Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XXX—Kallade till ett högre lif.

    I hopp om att lifligare kunna intrycka på de korin tiska brödernas sinnen den stora betydelsen af orygglig själfbehärskning, sträng återhållsamhet och outtröttligt nit i Kristi tjänst gjorde Paulus i sitt bref till dem en slående jämförelse mellan den kristnes kamp och de beryktade kapplöpningar, som höllos i närheten af Korint på vissa tider. Af alla spel, som voro gängse bland grekerna och romarna, voro dessa kapplöpningar de äldsta och mest omtyckta. De bevittnades af konungar, adelsmän och statsmän. Förnäma och rika ynglingar togo del i dem och ryggade ej tillbaka för någon möda eller disciplin, som var nödvändig för att vinna segerlönen.Ag 304.1

    Alla, som deltogo i dessa täflingar, måste följa stränga regler, från hvilka ingen afvikelse var tillåten. De, som önskade deltaga i dem för att vinna någon segerlön, måste bereda sig därför genom stränga öfningar. Skadliga vanor i diet eller någon annan njutning, som kunde försvaga sinnets eller kroppens krafter, voro strängt förbjudna. För att kunna hafva någon förhoppning om framgång i dessa prof på styrka och snabbhet måste musklerna vara starka och smidiga samt nerverna väl under kontroll. Hvarje rörelse måste vara säker, hvarje steg snabbt och fast, och de fysiska krafterna måste utvecklas till det yttersta.Ag 304.2

    När de täflande framträdde inför den väntande folkmassan, utropades deras namn, och kapplöpningens regler blefvo tydligt framställda. Alla började täflingen på en gång, och åskådarnas spända uppmärksamhet ingåfvo dem en fast beslutsamhet att vinna. Domarne sutto i närheten af banans mål, så att de kunde gifva noga akt på de täflandes rörelser från början till slut och gifva lönen åt den, som verkligen vunnit den. Om någon hann målet först genom att göra bruk af någon olaglig fördel, så tillerkändes han icke lönen.Ag 305.1

    I dessa kapplöpningar utsatte sig de täflande för stora faror. Somliga repade sig aldrig från den oerhörda fysiska ansträngningen. Icke så sällan föllo män på banan, medan blodet strömmade ur deras mun och näsa, och understundom störtade en täflande död till marken just som han var färdig att gripa segerkransen. Men möjligheten att blifva skadad för hela lifstiden eller att förlora lifvet ansågs ej vara för stor risk i jämförelse med den ära, som den erhöll, hvilken afgick med seger.Ag 305.2

    Då segervinnaren nådde sitt mål, fylldes luften med åskådarnas bifallsrop, så att de omkringliggande kullarna och bergen genljödo af deras eko. I full åskådning af den stora folkmassan räckte domaren honom segertecknet — en krans för hans hufvud och en palmkvist att bäras i hans högra hand. Han blef prisad öfver hela landet. Äfven hans föräldrar fingo dela hans ära. Till och med den stad, där han bodde, blef beryktad, därför att den gifvit världen en så stor atlet.Ag 305.3

    I sin hänsyftning på dessa täflingar såsom en bild af den kristnes kamp betonar Paulus de förberedelser, som voro nödvändiga för att vinna seger — den föregående disciplinen, återhållsamhet i mat och dryck samt absolut nykterhet. “Hvar och en”, säger han, “som deltager i en täflingskamp, är återhållsam i allt”. De täflande afhöllo sig från hvarje njutning, som kunde, försvaga deras fysiska krafter, och genom en sträng och ständig träning gjorde de sina muskler starka och uthålliga. Sålunda blefvo de i stånd till att på täflingsdagen anstränga sina krafter till det yttersta. Huru mycket mer borde icke den kristne, som sträfvar efter en evig segerlön, bringa sina naturliga begär till underdånighet under sitt eget förnuft och under Guds vilja! Han borde aldrig låta sin uppmärksamhet upptagas af nöjen, lyx eller makligt lif. Alla hans vanor och lustar måste underkastas den strängaste disciplin. Han måste kontrolleras af ett förnuft, som är upplyst af Guds ord och som låter sig ledas af Guds Ande.Ag 306.1

