Kapitel 5—Herre, lär oss bedja!

»I skolen alltså bedja sålunda.»GL 143.1

Den bön som kallas »Herrens bön» uttalades två gånger av vår Frälsare. Först inför den stora folkskaran på berget och vid ett senare tillfälle inför endast lärjungarna. Under en kortare tidsperiod hade dessa varit skilda från Mästaren, och när de kom tillbaka fann de honom i bön inför sin Fader. Jesus tycktes inte märka deras närvaro och fortsatte att bedja högt. Hans ansikte var upplyst av himmelsk klarhet. Han tycktes vara i den Osynliges omedelbara närhet, och i hans ord märktes den livets kraft, som genomströmmar var och en som samtalar med Gud.GL 143.2

Detta var en gripande upplevelse för lärjungarna. De hade märkt att Jesus ofta tillbringade långa stunder i bön till Gud. Han använde dagarna för att tjäna alla dem som trängdes omkring honom och för att avslöja rabbinernas farliga sofisterier. Av detta enträgna arbete blev han ofta så trött, att hans mor och bröder, ja, även hans lärjungar, befarade att han på detta sätt skulle ödelägga sitt liv. Men när han kom tillbaka från sina bönestunder, som avslutade dagens möda, märkte de en stilla frid i hans anletsdrag. Hans närvaro kom dem att uppleva en känsla av vederkvickelse och frid. Från dessa många timmars gemenskap med sin Fader kom han morgon efter morgon ner från berget för att förmedla himmelens ljus till människorna. Lärjungarna hade börjat förstå relationerna mellan hans bönestunder och den kraft, som uppenbarades i hans ord och gärningar. När de nu lysnade till hans brinnande bön, fylldes deras hjärtan av helig vördnad. När han slutat bedja, såg de med större klarhet än förr sitt eget behov, och de utropade: »Herre, lär oss att bedja!»GL 143.3

Jesus gav dem ingen ny böneform, men han upprepade, vad han förut lärt dem. Det är som om han ville säga: Ni behöver förstå vad jag redan har givit er. Det har en innebörd som ni ännu inte fattat helt.GL 144.1

Men det var därför inte hans avsikt att inskränka våra böner till just de ord han använde. Som en bland oss framställde han sitt eget ideal i fråga cm bön. Det var ord så enkla, att de kan användas av ett litet barn, men likväl så omfattande, att de aldrig till fullo kan fattas ens av det största snille. Han lär oss komma till Gud med tacksägelse, göra våra önskningar kunniga, bekänna våra synder, och ta emot Guds nåd i överensstämmelse med löftena.GL 144.2

»Fader vår, som är i himmelen!»GL 145.1

Jesus lär oss kalla hans Fader för vår Fader. På den grunden är han också beredd att kalla oss bröder (Hebr. 2:11). Så villig och så angelägen är Frälsaren att göra oss till medlemmar av den himmelska familjen, att han i de allra första ord han lärt oss använda när vi beder, lagt in en försäkran om vårt släktskap med Gud — »Fader vår».GL 145.2

Han uttrycker den underbara sanningen, så fylld av uppmuntran och tröst, att Gud älskar oss, såsom han älskar sin egen Son. Detta var också vad Jesus betonade i sin sista bön för lärjungarna: »Du har älskat dem, såsom du har älskat mig.» — Joh. 17:23.GL 145.3

Den värld som Satan gjort anspråk på och som han också härskat över med tyrannisk grymhet, har Guds Son omslutit med kärlekens armar och åter förenat med Faderns tron. Keruber och serafer och en otalig skara väsen- den som bebor syndfria världar uppstämde lovsånger till Gud och Lammet, när denna seger avgiordes. De fröjdade sig över att frälsningens väg öppnats för det fallna släktet och att jorden skulle bli återlöst från syndens förbannelse. Hur mycket större orsak att glädjas och fröjdas har då inte de, som själva blivit återlösta med en så underbar kärlek!GL 145.4

Hur kan vi någonsin tvivla på Guds kärlek och känna oss faderlösa? Det var för dem som överträtt lagen som Jesus iklädde sig mänsklig natur. Han blev lik oss för att vi skulle ha evig frid och ro. Vi har en försvarare i himmelen, och var och en som tar emot honom som sin personlige Frälsare, lämnas inte att ensam bära sin tunga syndabörda. »Mina älskade, vi äro nu Guds barn.» »Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom för att också med honom bliva förhärligade.» — Rom. 8:17. »Vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är.» — 1 Joh. 3:2.GL 146.1

