Kapitel 16—Förlorad och återfunnen

Grundat på Luk 15:11-32

Liknelserna om det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen ger en klar bild av Guds barmhärtiga kärlek till dem som avlägsnat sig från honom. Därför lämnar han dem inte i deras elände. Han har en gränslöst öm barmhärtighet mot dem som den listige fienden utsätter för frestelser.SB 155.1

Liknelsen om den förlorade sonen handlar om hur Herren behandlar dem som en gång har känt Faderns kärlek, men som har tillåtit Frestaren att fånga dem och ställa dem under hans vilja.SB 155.2

“En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ‘Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land.” Luk 15:11-13.SB 155.3

Den yngste sonen hade tröttnat på alla restriktioner hemma hos sin far. Han upplevde att hans frihet var alldeles för begränsad. Han hade helt misstolkat sin fars kärlek och omsorg om honom och bestämde sig för att följa rättesnöret för sina egna böjelser.SB 155.4

Den unge sonen upplevde inte att han hade några plikter mot sin far och visade därför ingen tacksamhet. Ändå krävde han de rättigheter han som son hade till sin fars egendom. Den del av arvet som skulle tillkomma honom ville han ha med detsamma. Han ville ägna sig åt tillfällig njutning och brydde sig inte alls om framtiden.SB 156.1

När han hade fått sin del av arvet gav han sig av från sitt föräldrahem till “ett främmande land”. Luk 15:13. När han nu hade mycket pengar och den frihet han önskade, smickrade han sig med att han nått det mål han så hett hade längtat efter. Det fanns ingen som sade till honom: Gör inte det för det kommer att skada dig, eller: Gör så här, för det är det rätta. Onda vänner hjälpte honom att kasta sig ännu djupare in i synden, och “där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar”. Luk 15:13.SB 156.2

Bibeln berättar om att personer som “ville gälla för visa”, “blev dårar,” Rom 1:22, och det är vad liknelsen om den unge mannen handlar om. Hela den förmögenhet han så själviskt hade krävt av sin far slösade han bort på prostituerade. Sin ungdom slösade han bort till ingen nytta. Allt det värdefulla i livet, styrka och intelligens, ungdomens ljusa framtidsdrömmar och den andliga världens ideal, blev ödelagt i lustans eld.SB 156.3

Så utbryter en stor svältkatastrof i landet. Han blir utblottad och slår sig samman med en man som bor på landsbygden, och där får han till uppgift att vakta svinen. Detta var det mest simpla och förnedrande arbete som en jude kunde tänka sig. Den unge mannen hade skrutit om sin frihet och nu sitter han själv som en slav. Han har hamnat i det värsta slaveri, han har fastnat “i sin egen synds snaror”. Ords 5:22. Allt det glitter och den glans som han lockades av är borta, och det enda han känner är tyngden av sina bojor. Med inget annat sällskap än svinen sitter han där i ödemarken i ett svältdrabbat land, där han till och med är frestad att äta av svinmaten. Han får ingen hjälp av dem som åt och drack på hans bekostnad då han fortfarande var välbeställd. Vart har hans lössläppta passionerade glädje tagit vägen? Genom att döva sitt samvete och förlama sitt känsloliv trodde han att han var lycklig. Men nu när han sitter där utan pengar, utsvulten och med krossad stolthet, med sin moraliska kraft försvagad, med svag och opålitlig vilja och alla ädla känslor till synes döda, är han den eländigaste av människor.SB 156.4

Vilken bild på en syndares tillstånd! Trots att syndaren är omsluten av Guds kärleksfulla välsignelser så är hans största önskan att komma bort från Gud, eftersom han har böjelsen att tillfredsställa sig själv och ägna sig åt syndiga njutningar. Den förlorade sonen är likadan. Han kräver det goda av Gud som han anser sig ha rätt till. Han ser det som en självklarhet och visar ingen tacksamhet och inte heller någon kärleksfull hjälpsamhet. På samma sätt som Kain gick bort från Herrens ansikte för att hitta någonstans att bo, gav sig den förlorade sonen av till ett “främmande land”. Det är på det sättet syndare försöker hitta lycka genom att förakta Gud. Rom 1:28.SB 157.1