    Men äfven sedan allt detta blifvit gjordt, måste den kristne anstränga sig till det yttersta för att vinna seger. I de korintiska kapplöpningarna gjordes den största ansträngning under de sista sprången, för att snabbheten ej skulle minskas. Så skall ock den kristne, då han närmar sig målet, sträfva framåt med större nit och beslutsamhet, än då han begynte sitt lopp på den kristna vädjebanan.Ag 306.2

    Paulus jämför den förgängliga krona, som erhålles af segervinnaren i en jordisk täflingskamp, med den oförgängliga härlighet, som skall skänkas segervinnaren i den kristnes kamp. De, som deltaga i den förra, göra det, säger han, “för att få en förgänglig krona, men vi en oförgänglig ” För att vinna en förgänglig segerlön sparade de grekiska kapplöparna ingen möda och undandrogo sig ingen disciplin. Yi sträfva efter en segerlön af oändligt större värde, nämligen det eviga lifvets krona. Hur mycket mer omsorg borde vi ej då ådagalägga i vår sträfvan och hur mycket mer villiga borde vi ej vara till uppoffring och själfförsakelse!Ag 307.1

    I brefvet till ebréerna utpekas den uppriktiga och orubbliga beslutsamhet, som bör känneteckna den kristnes kamp för det eviga lifvet: “Må fördenskull ock vi, då vi hafva rundt omkring oss en så stor sky af vittnen, aflägga allt, som tynger, och synden, som alltid låder vid oss, och med uthållighet löpa i den täflingskamp, som är oss förelagd, och se på trons begynnare och fullkomnare, Jesus”. 1Ebr. 12:1, 2. Afund, hat, onda tankar och onda ord, girighet — dessa äro de tyngder, som den kristne måste aflägga för att kunna vinna i täflingskampen för evigt lif. Hvarje vana eller handlingssätt, som leder till synd eller vanärar Kristus, måste bortläggas, hvad det än må kosta. Himmelens välsignelse kan ej hvila öfver den människa, som öfverträder rättfärdighetens eviga principer. En enda hyllad synd är tillräcklig att fördärfva karaktären och vilseleda andra.Ag 307.2

    Frälsaren sade: “Om din hand är dig till förförelse, så hugg henne af. Det är dig bättre att ingå i lifvet lytt, än att hafva båda händerna och fara till helvetet, till den outsläckliga elden, där deras mask icke dör och elden icke utsläckes. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg honom af. Det är dig bättre att ingå i lifvet halt, än att hafva båda fotterna och kastas till helvetet”. 2Mark. 9:43-45. Om det kan anses nödvändigt att afskära en hand eller en fot för att rädda kroppen från döden, hur mycket ifrigare borde icke den kristne vara att blifva af med synden, som medför själens död!Ag 307.3

    De täflande i de gamla grekiska spelen, som hade underkastat sig själfförsakelse och sträng disciplin, voro ändå icke säkra om att vinna seger. “Veten I icke”, frågade Paulus, “att de, som löpa på vädjebanan, löpa väl alla, men en får segerlönen”? Huru hårdt de löpande än ansträngde sig att nå målet, kunde endast en få segerlönen. Endast en hand kunde gripa den eftersträfvade segerkransen. Somliga kunde anstränga sig till det yttersta för att vinna den, men just som de uträckte handen för att fatta tag i den, greps den af en annan.Ag 308.1