Det första steget när vi nalkas Gud, är att vi tror på »den kärlek, som Gud har i oss». — 1 Joh. 4:16. Ty det är hans kärlek som drar oss till honom.GL 146.2

När Guds kärlek bor i hjärtat fördrivs all själviskhet. När vi kallar Gud vår Fader, erkänner vi, att alla hans barn är våra bröder. Vi är medlemmar av en och samma familj. I våra böner skall vi innefatta såväl vår nästa som oss själva. Ingen beder rätt som söker välsignelse endast för sig själv.GL 147.1

Den evige Guden har skänkt oss den dyrbara förmanen att få kalla honom Fader. Vi bör söka förstå vad detta djupast innebär. Aldrig har en jordisk far förmanat sitt vilsekomna barn med en så innerlig kärlek som den vår Skapare visat mot syndare, som han söker föra till bättring. Ingen människa har någonsin följt en irrande medmänniska med så ömma inbjudningar och förmaningar till bättring. Gud är närvarande i varje hem. Han hör varje ord som talas. Han lyssnar till varje bön som uppsändes. Han känner varje sorg och missräkning som vi drabbas av i livet, och han ger akt på hur vi bemöter far, mor, syster, bror, vän och granne. Han drar försorg om oss och hans nåd är ständigt ny över oss för att fylla våra behov.GL 147.2

Men om vi kallar Gud vår Fader, så erkänner vi, att vi är hans barn, som vill ledas av hans visdom och vara honom lydiga i allt, ty vi vet, att han älskar oss med oföränderlig kärlek. Vi bör då också vara nöjda med den levnadsbana, som han utstakat för oss. Som Guds barn bör vi betrakta hans ära, hans karaktär, hans familj och hans verk som det högsta av allt. Med glädje erkänner och hedrar vi då vårt släktskap med honom och med varje medlem av hans familj.GL 147.3

»Som är i himmelen.» Fadern, till vilken Kristus hänvisar oss, »är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill». Vi kan tryggt lita på hans omsorg. »När fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.» — Ps. 115:3; 56:4.GL 148.1

»Helgat varde ditt namn.»GL 148.2

För att helga Guds namn fordras att vi uttalar den Högstes namn med vördnad. »Heligt och fruktansvärt är hans namn.» — Ps. 111:9. Vi bör akta oss för att på något sätt använda Guds namn på ett ovärdigt sätt. I bönen träder vi den Högste nära, och det måste ske med helig vördnad.GL 148.3

Änglarna beslöjar sina ansikten i hans närvaro. Keruberna och de strålande, heliga seraferna nalkas hans tron med heligt allvar. Hur mycket mer borde då inte vi, dödliga, syndiga människor på ett värdigt sätt träda inför Herren, vår Skapare!GL 148.4

Men att helga Herrens namn innebär långt mer än detta. Precis som judarna på Jesu tid kan också vi visa en hög grad av yttre vördnad för Gud men likväl vanhelga hans namn. »Herren! Herren! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet . . . som förlåter missgärning . . . och synd.» — 2 Mos. 34:6, 7. Kristi församling skall kallas »Herren vår rättfärdighet». — Jer. 33:16. Detta namn blir också givet till varje Kristi efterföljare. Det är varje Guds barns arvedel. Barnen får sitt namn efter Fadern. Under den tid då Israels barn fick lida betryck och förföljelse bad Jeremia: »Vi äro uppkallade efter ditt namn; så övergiv oss då icke.» — Jer. 14:9.GL 149.1

Guds namn är helgat av himmelens änglar och alla invånare i de syndfria världarna. När du beder: »Helgat varde ditt namn», så beder du, att Guds namn skall bli helgat i världen och helgat i dig själv. Gud har inför människor och änglar erkänt dig som sitt barn. Bed då, att du inte må vanhedra »det goda namn, som är nämnt över eder». — Jak. 2:7. Du är Guds representant i världen. I varje livsgärning bör du därför uppenbara hans namn. Denna bön kräver således av dig, att du upp- visar en gudomlig karaktär. Du kan inte helga hans namn eller uppenbara honom för världen med mindre ditt liv och din karaktär uppenbarar hans liv och hans karaktär. Detta kan ske endast genom att du tar emot Kristi nåd och rättfärdighet.GL 149.2