Oavsett vad det ger sken av så är ett självcentrerat liv helt bortkastat. Vem som än försöker leva ett liv utan Gud slarvar bort allt av värde. Han slösar bort sina bästa år, ödelägger både kropp och själ och kastar bort allt som har evighetsvärde. Den som skiljer sig från Gud för att följa sin egen vilja är slav under Mammon. Gud skapade människan värdig att umgås med änglar, men hon har vanärat sig själv genom att tjäna det som är lågt och djuriskt. Det är själviskhetens slut.SB 157.2

Om du har valt ett sådant liv ska du veta att du inte lägger ned pengar på bröd och du arbetar för sådant som inte ger någon tillfredsställelse. Det kommer en tidpunkt i ditt liv då du inser hur du förnedrat dig själv. Långt där borta, ensam i ett främmande land, upplever du ditt elände och ropar i vånda: “Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?” Rom 7:24. Det är ett konstaterande av en universell sanning som finns i profetens ord: “Förbannad är den man som förtröstar på människor och sätter kött till arm åt sig och med sitt hjärta viker av från Herren. Han skall bli som en torr buske på hedmarken och skall inte få se något gott komma, utan skall bo på förbrända platser i öknen, i ett land med salthedar, där ingen bor.” Jer 17:5, 6. Gud “låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. Matt 5:45. Men människan har möjlighet att själv hålla sig gömd för både sol och regn. Medan rättfärdighetens sol skiner och nådens skurar flödar fritt över alla, så kan vi skilja oss från Gud och “bo på förbrända platser i öknen”.SB 157.3

Guds kärlek ömmar fortfarande för den som valt att gå bort ifrån honom, och då sätter han sitt inflytande i verksamhet för att förmå honom att komma tillbaka till Fadershuset. Den förlorade sonen satt där i sitt elände och “kom till besinning”. Satans förförande makt över honom var bruten. Han upptäckte att hans lidande var ett resultat av hans egen dumhet, och han sade: “Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far.” Luk 15:17. Trots sitt ömkliga tillstånd fann han hopp i övertygelsen om sin faders kärlek, och det var den kärleken som drog honom hemåt. Det är alltså övertygelsen om Guds kärlek som tvingar syndaren tillbaka till Gud. “Hans godhet vill föra dig till omvändelse.” Rom 2:4. Den gudomliga nådens och med-lidandets kärlek är som en gyllene kedja som omsluter varje själ som befinner sig i fara. Herren säger: “Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig.” Jer 31:3.SB 158.1

Sonen bestämmer sig för att erkänna sin skuld. Han ska gå tillbaka till sin far och säga: “Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” Luk 15:18, 19. Men så lägger han till och visar på det sättet hur inskränkt hans uppfattning om sin faders kärlek är: “Låt mig få gå som en av dina daglönare.” Luk 15:19.SB 159.1

Den unge mannen ger sig av från svinen och ärtskidorna och går hemåt. Darrande av hunger och svaghet släpar han sig fram. Han har inget att dra över sina trasiga kläder, men stoltheten har kuvats av allt elände. Han skyndar sig hem för att be om en tjänares plats där han en gång var barn i huset.SB 159.2