    Så är dock ej förhållandet i den kristna täflingskampen. Ingen enda, som uppfyller villkoren, skall blifva missräknad vid vädjebanans slut. Ingen, som är nitisk och håller ut intill änden, skall misslyckas. Denna kamp är ej en kamp för de snabbfotade och de starka. Hvarje Guds barn, såväl den svagaste som den starkaste, kan få bära den oförgängliga härlighetens krona. Alla, som genom Guds nåd bringa sitt lif i harmoni med Kristi vilja, kunna blifva segervinnare. Att i lifvets alldagliga bestyr rätta sig efter Guds ords principer betraktas alltför ofta såsom af ringa betydelse — en alldeles för ringa sak att ägnas någon uppmärksamhet. Men inför det stora mål, som vi sö- ka uppnå, kan ingenting, som hjälper eller hindrar oss i vår sträfvan att vinna det, anses vara af ringa betydelse. Hvarje handling ökar tyngden i lifvets vågskål antingen för seger eller nederlag. Och den belöning, som segervinnaren får, skall blifva i öfverensstämmelse med det nit och den ihärlighet, hvarmed han kämpat för att vinna den.Ag 308.2

    Aposteln jämförde sig med en man, som löper på en täflingsbana och anstränger sig af alla krafter att uppnå målet. “Jag löper därför så”, säger han, “som när det icke gäller något ovisst; jag fäktar såsom en, hvilken icke hugger i vädret, men jag späker min kropp och underkufvar honom, på det att jag icke må predika för andra och själf icke hålla profvet”. Paulus underkastade sig själf en sträng disciplin, så att hans löpande på den kristna vädjebanan ej måtte misslyckas eller dess utgång blifva tvifvelaktig. Orden: “jag späker min kropp”, betyda bokstafligen att genom sträng disciplin underkufva önskningarna, böjelserna och lustarna.Ag 309.1

    Paulus fruktade, att han själf ej skulle hålla profvet med hänsyn till hvad han predikade för andra. Han visste, att hans verksamhet för andra skulle vara förgäfves, om han ej i sitt eget lif rättade sig efter de principer, som han hyllade och predikade. Hans samtal, hans inflytelse, hans bestämda föresats att afstå från själfviska njutningar måste uppenbara, att hans religion var ej blott en bekännelse, utan en daglig och lefvande förening med Gud. Det var ett mål, som han ständigt höll i sikte och ifrigt sträfvade att uppnå, nämligen “rättfärdigheten af Gud på grund af tron”. 3Fil. 3:9.Ag 309.2

    Paulus visste, att hans kamp mot det onda skulle vara så länge han lefde. Han insåg ständigt sitt be- hof af sträng vaksamhet öfver sig själf, så att ej världsliga lustar måtte besegra hans andliga nit. Han kämpade ständigt till det yttersta mot naturliga böjelser. Han glömde aldrig det ideal, som skulle uppnås, och detta ideal sökte han nå genom lydnad för Guds lag. Hans ord, lians handlingar, hans begär — allt ställde han under Guds Andes kontroll.Ag 309.3

    Det var denna rena och odelade beslutsamhet att segra i kampen för det eviga lifvet, som Paulus längtade att se uppenbarad hos de troende i Korint. Han visste, att det betydde ingenting mindre än en oafbruten lifstidskamp för dem, om de skulle uppnå det ideal, som Kristus hade förelagt dem. Han uppmanade dem att kämpa redligt, dag ut och dag in eftersträfvande moralisk förträfflighet och sann gudsfruktan. Han förmanade dem innerligt att aflägga hvarje hindrande tyngd och att sträfva framåt mot fullkomlighetens mål i Kristus Jesus.Ag 310.1

    Paulus kallade korintiernas uppmärksamhet till det forna Israels erfarenheter — till de välsignelser, som belönade deras lydnad, och till de straffdomar, som följde på deras öfverträdelser. Han påminde dem om huru Gud genom tecken och under hade fört dem ut ur Egypten under skydd af molnstoden om dagen och af eldstoden om natten. Sålunda fördes de tryggt genom Röda hafvet, medan egyptierna, som vågade försöket, dränktes i dess sammanstörtande vågor. Genom dessa underverk hade Gud erkänt Israel som’sin församling. De “åto alla samma andliga mat och drucko alla samma andliga dryck, ty de drucko ur en andlig klippa, som medföljde dem, och klippan var Kristus”. Under hela sin vandring hade israeliterna Kristus till sin ledare. Den slagna klippan förebildade Kristus, som skulle blifva slagen för människornas öfverträdelser, på det att frälsningens ström måtte utflöda till alla.Ag 310.2

