Kapitel XXXII—En frikostig församling.

I sitt första bref till församlingen i Korint gaf Paulus de troende undervisning om de allmänna principer, som underligga underhållandet af Guds verk på jorden. Vid beröringen af sin apostoliska verksamhet frågade han:Ag 330.1

“Hvem tjänar någonsin i krig på egen sold? Hvem planterar en vingård och äter icke af dess frukt? Eller hvem vaktar en hjord och äter icke af hjordens mjölk? Icke talar jag väl detta efter människosätt? Eller säger icke äfven lagen detsamma? Ty i Moses lag är skrifvet: Du skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar. Icke bekymrar sig väl Gud om oxar? Eller säger han det icke helt och hållet för vår skull? Ty för vår skull blef det skrifvet, att den, som plöjer, bör plöja på en förhoppning, och att den, som tröskar, bör göra det i hopp att få sin del”.Ag 330.2

“Om vi hafva sått åt eder det andeliga ”, frågar aposteln vidare, “är det för mycket, om vi skulle skörda af edert lekamliga? Om andra hafva den rättighe- ten hos eder, månne icke ännu mer vi! Men vi hafva icke begagnat denna rättighet, utan vi fördraga allt för att icke förorsaka något hinder för Kristi evangelium. Veten I icke, att de, som förrätta tempeltjänsten, få sin föda ifrån templet, och att de, som tjäna vid altaret, få sin del med altaret! Likaså har ock Herren förordnat, att de, som förkunna evangelium, skola lefva af evangelium”. ^{11 Kor. 9:7-14.}Ag 330.3

Aposteln åsyftade här Herrens plan för underhållandet af prästerna, som tjänade i templet. De, som voro afskilda för detta heliga ämbete, underhöllos af sina bröder, hvilka de betjänade med andliga välsignelser. “De af Levis söner, som få prästtjänsten, hafva befallning att enligt lagen taga tionde af folket, det är, af sina bröder”. ^{2Ebr. 7:5.} Herren valde Levis stam för de heliga ämbeten, som hörde till templet och prästerskapet. Om prästen sades det: “Honom har Herren, din Gud, utvalt,... på det att han och hans söner alltid må stå och göra tjänst i Herrens namn”. ^{35 Mos. 18:5.} En tiondedel af inkomsten gjorde Herren anspråk på såsom sin egen, och han betraktade den, som behöll denna del för sitt eget bruk, som en bedragare.Ag 331.1

Det var denna plan Paulus åsyftade, när han sade: “Likaså har ock Herren förordnat, att de, som förkunna evangelium, skola lefva af evangelium”. Och han sade, då han senare skref till Timoteus: “Arbetaren är värd sin lön”. ^{41 Tim. 5:18.}Ag 331.2

Tiondesystemet var endast en del af Guds plan för hans verks underhåll. Han förordnade dessutom, att man skulle gifva gåfvor och offer. Under det judiska offersystemet blef folket undervisadt att hysa en frikostig anda med hänsyn till Guds verks underhåll och för lindrandet af de fattigas nöd. Vid sär- skilda tillfällen skulle gifvas frivilliga gåfvor. Vid inbärgandet af skörden och vinträdets frukt blef den första frukten af grödan, af kornet, vinet och oljan, helgade som ett tackoffer åt Herren. Hvad som var kvar på skördefälten lät man de fattiga få. Den första afkastningen af ullen samt af säden, sedan den blef tröskad, afskildes för Guds räkning. Så gjorde man äfven med allt förstfödt bland boskapen, och ett återlösningspris betaltes för den förstfödde sonen. Denna förstling skulle frambäras inför Herren i helgedomen och blef sedan tillägnad prästerna.Ag 331.3

Genom detta system af gåfvor sökte Herren lära israeliterna, att de i allting skulle ställa honom först. Härigenom påmindes de, att Gud var den egentlige ägaren af deras åkrar, deras boskap och deras fårahjordar; att det var han, som sände dem regn och solsken för grödans utveckling och mognande. Allt de hade var hans, och de voro endast förvaltare af hans ägodelar. “Den, åt hvilken man har anförtrott mycket, af honom skall man fordra mer”, ^{5Luk. 12:18.} förklarade Frälsaren. Den frikostighet, som fordrades af ebréerna, var till stor del afsedd för deras egen nation; men i våra dagar är Guds verk utbredt öfver hela jorden. Kristus har öfverlämnat evangelii skatter i händerna på sina efterföljare, och på dem har han lagt ansvaret för utbredandet i hela världen af de glada nyheterna om frälsning. Visserligen är då det ansvar, som hvilar på oss, mycket större än det, som hvilade på det gamla Israel.Ag 332.1