»Tillkomme ditt rike.»GL 150.1

Gud är vår Fader, och han älskar oss och vårdar sig om sina barn. Han är världsalltets Konung. Det som angår hans rike, angår även oss, och det är vår uppgift att verka för hans rikes befrämjande.GL 150.2

Lärjungarna väntade, att Jesus omedelbart skulle upprätta sitt härlighetsrike. Men när han lärde dem denna bön: »Tillkomme ditt rike», lärde han dem också, att detta rike ännu inte skulle upprättas. De hade anledning att bedja om dess upprättande såsom en händelse i framtiden. Men på samma gång som de inte skulle få se riket upprättat i deras egen tid är hans uppmaning till bön om dess tillkommelse en försäkran om, att riket likväl skall komma på den av Gud bestämda tiden.GL 150.3

Däremot håller nådens rike nu på att upprättas, och det sker i det av synd och uppror dagligen berörda människohjärtat, som låter sig förvandlas av Guds kärleks kraft. Härlighetens rike upprättas inte helt, förrän Jesus återkommer till vår jord. »Rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk.» — Dan. 7:27. Och de skall ta i besittning det rike, som är berett för dem »från världens begynnelse». — Matt. 25:34. Då skall Jesus ta spiran i sin hand och regera i makt och härlighet.GL 150.4

De himmelska portarna skall åter öppnas, och med tio tusen sinom tio tusen och tusen gånger tusen heliga väsen skall Frälsaren uppenbaras som konungarnas Konung och herrarnas Herre. »Herren skall då vara konung över hela jorden», och på den dagen skall »Herren vara en och hans namn ett». — Sak. 14:9. Då skall Guds tabernakel stå »bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem». — Upp. 21:3.GL 151.1

Men skall »detta evangelium och rike bliva predikat i hela världen till ett vissnesbörd för alla folk» innan riket upprättas. — Matt. 24:14. Kristi rike skall inte uppenbaras, förrän alla folk, stammar och tungomål i hela världen erbjudits Guds nåds rikedomar. Ju mer vi överlämnar oss själva åt Gud och vin- ner andra för honom, ju mer påskyndar vi hans rikes uppenbarelse. Endast de som ägnar sig åt hans tjänst och säger: »Se, här är jag, sänd mig» för att öppna människors ögon, så att de »omvända sig från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud, på det att de må genom tron på mig undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade» (Apg. 26:18), kan av hjärtat bedja: »Tillkomme ditt rike.»GL 151.2

»Ske din vilja, såsom i himmelen så
ock på jorden.»GL 152.1

Guds vilja är uttryckt i hans heliga lag, och denna lags principer är himmelens principer. Himmelens änglar kan inte uppnå högre kunskap än den att känna Guds vilja, och lyda den.GL 152.2

Men i himmelen tjänas inte Gud i lagisk anda. När Satan gjorde uppror mot Guds lag, blev änglarna förvånade över att det fanns något sådant som en lag. De hade aldrig förr konfronterats med den. Änglarna tjänar inte Gud som tjänare utan som barn. Mellan dem och deras Skapare råder fullkomlig enhet. Det är inte motbjudande eller mödosamt för dem att lyda. De finner lust och glädje i att tjäna Gud, därför att de älskar honom. För den som betraktar Kristus som härlighetens hopp genljuder dessa ord: »Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»— Ps. 40:9.GL 152.3

Bönen: »Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden», är en bön om att det ondas herravälde på jorden skall ta slut och synden för evigt bli tillintetgjord och rättfärdighetens rike upprättat. Då skall såväl på jorden som i himmelen »allt vad en god vilja kan åstunda och vad tro kan verka» (2 Tess. 1:11) bli förverkligat.GL 153.1

»Vårt dagliga bröd giv oss i dag.»GL 153.2

Den första hälften av Herrens bön handlar om Guds namn, rike och vilja; att hans namn må bli helgat, hans rike upprättat och att hans vilja må ske. Om vi först och främst söker tjäna Gud, kan vi med tillförsikt bedja hoom förse oss med allt vad vi behöver. Om vi ödmjukar oss själva och överlämnar oss helt åt Kristus, blir vi medlemmar av Guds stora familj, och allting i Faderns hus står till vårt förfogande. Alla Guds skatter, såväl i den nuvarande världen som i den tillkom-mande, erbjuds oss. Änglarnas tjänst, Guds Andes gåva, hans tjänares verk — allt är avsett till vår nytta och välsignelse. Även denna värld med allt som finns i den står till vårt förfogande i den utsträckning vi kan göra oss något verkligt bruk av den. Till och med människors fiendskap mot oss kan bli till välsignelse, när den bidrar till att fostra oss för himmelen. »Allt hör ju eder till», om »I hören Kristus till»;. — 1 Kor. 3:21, 23.GL 153.3