Den glade och tanklöse ynglingen hade inte haft en aning om vilken sorg och smärta han orsakat sin far då han lämnade hemmet. Han ägnade inte många tankar åt den skugga som fallit över hemmet då han roade sig med sina vilda vänner. Och nu, när han går hemåt med trötta och smärtsamma steg, känner han inte till att det är någon som väntar på att han ska komma tillbaka. “Redan på långt håll fick fadern syn på honom.” Luk 15:20. Kärleken är synnerligen skarpsynt. Inte ens det förfall som synden har orsakat honom genom åren kan hindra fadern från att se honom. “Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade honom” länge och innerligt. Luk 15:20. Fadern tillät inga föraktfulla blickar som kunde håna sonen på grund av dennes elände och trasiga kläder. Han tar av sig sin egen fina mantel och lägger den om den utmärglade sonen. “Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son,” snyftar han fram. Fadern håller honom tätt intill sig och tar honom med sig hem. Han får ingen möjlighet att be om en tjänares plats. Han är son i huset, och han ska äras med det bästa huset förmår. Det är honom som tjänarna ska betjäna och respektera.SB 159.3

Fadern sade tilt tjänarna: “Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest.” Luk 15:22, 23.SB 160.1

När han var ung och otålig upplevde han sin far som sträng och hård. Tänk vilken skillnad det var på hans uppfattning nu! Det är likadant med dem som är förförda av Satan, de ser Gud som hård och krävande. De anser att han vaktar på dem för att kunna kritisera och döma, att han inte vill ta emot och hjälpa syndaren så länge det finns en anledning att inte göra det. De upplever att hans lag hindrar människan från att bli lycklig, ett tungt ok som de vill bli av med. Men den som fått sina ögon öppnade av Kristi kärlek ser Gud som den som är full av medlidande. Man upplever honom inte som en tyrannisk och obarmhärtig varelse, utan som en far som längtar efter att få lägga armarna om sin ångerfulle son. Syndaren kommer att säga med psalmisten: “Som en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.” Ps 103:3.SB 160.2

I liknelsen finns ingen atmosfär av hån eller förakt mot den förlorade sonen på grund av det onda han gjort. Sonen upplever att det förgångna är förlåtet och glömt, utraderat för alltid. Och det är vad Gud säger till syndaren: “Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky.” Jes 44:22. “Jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg.” Jer 31:34. “Må den ogudaktige överge sin väg och den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall skänka mycken förlåtelse.” Jes 55:7. “I de dagarna och på den tiden, säger Herren, skall man söka efter Israels missgär- ning, och den skall inte mer vara till.” Jer 50:20.SB 160.3

Tänk vilken försäkran, att Gud är villig att ta emot den ångerfulle syndaren! Du läsare, har du valt din egen väg? Har du vandrat långt bort från Gud? Har du försökt njuta av den förbjudna frukten, bara för att upptäcka att den förvandlats till aska på dina läppar? Och nu när du har slösat bort allt du ägde, dina framtidsplaner är omintetgjorda, allt du hoppats på är borta, sitter du där ensam och övergiven? Nu kommer rösten till dig, den som så länge har talat till ditt hjärta, men som du inte har lyssnat till, den kommer klar och tydlig, “Stå upp och gå er väg! Här skall ni inte ha någon vilostad, för er orenhets skull, som drar i fördärv, ja, i gruvligt fördärv.” Mika 2:10. Gå tillbaka till din Faders hus. Han bjuder in dig genom att säga: “Vänd om till mig, ty jag frälser dig.” Jes 44:22.SB 161.1

Lyssna inte till fiendens uppmaning om att du ska hålla dig borta från Kristus tills du gjort dig själv bättre, tills du är god nog att få komma till Gud. Om du väntar tills dess, kommer du aldrig dit. När Satan pekar på dina fläckade kläder ska du upprepa Jesu löfte: “Den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” Joh 6:37. Tala om för fienden att Jesu Kristi blod renar från all synd. Gör Davids bön till din egen: “Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö.” Ps 51:9.SB 161.2

Res dig upp och gå till din Fader. Han möter dig medan du fortfarande är långt borta. Om du så bara tar ett enda steg i ånger mot honom, skyndar han sig för att slå sina oändligt kärleksfulla armar om dig. Han är lyhörd för ropet från den förkrossade själen. Han upptäcker hjärtats första tafatta ansträngning att nå honom. En bön kan vara aldrig så famlande, en tår kan fällas i hemlighet, en uppriktig längtan efter Gud kan vara aldrig så svag så kommer Guds Ande och möter den. Ja, redan innan ett enda ord i bönen är uttalat eller hjärtats längtan blivit känd, går nåden ut från Kristus för att verka på människans själ.SB 161.3