I den mån Guds verk utvidgar sig skall uppropen om hjälp tilltaga i antal. För att besvara dessa upprop måste de kristna efterkomma denna befallning: “Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat”. ^{6Mal. 3:10.} Om de, som bekänna sig vara kristna, troget iakttoge Guds fordringar med hänsyn till tionde och gåfvor, skulle hans förrådshus vara fullt. Man skulle ej behöfva taga sin tillflykt till utställningar, lotterier och fester för att insamla penningar för evangelii verks underhåll.Ag 332.2

Människorna frestas till att bruka sina inkomster för själfviska njutningar, i tillfredsställelsen af aptiten, i prålande klädedräkt eller i en öfverdådigt rik möblering af sina hem. Många församlingsmedlemmar tveka ej att slösa sina penningar på sådana ting, men när man beder dem om en skärf till främjandet af Herrens verk, börja de framlägga ursäkter; och då de anse, att de för sken skull ej gärna kunna undgå att gifva något, gifva de ett belopp, som är långt ringare, än hvad de ofta lägga ut för onödiga njutningar. De visa ingen verklig kärlek till Kristi tjänst, ingen ifver för själars frälsning. Kan man undras öfver, att en sådan kristens lif är sjukligt, inskränkt och ofruktbärande ?Ag 333.1

Den, hvars hjärta glöder af Kristi kärlek, skall betrakta det ej allenast som en plikt, utan äfven som ett nöje att få vara behjälplig i befrämjandet af det högsta och heligaste verk, som någonsin blifvit öfverlämnadt åt människor, nämligen att för världen framställa godhetens, nådens och sanningens skatter.Ag 333.2

Det är girighetens anda, som leder människan att för själfvisk njutning behålla sådana medel, som med rätta tillhöra Gud, och denna anda är lika afskyvärd i hans ögon nu, som då han genom profeten strängt bestraffade sitt folk, sägande: “Menen I då, att en människa får röfva från Gud? Ty I röfven ju från mig. Åter frågen I: På hvad sätt hafva vi röfvat från dig? Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röfven I från mig, så många I ären”. ^{7Mal. 3:8, 9.}Ag 333.3

En frikostig anda är af himmelskt ursprung. Den fann sitt största uttryck, då Kristus uppoffrade sitt lif på korset. För vår skull utgaf Fadern sin enfödde Son, och Kristus lämnade allt han hade hos sin Fader och uppoffrade sig själf för att frälsa oss. Golgata kors bör slå an på frikostighetens känslor hos hvarje själ, som bekänner sig vara Frälsarens efterföljare. Den princip, som korset framställer, är att gifva, ständigt gifva. “Den, som säger sig förblifva i honom, han är ock pliktig att själf så vandra, som han vandrade”. ^{81 Joh. 2:6.}Ag 334.1

En själfvisk anda däremot är från satan. Den princip, som belyses hos de världsligt sinnade, är att ständigt samla för egen del. Sålunda hoppas man kunna vinna lycka och bekvämlighet, men den skörd, som kommer att följa på ett sådant sående, blir elände och död.Ag 334.2

Guds barn kunna ej fritagas från förpliktelsen att återlämna till honom den del, som han gör anspråk på, förrän han upphör att välsigna sina barn. De böra ej blott återlämna till honom den del, som tillhör honom, utan äfven bringa frikostiga gåfvor till honom såsom tackoffer. Med glada hjärtan böra de helga åt sin Skapare förstlingen af alla sina inkomster, sina mest utvalda ägodelar, sin bästa och heligaste tjänst. Sålunda skola de vinna rika välsignelser. Gud själf skall göra sådana själar till en vattnad trädgård, hvars vatten aldrig tryter. Och när den sista stora skörden insamlas, skola de kärfvar, som de äro i stånd att bringa till sin Mästare, utgöra en lön för det oe- gennyttiga sätt, hvarpå de brukat de pund Mästaren skänkt dem.Ag 334.3

Guds utvalda tjänare borde aldrig vara nödsakade att gå ut på missionsfältet på egen hand utan bröders sympati och hjärtliga understöd. Församlingsmedlemmarna böra handla liberalt mot dem, som öfvergifva världsliga sysselsättningar för att ägna sig helt åt Herrens verk. Guds sak röner mycket större framgång, när hans tjänare blifva uppmuntrade. Men när de på grund af medlemmars själfviskhet ej kunna få sitt rättmätiga understöd, blifva deras händer mer eller mindre bundna, och de blifva storligen hindrade i sitt arbete.Ag 335.1