Men vi är som barn som ännu inte fått ut sitt arv. Gud har ännu inte anförtrott oss denna dyrbara arvedel, därför att Satan inte skall få tillfälle att bedra oss, såsom han bedrog våra första föräldrar i Eden. Kristus håller arvet i säkert förvar, så att fördärvaren inte kan komma åt det. Men ändå får vi dagligen vad vi behöver, och måste därför bedja: »Giv oss i dag vårt dagliga bröd.»GL 154.1

Inför morgondagen får vi ta emot löftet: »Förtrösta på Herren och gör, vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet och hav din lust i Herren; då skall han giva dig, vad ditt hjärta begär.» — Ps. 37:3, 4. »Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.» — Ps. 37:25.GL 154.2

Samme Gud, som sände en korp att ge Elia bröd vid bäcken Kerit, skall se till att ingen av hans trogna och självuppoffrande barn lider någon brist. Om den som lever rättfärdigt står det skrivet: »Sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt.» — Jes. 33:16. »De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.» — Ps. 37:19. »Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?» — Rom. 8:32. Den som gjorde bördorna och bekymren lätta för sin mor genom att hjälpa henne med att förtjäna till uppehället för den lilla familjen i Nasaret, sympatiserar med varje mor i hennes kamp att förse barnen med dagligt bröd. Den som kände medlidande med den misshandlade och övergivne, hyser också sympati för dem som lider på samma sätt idag. Hans händer är utsträckta mot dem för att välsigna dem. När vi beder: »Giv oss i dag vårt dagliga bröd», ber vi för andra såväl som för oss själva. Och vi erkänner, att vad Gud ger oss inte endast är för oss själva. Gud anförtror sina gåvor åt oss, för att vi skall kunna stilla andras smärta och hunger. »Genom din godhet beredde du det åt de betryckta.» — Ps. 68:11. »När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, . . . Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.» — Luk. 14:12-14.GL 155.1

»Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk . . . Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.» — 2 Kor. 9:8, 6.GL 156.1

Bönen om det dagliga brödet innefattar inte endast näring för vår fysiska människa, men också det andliga bröd som ger själen evigt liv. Jesus uppmanar oss att inte verka »för att få den mat, som förgås, utan för att få den mat, som förbliver och har med sig evigt liv. . . . Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid.» — Joh. 627, 51. Vår Frälsare är livets bröd, och det är genom att tänka på hans kärlek, som vi tillgodogör oss näringen i det bröd som kommer till oss från himmelen.GL 156.2

Vi tar emot Kristus genom hans ord. Och den helige Ande upplåter Guds Ord för vårt förstånd och förmedlar dess sanningar till våra hjärtan. Vår dagliga bön skall vara, att Gud genom sin Ande och i det ord vi läser skall uppenbara de sanningar, som kan ge själen den nödvändiga kraften för dagens prövningar.GL 157.1

Gud har en bestämd avsikt med att lära oss bedja om vad vi behöver av såväl timliga som andliga gåvor. Han vill nämligen, att vi skall lära känna vårt beroende av hans ständiga omsorg. I detta umgänge med Kristus genom bön och genom att följa hans ords dyrbara sanningar skall våra hungriga och törstiga själar mättas av livets bröd och vi får dricka ur livets källa.GL 157.2

»Och förlåt oss våra skulder, såsom
ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.»GL 157.3

I den bönen lär Jesus oss, att vi får förlåtelse av Gud endast i den utsträckning vi förlåter andra. Det är Guds kärlek som drar oss till honom, och denna kärlek kan inte beröra våra hjärtan, utan att hos oss väcka kärlek till våra medmänniskor. Om vi visar en ofördragsam anda mot andra, tillsluter vi våra egna hjärtan för den nåd som Gud önskar visa mot oss.GL 157.4

Jesus gav särskilt eftertryck åt denna sista bön i det tillägg han gjorde. »Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.» — Matt. 6:14, 15. Uppenbarligen såg han här ett område på vilket hans efterföljare behövde en särskild varning för att inte tillsluta sina hjärtan för himmelens ljus, kärlek och frid.GL 158.1