Din himmelske Fader vill ta av dig kläderna som är befläckade av synd. I Sakarja kan vi läsa en underbar profetisk liknelse om översteprästen Josua, som står klädd i fläckiga kläder framför Herrens ängel och representerar syndaren. Då säger Herren följande: “Ta av honom de orena kläderna. Och till honom själv sade han: Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu klä dig i högtidskläder... Och de satte en ren bindel på hans huvud och klädde på honom andra kläder.” Sak 3:4, 5. Gud vill också klä dig i “frälsningens klädnad”, och täcka dig med “rättfärdighetens mantel”. Jes 61:10. “Vill ni då ligga stilla inom era inhägnader? Duvans vingar är höljda i silver, och hennes fjärdar skimrar av guld.” Ps 68:14.SB 162.1

“I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.” Höga V 2:4. “Om du vandrar på mina vägar,” säger han, så “skall [jag] låta dig ha din gång bland dessa som här gör tjänst.” Sak 3:7.SB 162.2

“Som en brudgum fröjdar sig över sin brud, så skall din Gud fröjda sig över dig.” Jes 62:5. “Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel.” Sef 3:17. Och himlen och jorden ska förena sig i Faderns glädjesång: “Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.” Luk 15:24.SB 162.3

Det finns alltså inget missljud i Frälsarens liknelse som stör harmonin i glädjescenen. Men så lyfter Kristus fram ytterligare en ingrediens. När den förlorade sonen kom hem, var den äldre sonen “ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset, hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ‘Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in.” Luk 15:25-28. Den här äldre brodern hade inte delat faderns oro och inte tittat efter brodern som var förlorad. Därför upplevde han inte samma glädje som fadern då vandraren återvände. Ljuden av jubel och munterhet väckte ingen glädje i hans hjärta. Han frågar en tjänare vad orsaken är till festligheterna, och svaret fyller honom med avund. Han vill inte ens gå in och välkomna sin förlorade bror. Den förmån som den förlorade sonen får ser han som en förolämpning mot sig själv.SB 162.4

När fadern kommer ut för att tala honom till rätta, visar sig hans stolthet och onda natur. Han påpekar att hans liv i faderns hus har varit fullt av oavlönade tjänster och framställer detta i bjärt kontrast mot de förmåner som fadern visar sonen som just kommit tillbaka. Han gör det också klart för var och en att hans tjänster mer har liknat en tjänares än en sons. När han egentligen skulle ha känt glädje över att få vara tillsammans med sin far, hade hans tankar i stället ägnat sig åt de fördelar han borde haft av sitt försiktiga liv. Det han säger avslöjar att det är orsaken till att han avstått från syndens nöjen. Om nu brodern ska få av faderns gåvor, upplever den äldre brodern att han själv är orättvist behandlad. Han missunnar brodern de fördelar denne får. Han visar klart och tydligt att om han varit i faderns ställe, skulle han inte ha tagit emot den förlorade. Han erkänner honom inte ens som sin bror, utan kallar honom kallt för “din son .SB 163.1

Trots detta behandlar fadern honom milt. “Mitt barn,” säger han, “du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.” Luk 15:31. Har inte du under alla dessa år, då din bror har kastat bort sin tid, haft förmånen att få vara hos mig?SB 163.2

Allt som kunde göra hans barn lyckliga fick de till skänks. Sonen behövde inte be om att få gåvor eller lön. “Allt mitt är ditt.” Du behöver bara tro på min kärlek, och ta emot den gåva som du får till skänks.SB 163.3

Den ene sonen hade en tid hållit sig borta från hemmet, utan att bry sig om sin faders kärlek. Men nu hade han kommit tillbaka och strömmen av glädje sveper bort alla störande tankar. “Din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.” Luk 15:32.SB 164.1