Guds misshag upptändes mot dem, som bekänna sig vara hans efterföljare, men likväl tillåta åt honom helgade arbetare, som uppoffra sitt lif åt verksamheten, att lida nöd. De måste göra räkenskap ej allenast för det de missbrukat sin Herres medel, utan äfven för den nedslagenhet och hjärteångest deras tillvägagående förorsakat hans trogna tjänare. De, som blifva kallade till predikoämbetet samt uppoffra all världslig utkomst för att efterkomma denna kallelse, böra för sina själfförsakande bemödanden erhålla tillräcklig lön, så att de kunna underhålla sig själfva ocli sina familjer.Ag 335.2

Trogna arbetare kunna erhålla god betalning för såväl kroppssom själsarbete inom olika världsliga befattningar. Är då icke det arbete, som fordras för att utbreda sanningen eller leda själar till Kristus, af större betydelse än något annat ? Och äro icke de, som troget utföra detta arbete, berättigade till ett lämpligt understöd? Genom vår uppskattning af det relativa värdet af arbete för andligt och för fysiskt väl- befinnande visa vi, hur högt vi uppskatta det himmelska i jämförelse med det jordiska.Ag 335.3

Om det skall finnas tillräckligt med penningar i missionskassan för predikanternas underhåll och för att möta de kraf, som göras på oss med hänsyn till underhållandet af olika missionsföretag, är det nödvändigt att Guds folk gifver frikostigt och med beredvilligt hjärta. Det är predikantens allvarliga plikt att hålla församlingsmedlemmarna underrättade om missionens behof och att uppmuntra dem att vara frikostiga. När detta uraktlåtes och församlingarna försumma att förse andra med hvad de behöfva, så lider ej allenast Herrens verk skada, utan de troende beröfvas den välsignelse, som skulle hafva kommit dem till del.Ag 336.1

Äfven de, som äro mycket fattiga, böra bringa sin skärf till Guds förrådskammare. De skola blifva delaktiga i Kristi nåd genom att öfva själfförsakelse för att hjälpa dem, som äro i mera behöfvande omständigheter än de själfva. Den fattige mannens gåfva, som är en frukt af själlförsakelse, är inför Gud såsom en välluktande rökelse. Hvarje handling af själfförsakelse stärker gifmildhetens anda i gifvarens hjärta samt bringar honom i innerligare gemenskap med Guds Son, som var rik, men blef fattig för vår skull, på det att vi genom hans fattigdom måtte blifva rika.Ag 336.2

Den fattiga änkans handling, i det hon lade två skärfvar — allt hvad hon hade — i offerkistan, har blifvit upptecknadt till uppmuntran för dem, som kämpa mot armod, men ändå önska med sina gåfvor i någon mån hjälpa till att främja Guds verk. Kristus kallade lärjungarnas uppmärksamhet till denna kvinna, som hade gifvit “hela sitt lifsuppehälle”. ^{9Mark. 12:44, 43.} Han uppskattade hennes gåfva högre än de stora gåfvor, som ej fordrade någon själfuppoffring. Af sitt öfverflöd hade de gifvit en ringa del. Men denna kvinna hade förnekat sig själf till och med lifvets förnödenheter för att kunna skänka denna lilla gåfva, därunder förtröstande på Gud, att han skulle förse henne med hvad hon behöfde för morgondagen. Om henne förklarade Frälsaren: “Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade in mer än alla de andra, som lade in i offerkistan”. ^{9Mark. 12:44, 43.} Sålunda lärde han dem, att en gåfvas värde räknas icke efter beloppets storlek, utan efter dess förhållande till hvad som är kvar och efter gifvarens bevekelsegrund.Ag 336.3

I sin verksamhet bland församlingarna var aposteln Paulus outtröttlig i sina bemödanden att uppmuntra de nyomvända till att utföra stora ting för Guds verk. Han uppmuntrade dem ofta till frikostighet. Till de äldste i Efesus sade han om sin förra verksamhet bland dem: “I allt har jag visat eder, att så måste man arbeta och antaga sig de svaga och ihågkomma Herren Jesu ord, att han själf sade: Saligare är gifva än taga”. Och till korintierna sade han: “Den, som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt, och den, som sår med välsignelse, han skall ock skörda med välsignelse. Hvar och en efter som han vill i sitt hjärta, icke med olust eller af tvång! Ty Gud älskar en glad gifvare”. ^{10Apg. 20:35; 2 Kor. 9:6, 7.}Ag 337.1