Den som lever i en ofördragsam och oförlåtande anda, avskär den enda förbindelse med Gud, genom vilken det är möjligt att själv få nåd och förlåtelse av honom. Inte heller handlar vi rättfärdigt om vi inte förlåter andra, förrän de först har bekänt vad de har brutit mot oss. Visserligen bör de ångra och bekänna sin synd, men vi måste ändå ha ett förlåtande sinne vare sig de har bekänt eller inte. Hur djupt de än sårat oss, får vi inte hemfalla åt bitterhet över den lidna oförrätten och ömka oss själva. I stället bör vi av hjärtat förlåta alla som gjort oss något emot, om vi skall kunna hoppas få förlåtelse för våra egna synder och tillkortakommanden.GL 158.2

Förlåtelsen har en djupare innebörd än många tror. När Gud lovar att »han skall beskära mycken förlåtelse», tillägger han, som om betydelsen av detta löfte övergår allt vi kan fatta: »Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.» — Jes. 55:7-9. Guds förlåtelse är inte endast en juridisk handling, genom vilken vi befrias från fördömelse. Den är inte endast förlåtelse för synd, utan innesluter också ett friköpande från synd. Det är den återlösande kärlekens inflytande, som förvandlar hjärtat. David hade den rätta synen på förlåtelsen, när han bad: »Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.»; — Ps. 51:12. Och vidare: »Så långt, som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss.» — Ps. 103:12.GL 159.1

I Kristus utgav Gud sig själv för våra synder. Han led korsets grymma död. Han bar syndabördan i vårt ställe, »den rättfärdige för den orättfärdige», för att han för oss ville uppenbara sin kärlek och dra oss till sig. Aposteln säger: »Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder.» — Ef. 4:32. Låt Kristus, som är det gudomliga livet, bo i er och genom er uppenbara den himmelska kärlek, som inger den modlöse hopp och förmedlar himmelens frid till ett av synden sargat människohjärta. Detta är det villkor som möter oss, när vi kommer till Gud och tar emot nåd av honom. Vi överlämnar oss själva åt honom för att uppenbara hans nåd för andra. Det enda nödvändiga, för att vi skall kunna ta emot och delge andra Guds förlåtande kärlek, är att vi lär känna och tror på den kärlek, varmed han har älskat oss (1 Joh. 4:16). Satan använder sig av alla bedrägliga medel för att hindra oss från att fatta denna kärleks djup. Han vill få oss att tro, att våra felsteg och överträdelser är så svåra, att Herren inte kan lyssna till våra böner eller välsigna och frälsa oss. Hos oss själva kan vi inte se annat än svaghet, ingenting som kan göra oss värdiga inför Gud, och Satan vill inbilla oss, att bristerna i vår karaktär är outplånliga. När vi söker oss till Gud, viskar fienden: »Det lönar sig inte för dig att bedja. Var det inte du som begick den där svåra synden? Har du inte syndat mot Gud och kränkt ditt eget samvete?» Det finns då goda grunder för oss att svara hcnom: »Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.» — 1 Joh. 1:7. I de stunder vi vet, att vi har syndat, och inte anser oss kunna bedja, så har vi nått den rätta tiden att verkligen bedja. Kanske känner vi oss överväldigade av skam och djupt förödmjukade, men det är just då som trons bön skall uppsändas. »Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste.» — 1 Tim. 1:15. Förlåtelse av och försoning med Gud får vi inte som lön för något vi har gjort. Inte heller får vi dessa gåvor på grund av syndiga människors förtjänst. Nej, vi får dem av Gud oförtjänt på grund av Kristi fläckfria rättfärdighet.GL 159.2

Låt oss aldrig försöka minska vår skuld genom att ursäkta synden. Vi måste tro vad Gud säger om synden, och han framhåller den så ohygglig som den verkligen är. Endast Golgata kan uppenbara syndens verkliga natur. Tvingades vi bära vår egen skuld, skulle dess oerhörda tyngd krossa oss. Men den Oskyldige och Syndfrie har trätt i vårt ställe. Han bar våra synder. Därför, »om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet». — 1 Joh. 1:9. Det är en underbar sanning! Gud håller sin egen lag vid makt, men rättfärdigar ändå alla dem som tror på Jesus. »Vem är en sådan Gud som du? — du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd.» — Mika 7:18.GL 161.1