Lade den äldre brodern märke till sitt eget elaka och otacksamma sinnelag? Förstod han att trots att brodern burit sig illa åt så var han fortfarande hans bror? Kom den äldre brodern bort från sin avund och sitt hårdhjärtade sinnelag? Jesus säger ingenting om det. Liknelsen var ju aktuell och det var de som hörde den som fick bestämma hur den skulle sluta.SB 164.2

Den äldre sonen representerade de obotfärdiga människorna på Kristi tid och fariséerna i varje tidsålder vilka såg med förakt på dem som de ansåg vara tullindrivare och syndare. Eftersom de själva inte hade hängett sig åt ett lastbart liv var de fyllda av självrättfärdighet. Kristus mötte dessa övermodiga män på deras egen mark. På samma sätt som den äldre sonen i liknelsen hade de fått speciella förmåner från Gud. De gjorde anspråk på att vara söner i Guds hus men hade en anställds sinnelag. Det var inte kärleken som drev dem att verka, utan hoppet om belöning. I deras ögon var Gud en krävande arbetsgivare. De såg att Kristus inbjöd tullindrivare och syndare att fritt ta emot nåden — den gåva som rabbinerna hoppades få genom arbete och botgöring — och blev på det sättet förolämpade. Den förlorade sonens återkomst, som fyllde faderns hjärta med glädje, eggade dem bara till avund.SB 164.3

Faderns tillrättavisning av den äldre sonen i liknelsen var himlens vädjan till fariséerna. “Allt mitt är ditt” — inte som en lön utan som en gåva. Precis som den förlorade sonen kan du bara få den som en oförtjänt gåva tack vare Faderns kärlek.SB 164.4

Självrättfärdighet leder inte bara till att man ger Gud dåligt anseende, utan gör dem också kallsinniga och kritiska mot sina bröder. I sin själviskhet och avund stod den äldre brodern och vaktade på sin bror för att kritisera allt han gjorde och anklaga honom för det allra minsta felsteg. Han skulle upptäcka minsta fel och peka på det värsta i varje situation. På det sättet försökte han rättfärdiga sitt eget oförsonliga sinnelag. I dag är det många som gör likadant. Medan själen för första gången kämpar mot frestelsens flod står de bredvid, envisa, hårdnackade, klagande och anklagande. De kan hävda att de är Guds barn, men de visar Satans sinnelag. Genom sin attityd mot sina bröder har dessa anklagare dragit sig undan så att Guds ljus inte når dem.SB 165.1

Många ställer jämt frågan: “Med vad skall jag träda fram inför Herren, och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ? Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och bemödar dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” Mika 6:6-8.SB 165.2

Detta är den tjänst som Gud finner behag i: “Nej, detta är den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok... och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod.” Jes 58:6, 7. När du ser på dig själv som en syndare som enbart är räddad av Guds kärlek kommer du att ha en innerlig medömkan med andra som lider i synd. Du kommer aldrig mer att bemöta elände och ånger med avund och kritik. När själviskhetens is har fått smälta från ditt hjärta kommer du att vara i harmoni med Gud och tillsammans med honom glädja dig över de förlorades frälsning.SB 165.3

Du gör anspråk på att vara ett Guds barn, men om detta anspråk ska vara äkta så är det “din bror” som var “död och lever igen, som var förlorad men är återfunnen”. Luk 15:30. Han är bunden vid dig med de starkaste band, eftersom Gud ser honom som en son. Förnekar du din samhörighet med honom, visar du att du bara är en anställd, inte ett barn i Guds familj.SB 166.1

Även om du inte vill vara med och lyckönska de förlorade fortsätter glädjen, den återupprättade kommer att ha sin plats bredvid Fadern och hans verk. Den som har fått mycket förlåtet älskar också mycket. Men utan det kommer du att befinna dig i mörker. “Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.” 1 Joh 4:8.SB 166.2