    Oaktadt Gud var så nådig mot israeliterna, lät han sina domar drabba dem på grund af det begär, de hyste i sina hjärtan efter Egyptens lyx och kräslighet och på grund af deras uppror mot honom. Aposteln förmanade de troende i Korint att akta på den lärdom, som de kunde draga af Israels erfarenhet. “Men detta har blifvit förebilder för oss”, sade han, “att vi icke skola hafva begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill”. Han visade, hur begärelse till det onda och ett lösaktigt lefverne hade ledt dem till utöfvande af synder, som ådragit dem Guds vrede. Den gudsfruktan, som de hade, när de lyssnade till lagens förkunnande från Sinai berg, förkastade de, när de satte sig ned till att äta och dricka och därpå stodo upp till att leka samt när de tillbådo den gyllene kalf, som de hade förfärdigat och som skulle representera Gud. Och ett stort antal israeliter föllo i öknen på grund af sina skändliga synder, sedan de deltagit i en kräslig fest i förbindelse med Baal-Peors tillbedjan. Guds vrede upptändes, och på hans befallning kom en farsot bland dem, som kräfde tjugutre tusen offer.Ag 311.1

    Aposteln förmanade korintierna: “Må därför den, som tycker sig stå, se till att han icke faller”. Om de blefve skrytsamma och öfvermodiga samt upphörde med att vaka och bedja, skulle de falla i svåra synder, hvilka skulle ådraga dem Guds vrede. Men Paulus ville icke, att de skulle duka under för missmod och förtviflan, därför gaf han dem denna försäkran : “Gud är trofast, som icke skall tillåta, att I blif- ven frestade öfver eder förmåga, utan med frestelsen äfven gifva utgången, att I mån kunna uthärda henne” Ag 311.2

    Paulus förmanade sina bröder att fråga sig själfva, hvilken inflytelse deras ord och handlingar skulle utöfva på andra, samt att ej göra något, huru oskyldigt det i och för sig själft måtte vara, som kunde gifva sken af att de hyllade afguderi eller som kunde blifva till anstöt för dem, som voro svaga i tron. “Således, antingen I äten eller dricken eller hvadhelst I gören, gören allt till Guds ära. Varen icke till anstöt hvarken för judar eller greker eller för Guds församling”.Ag 312.1

    Apostelns varningsord till församlingen i Korint hafva sin tillämpning på alla tider och äro synnerligen beaktansvärda för våra dagar. Med afguderi syftade han ej allenast på tillbedjandet af afgudar, utan äfven på själfviska sträfvanden, maklighetsbegär samt tillfredsställelsen af en onaturlig aptit och sinnliga lustar. Blotta bekännelsen att tro på Kristus och en skrytsam kännedom om sanningen göra ej en människa till kristen. En religion, som endast söker tillfredsställa ögat, örat och smaken och som hyllar själfviska njutningar, är icke Kristi religion.Ag 312.2

    Genom en jämförelse mellan församlingen och människokroppen kunde aposteln ganska trälfande belysa det nära och innerliga släktskapsförhållande, som bör existera mellan medlemmarna i Kristi församling. Härom skref han: “Ty i en Ande hafva vi alla blifvit döpta till en kropp, antingen vi äro judar eller greker, trälar eller fria, och hafva alla druckit af en Ande. Ty kroppen är icke heller en lem, utan många. Om foten skulle säga: emedan jag icke är hand, så tillhör jag icke kroppen, skulle han därför icke tillhöra kroppen? Och om örat skulle säga: emedan jag icke är öga, så tillhör jag icke kroppen, skulle det därför icke tillhöra kroppen? Om hela kroppen vore öga, hvar blefve då hörseln? Vore han hel och hållen hörsel, hvar blefve då lukten? Men nu har Gud satt hvar och en af lemmarna i kroppen, såsom han har velat. Och om alla lemmarna vore en enda lem, hvar blefve då kroppen? Men nu äro väl lemmarna många, men kroppen är en. Ögat kan icke säga till handen: jag behöfver dig icke, ej heller hufvudet till fotterna: jag behöfver eder icke.... Gud har så sammanfogat kroppen, att han har gifvit den ringare lemmen en större heder, på det att ingen söndring må vara i kroppen, utan lemmarna må hafva samma omsorg för hvarandra. Och om en lem lider, så lida alla lemmarna med, och om en lem äras, så fröjda sig alla lemmarna med. Men I ären Kristi kropp och lemmar, hvar och en efter sin del”.Ag 312.3