»Och inled oss icke i frestelse, utan
fräls oss ifrån ondo.»GL 162.1

Frestelse är en lockelse till synd. Sådan frestelse kommer inte från Gud, utan från Satan och ur våra egna hjärtans onda natur. »Såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.» — Jak. 1:13.GL 162.2

Satan söker inleda oss i frestelse, för att det onda i vår natur skall uppenbaras för andra människor, och för att han sedan skall kunna göra anspråk på oss. Profeten Sakarja framställer symboliskt hur Satan står på högra sidan om Herrens ängel, och anklagar profeten Josua och sätter sig emot det verk som ängeln önskade utföra för Josua, som var »klädd i orena kläder». Detta avslöjar Satans inställning till varje människa som Kristus söker dra till sig. Fienden vill förleda oss till synd, och anklagar oss sedan inför hela universum såsom ovärdiga Guds kärlek. »Men Herren sade till Åklagaren: ‘Herren skall näpsa dig, du Åklagare; ja, Herren skall näpsa dig, han som utvalt Jerusalem. Är då icke denne en brand, ryckt ur elden’?» Och till Josua sade han: »Se jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.» — Sak. 3:2, 4.GL 162.3

I sin oändliga kärlek vill Gud utveckla Andens himmelska karaktärsdrag hos oss. Han accepterar att vi utsätts för förföljelse och svårigheter. Men det är inte hans avsikt att detta skall vara oss till förbannelse, utan till största möjliga välsignelse. Varje frestelse som vi övervinner, varje prövning som vi frimodigt möter, ger oss en ny erfarenhet och bidrar till karaktärens utveckling. Den som genom gudomlig kraft står emot frestelserna, uppenbarar för världen och för hela himmelen Kristi nåds kraft och rättfärdighet.GL 163.1

Prövningarna får alltså inte ta ifrån oss vårt mod, hur bittra de än må vara, men samtidigt måste vi också bedja, att Gud inte tilllåter det gå så långt, att vi dukar under för vårt eget hjärtas onda böjelser. När vi beder den bön som Jesu lärt oss, överlämnar vi oss själva åt Gud och hans ledning och ber honom leda oss på en trygg väg. Vi kan inte bedja den bönen uppriktigt medan vi medvetet vandrar på egna själviska vägar. Att stå helt under Guds ledning är att klart förstå den röst som säger: »Här är vägen, vandren på den.» — Jes. 30:21. Det är farligt att börja överlägga med oss själva eller andra om de fördelar som det skulle kunna innebära att följa Satans förespeglingar. Synden medför alltid vanära och olycka, men den är förblindande och bedräglig, och det krävs andlig klarsyn för att motstå dess smickrande anbud. Om vi medvetet går in på Satans område har vi inget löfte om att Gud skall beskydda oss. Så långt det står i vår makt skall vi stänga varje dörr, genom vilken Satan kan finna tillträde till oss.GL 163.2

Bönen: »Inled oss icke i frestelse», är också ett löfte. När vi överlämnar oss åt Gud, äger vi en försäkran om, att han inte skall tillåta, att vi frestas över vår förmåga, »utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur», så att vi kan »härda ut i den». — 1 Kor. 10:13.GL 164.1

Det enda säkra försvaret mot det onda i tillvaron är, att Jesus Kristus bor i hjärtat genom vår tro på hans rättfärdighet. Det är på grund av själviskheten i våra hjärtan, som frestelsen stundom får makt över oss. Men när vi betraktar Guds stora kärlek, framstår själviskheten så ohygglig och frånstötande, att inget offer är för stort för att vi skall frigöras från den. När Kristus inför oss förhärligas av den helige Ande, besegras våra hjärtan, frestelsen förlorar sin kraft och Guds nåd omskapar vår karaktär.GL 164.2