Nästan alla troende i Macedonien voro fattiga på denna världens ägodelar, men deras hjärtan öfverflödade af kärlek till Gud och hans sanning, och de gåfvo af ett villigt hjärta för evangelii utbredande. Deras frikostighet framhölls som ett exempel för andra för- samlingar, när allmänna kollekter upptogos i de hedniska församlingarna för de troende judarnas undsättning. I sitt bref till de troende i Korint kallar aposteln deras uppmärksamhet till “den Guds nåd, som har blifvit gifven i Macedoniens församlingar, att under mycken bepröfvelse i lidande deras öfverflödande glädje och deras djupa fattigdom har flödat öfver, så att de rikligen gifvit i enfald. Ty efter förmåga, jag betygar det, och öfver förmåga gåfvo de själfmant, bedjande oss med mycken enträgenhet om den ynnesten att få deltaga i undsättningen till de heliga”. ^{112 Kor. 8:1-4.}Ag 337.2

Denna offervilighet hos de troende i Macedonien härledde sig från den omständigheten, att de hade af hela sitt hjärta öfverlämnat sig åt Gud. “Sig själfva gåfvo de först åt Herren” ^{122 Kor. 8:5.} under den Helige Andes inflytelse, och sedan voro de äfven villiga att skänka frikostigt af sina medel för evangelii verks underhåll. Man beliöfde icke nödga dem att gifva. Nej, de fröjdade sig öfver förmånen att få förneka sig själfva äfven det nödvändiga för att förse andra med hvad de behöfde. När aposteln tyckte, att de gingo för långt, bådo de honom innerligen att mottaga deras gåfva. I sin enfaldighet och uppriktighet och i sin kärlek till bröderna gladde de sig öfver att få förneka sig själfva. Sålunda öfverflödade deras hjärtan af gifmildhetens frukter.Ag 338.1

När Paulus sände Titus till Korint för att stärka de troende där, tillsade han honom att uppbygga församlingen i gifvandets och uppoffringens dygd. Senare förmanade han dem ock själf genom ett personligt bref, däri han säger: “Såsom I uti allt öfverflöden, i tro och i tal och i kunskap och i all ifver och i eder kärlek till oss, så sen till, att I ock öfverflöden i denna nåd”. “Fullborden nu ock verkställandet, på det att, likasom hågen var att vilja, så ock fullbordandet måtte framgå af ägandet. Ty om hågen är för handen, så är han välbehaglig i mån af hvad han äger, icke i mån af hvad han icke äger “Men Gud är mäktig att låta all nåd öfverflöda till eder, på det att I uti allt mån alltid hafva nog och öfverflöda till allt godt verk,... så att I uti allt varden rika till all gifmildhet i enfald, hvilken genom oss verkar tacksägelse till Gud ‘ ^{132 Kor. 8:7, 11, 12; 9:8-11.}Ag 338.2

Oegennyttig frikostighet försatte den tidigare församlingen i en hänryckning af glädje; ty de troende visste, att deras bemödanden underlättade evangelii utbredande till dem, som sutto i mörker. Deras frikostigliet vittnade, att de ej hade mottagit Guds nåd förgäfves. Hvad annat än Andens helgelse kunde frambringa en sådan gifmildhet? Detta var ett nådens underverk såväl för troende som för icke troende.Ag 339.1

Andlig förkofran är nära förknippad med den kristliga uppoffringens anda. Kristi efterföljare böra finna glädje däri att i sitt lif få uppenbara sin Återlösares gifmildhet. När de gifva till Herren, hafva de den förvissningen, att deras skatter gå före dem till de himmelska salarna. Önskar du att försätta din egendom i säkerhet? Lägg den då i de händer, som bära korsfästelsens märken. Önskar du att njuta af den? Bruka den då till välsignelse för de nödställda och lidande. Önskar du att hafva framgång i förvärfvandet af ägodelar? Lyd då den gudomliga befallningen: “Ära Herren med dina ägodelar och med förstlingen af all din gröda, så skola dina lador fyllas med ymnighet och af vinmust skola dina pressar flöda öfver”. ^{14Ords. 3:9,10.} Men om du söker att behålla dina ägodelar för själfviska ändamål, skola de blifva dig till evig förlnst. Däremot erhålla de Guds stämpel, så snart de uppoffras för Gud. De förseglas med hans oföränderlighet.Ag 339.2

Gud förklarar: “Sälla ären då I, som fån så vid alla vatten”. ^{15Es. 32:20.} Den, som ständigt delar med sig af Guds gåfvor för främjandet af Guds sak eller för lindrandet af mänsklighetens nöd, skall ej blifva fattig. “Den ene utströr och får dock mer, den andre spar öfver höfvan, men blifver allenast fattigare”. ^{16Ords. 11:24.} Såningsmannen förökar sin säd genom att kasta ut den. Så äfven med den, som troget utdelar Guds gåfvor. Han förökar sina välsignelser genom att dela dem med andra. Kristus har lofvat: “Gif, så skall eder varda gifvet. Ett godt mått, packadt, skakadt och öfverflödande, skall man gifva i edert sköte”. ^{17Luk. 6:38.}Ag 340.1

* * * * *