    Med ord, som från den dagen intill närvarande tid varit en källa till inspiration och uppmuntran för män och kvinnor, framställde aposteln sedan den stora betydelsen af den kärlek, som Kristi efterföljare böra hysa och utöfva: “Om jag talade med människors och änglars tungor, men icke hade kärlek, så vore jag en klingande malm eller en ljudande cymbal. Och om jag hade profetia och visste alla hemligheter och all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag utskiftade alla mina ägodelar och gåfve min kropp att brännas, men icke hade kärlek, så vore det mig till intet nyttigt”.Ag 313.1

    Huru hög bekännelse man än må hafva, så är man icke en sann Kristi lärjunge, om hjärtat icke är uppfylldt af kärlek till Gud och medmänniskor. Ägde man än aldrig så stor tro och makt att utföra underverk, skulle denna tro utan kärlek vara värdelös. Man kunde visa stor frikostighet, men om man af någon annan bevekelsegrund än sann kärlek utgåfve alla sina ägodelar till de fattiga, skulle denna handling ej vinna Guds ynnest. Ägde en individ ett nit, som ej ryggade tillbaka för martyrdöden, men ej härflöte från kärlek, skulle han af Gud betraktas som en bedragen svärmare eller en äregirig skrymtare.Ag 313.2

    “Kärleken är långmodig och mild, kärleken afundas icke, kärleken förhäfver sig icke, han uppblåses icke”. Den renaste glädje härleder sig från den största ödmjukhet. De kraftigaste och ädlaste karaktärer uppbyggas på en grundval af tålamod, kärlek och undergifvenhet för Guds vilja.Ag 314.1

    Kärleken “skickar sig icke ohöfviskt, han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tillräknar icke det onda”. Den kristliga kärleken ställer andras bevekelsegrunder och handlingar i det mest gynnsamma ljus. Den söker icke onödigtvis att blotta deras felsteg; den lyssnar icke gärna till ogynnsamma rapporter, utan söker hellre påminna om andras goda karaktärsdrag.Ag 314.2

    Kärleken “gläder sig icke öfver orättfärdigheten, men han gläder sig med sanningen. Han fördrager allting, han tror allting, han hoppas allting, han tål allting”. En sådan kärlek “upphör aldrig”. Den kan aldrig förlora sitt värde; den är en himmelsk gåfva. Som en dyrbar skatt skall den bäras af dess ägare in genom portarna till Guds stad, det nya Jerusalem.Ag 314.3

    “Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störts ibland dem är kärleken”.Ag 315.1

    Vid nedsättandet af den moraliska måttstocken bland de troende i Korint hade somliga förkastat några grunddrag i sin tro. Somliga gingo härvid så långt, att de förnekade läran om uppståndelsen. Paulus bemötte denna villfarelse med ett tydligt vittnesbörd om de ojäfaktiga bevisen för Kristi uppståndelse. Han förklarade, att Kristus efter sin död “har uppstått på tredje dagen efter skrifterna”, och att han därefter “vardt sedd af Kefas, sedan af de tolf. Sedan vardt han sedd af mer än fem hundra bröder på en gång, af hvilka de flesta ännu lefva, men några äro afsomnade. Därefter vardt han sedd af Jakob, och sedan af alla apostlarna. Allra sist vardt han ock sedd af mig, som är såsom en otidigt född”.Ag 315.2