Kristus skall aldrig överge den själ för vilken han gett sitt liv. Vår själ kan lämna Herren och överväldigas av frestelse, men Kristus kan aldrig överge den själ, för vars återlösning han gett sitt eget liv. Om vi för ett ögonblick begåvades med långt djupare andlig klarsyn än vi nu har, skulle vi se människor som är förkrossade i motgångar och sorger, tyngda av livets bördor och stundom färdiga att ge upp kampen. Men samtidigt skulle vi också se änglar som kommer dessa prövade människor till mötes för att ge dem hjälp och tröst. Himmelens änglar driver tillbaka de onda härskaror som omger den kämpande själen. Och den strid som utkämpas mellan dessa båda härar, är lika verklig som en strid mellan jordiska arméer. Själens eviga öde beror på utgången av denna andliga strid. Lika mvcket som till Petrus är dessa ord riktade till oss: »Satan har begärt att få eder i sitt våld för att sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet.» — Luk. 22:31, 32. (Joh. 3:16). Gud skall inte lämna oss att ensamma utkämpa striden mot sin och människors store motstån- dare. »Se», säger han, »jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada.» — Luk. 10:19.GL 165.1

Om vi står i ständig förbindelse med Frälsaren, så skall han aldrig släppa oss ur sin goda och kärleksfulla hand! Lär dig att känna Guds kärlek, och du skall befrias från fruktan, ty denna kärlek är en fast borg mot alla Satans bedrägerier och listiga angrepp! »Herrens namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.» — Ords. 18:10.GL 166.1

»Ty riket är ditt och makten och
härligheten i evighet. Amen.»GL 166.2

Såväl slutet som början av Herrens bön framhåller att Fadern äger all makt och myndighet i himmelen och på jorden. Jesus överblickade den tid som hans lärjungar hade närmast framför sig, och han visste, att verkligheten inte överensstämde med deras för ögonblicket så ljusa drömmar om jordisk framgång och ära» I .stället skulle deras närmaste framtid kännetecknas av det mänskliga hatets och den sataniska vredens stormar. Under nationella strider och ödeläggelser skulle de utsättas för stora påfrestningar och deras hjärtan skulle ofta komma att betungas av oro och bekymmer. De skulle få se Jerusalem ödeläggas, templet läggas i grus och dess gudstjänst för evigt avslutas. De skulle få se Israels folk förskingrat i alla länder som vrak och spillror på en öde strand. Jesus sade: »I skolen få höra krigslarm och rykten om krig . . . folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till ‘födslovåndorna’.» — Matt. 24:6-8.GL 166.3

Men Kristi efterföljare skulle dock inte behöva frukta, att deras hopp skulle göras om intet eller att Gud skulle överge dem. »Makten och härligheten»hör honom till, och han skall, trots allt, fullborda sina planer. I sin bön om att Gud skulle förse dem med vad de behövde för dagen, skulle lärjungarna kunna höja sina blickar över det ondas makt och herravälde och upp till himmelens Herre och Gud, deras Fader och evige Vän, vars rike härskar över alla andra riken.GL 167.1

Jerusalems öde var en bild av den undergång som slutligen skall drabba hela världen. De profetior som delvis gick i uppfyllelse vid Jerusalems förstöring, har en direkt tillämpning även på de yttersta dagarna. Vi står nu på tröskeln till dessa stora och allvarliga händelser. En kris förestår oss som världen ännu aldrig skådat. Men lika underbar ljuder för oss den försäkran som gavs till de första lärjungarna, att Guds rike omfattar allt. Programmet för de kommande händelserna ligger i vår Skapares händer. Himmelens majestät håller såväl nationernas öden som sitt folks angelägenheter i sin egen hand. Den gudomlige läraren säger till var och en som han använder som redskap för genomförandet av sina planer, på samma sätt som han sade till Kores: »Innan du kände mig, omgjordade jag dig.» — Jes. 45:5.GL 167.2

I en av profeten Hesekiels syner uppenbarades en hand under ängelns vingar. Därav skulle Hesekiels tjänare förstå, att all framgång berodde på gudomlig makt. De som Gud använder som budbärare, får inte tro att hans verk är beroende av dem. Dödliga människor har aldrig fått det ansvaret. Han som aldrig slumrar, utan ständigt verkar för genomförandet av sina planer, skall föra sitt eget verk framåt. Han skall omstörta ogudaktiga rådslag som riktas mot hans folk och hans verk. Han som är Konungen, härskarornas Herre, tronar mellan keruberna och skyddar de sina mitt under krigslarm och vapengny. Han som regerar i himmelen är vår Frälsare. Han känner väl varje prövning och bevakar noga den eld som skall luttra själen. När konungars starka fästningar störtar samman och när vredens pilar träffar fiendernas hjärtan, skall vår Frälsare hålla sin beskyddande hand över sitt folk.GL 168.1

»Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o Herre, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som helst stort och starkt.»; — 1 Krön. 29:11, 12.GL 169.1