är mycket gammalmodigt, men det skall vara ett tack offer till Gud för lifvets bröd, gifvet åt hungrande själar. Detta instämmande i det af den Helige Ande inspirerade ordet skall stärka edra egna själar och uppmuntra andras. Det är ett bevis på, att i Guds hus finnas lefvande stenar, från hvilka ljus utstrålar.VF 244.1

När vi blicka tillbaka, icke på de dunkla kapitlen i vår erfarenhet, utan på bevisen på Guds stora barmhärtighet och osvikliga kärlek, så böra vi mycket mera prisa än klaga. Vi böra tala om Guds kärleksfulla trofasthet, tala om den sanne, ömme, medlidsamme Herden för hjorden, honom, om hvilken säges, att ingen skall rycka fåren ur hans hand. Hjärtats språk skall då icke yttra sig i själfviskt knot och missnöje, utan Guds sannskyldiga barn skola prisa honom likt klara, flytande strömmar. »Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina lifsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.» »Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Hvem har jag i himmelen förutom dig? Och när jag har dig, så har jag intet behag till något på jorden» (Ps. 23: 6; 73: 24, 25).VF 245.1

Hvarför vilja vi icke på vår pilgrimsfärd låta våra röster ljuda i andliga sånger? Hvarför kunna vi icke vända tillbaka till vår enkelhet och vårt innerliga lif? Skälet till att vi icke mera fröjda oss ligger däri, att vi förlorat vår första kärlek. Låtom oss fördenskull vara ifriga och göra bot, på det att ljusstaken icke må flyttas från sin plats. Guds tämpel i himmelen står öppet, och tröskeln glänser af den härlighet, som hvarje församling, hvilken älskar Gud och håller hans bud, kan erhålla. Det är nöd vändigt för oss att forska, eftersinna och bedja. Då skola våra andliga ögon upptäcka det himmelska tämplets inre rum. Då skola vi också kunna uppfatta innehållet af de lofsånger, som den himmelska kören sjunger omkring tronen. Då Sion står upp och varder ljus, skall detta ljus vara mycket genomträngande, och härliga lofoch tacksägelsesånger skola höras i de heligas församling. Knot och klagan öfver små svårigheter och missräkningar skola upphöra. Då vi använda den kostliga ögonsalfvan, skola vi varseblifva den härlighet, som ligger framför oss. Tron skall genomtränga satans mörka skuggor, och vi skola se vår förespråkare, frambärande för oss rökoffret af sin egen förtjänst. Såge vi detta, sådant det i värkligheten är och sådant Herren önskade, att vi måtte se det, så skulle våra tankar uppfyllas af Guds kärleks storhet och mångfald.VF 245.2

Gud lär oss, att vi skola församlas i hans hus för att uppodla den fullkomliga kärlekens egenskaper. Därigenom skola jordens invånare förberedas för de boningar, som Kristus beredt åt alla dem, hvilka älska honom. Där skola de samlas i helgedomen från den ena sabbaten till den andra och från nymånad till nymånad för att instämma i högstämda prisoch tacksägelsesånger till honom, som sitter på tronen, och Lammet från evighet till evighet.VF 246.1