    Med öfverbevisande kraft framställde aposteln den stora sanningen om uppståndelsen. Han sade: “Om det icke finnes någon de dödas uppståndelse, så är Kristus icke heller uppstånden. Men om Kristus icke är uppstånden, så är vår predikan fåfäng, så är ock eder tro fåfäng. Då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, enär vi vittnat mot Gud, att han har uppväckt Kristus, hvilken han icke har uppväckt, om verkligen de döda icke uppstå. Ty om de döda icke uppstå, så är icke heller Kristus uppstånden. Men om Kristus icke är uppstånden, så är eder tro fåfäng, och I ären ännu i edra synder. Så äro ock de förtappade, som hafva afsomnat i Kristus. Om vi allenast i detta lifvet hafva hoppet till Kristus, så äro vi de uslaste af alla människor. Men nu är Kristus uppstånden från de döda och har blifvit en förstling bland de afsomnade”.Ag 315.3

    Aposteln riktade brödernas tankar framåt i tiden till uppståndelsemorgonens segerfröjd, då alla de sofvande heliga skola uppväckas ur sina stoftbäddar för att sedan vara hos sin Herre för evigt. “Se”, förklarade aposteln, “jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla afsomna, men alla skola vi förvandlas i ett nu, i ett ögonblick, vid den yttersta basunen; ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå oförgängliga, och vi skola förvandlas. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklädt sig oförgänglighet och detta dödliga har iklädt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som är skrifvet: Döden är uppslukad i seger. Du död, hvar är din udd; du dödsrike, hvar är din seger? ... Men Gud vare tack, som gifver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus”!Ag 316.1

    Härlig är den seger, som väntar de trogna. Aposteln såg de möjligheter, som förestodo bröderna i Korint, och han sökte framställa för dem det, som kunde upplyfta dem öfver det själfviska och fåfängliga och som kunde förhärliga lifvet med odödlighetens hopp. Han förmanade dem innerligt att troget fasthålla sin höga kallelse i Kristus Jesus. “Mina älskade bröder”, bad han, “varen fasta, orubbliga, öfverflödande i Herrens verk alltid, vetande, att edert arbete icke är fåfängt i Herren”.Ag 316.2

    Af det framställda se vi, huru aposteln på ett afgörande och intrycksfullt sätt sökte rätta de falska och farliga vanor, som fått öfverhanden i församlingen i Korint. Han talade bestämdt, men dock med en brinnande kärlek för deras själars frälsning. I de varningar och bestraffningar han gaf dem erhöllo de ljus från Guds tron att uppenbara de dolda synder, som höllo på att befläcka deras lif. Huru skulle hans budskap blifva mottaget?Ag 316.3

    Sedan brefvet afsändts, begynte Paulus befara, att hvad han hade skrifvit möjligen kunde för djupt såra dem, som han önskade hjälpa till ett bättre lif. Han kände en smärtsam farhåga, att de möjligen kunde drifvas längre bort, och han önskade ibland att återkalla sina ord. De, som i likhet med aposteln hafva känt ett djupt ansvar för älskade församlingar eller anstalter, kunna bäst förstå hans andes betryck och hans själfförebråelse. Guds tjänare, som bära ansvar i hans verk för denna tiden, hafva nog i sin verksamhet fått erfara samma strider och ängslan, som den store aposteln måste genomgå. Nedtryckt af tvedräkt inom församlingen, rönande blott otacksamhet och utsatt för förräderi af somliga, från hvilka han väntade sympati och understöd, samt inseende den fara, som hotade de församlingar, som tilläto ogudaktighet att existera bland medlemmarna, och därför tvingad till att troget bestraffa synden, nedtyngdes han på samma gång af en fruktan för att han behandlat dem med för stor stränghet. Med bäfvande hjärta afväntade han att få höra, huru hans budskap blifvit mottaget.Ag 317.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents