Kapitel XL—Paulus vädjar till kejsaren.

“Då nu Festus liade tillträdt höfdingedömet, for han efter tre dagar upp till Jerusalem från Cesarea. Då uppträdde öfversteprästerna och de förnämsta bland judarna inför honom mot Paulus och anropade honom mot denne och bådo om den ynnest, att han ville hämta honom till Jerusalem”. Med denna begäran hade de för afsikt att på försåtligt sätt mörda honom på vägen till Jerusalem. Men Festus kände väl det ansvar hans ämbete medförde och nekade artigt att sända efter Paulus. Han förklarade, att “det icke var romarnas sed att gifva bort någon människa till att förgöras, förrän den anklagade har fått sina åklagare personligen inför sig och haft tillfälle att försvara sig i saken”. ^{1Apg. 25:16.} Han sade, att han själf ämnade snart resa till Cesarea. “Må de bland eder som därtill äro befogade, komma med dit ned och anklaga honom, om det finnes någon brottslighet hos mannen”.Ag 422.1

Detta var icke, hvad judarna önskade. De hade icke glömt sitt förra nederlag i Cesarea. I motsats till apostelns lugna hållning och kraftiga argument skulle deras hätska anda och grundlösa beskyllningar te sig i sitt värsta ljus. Åter påyrkade de, att Paulus skulle föras till Jerusalem att förhöras där, men Festus var fast i sitt beslut, att Paulus skulle på lämpligt sätt rannsakas i Cesarea. I sin nådiga försyn ledde Gud Festus att fatta detta beslut, så att Paulus’ lefnadstid måtte förlängas.Ag 423.1

Då judarnas planer misslyckats, beredde deras ledare sig genast att vittna mot Paulus vid landshöfdingens domstol. När Festus efter några dagars vistelse i Jerusalem återkommit till Cesarea, “satte han sig på domstolen och befallde, att Paulus skulle framföras. Och när han hade kommit fram, ställde sig de judar, som hade kommit ned från Jerusalem, omkring honom och anförde många och svåra beskyllningar, hvilka de icke kunde bevisa”. Vid detta tillfälle hade judarna ingen sakförare, hvarför de själfva framställde sina beskyllningar. Men under förhörets fortgång visade den anklagade på ett lugnt och trovärdigt sätt, att åklagarnas beskyllningar voro falska.Ag 423.2

Festus förstod, att den omtvistade frågan afsåg endast den judiska läran, och han insåg, att inför en rätt tolkning af denna lära fanns det ingenting i deras beskyllningar, kunde de än bevisas, som gjorde Paulus skyldig att dömas till döden eller att ens kastas i fängelse. Men han såg äfven tydligt den vredesstorm, som skulle förorsakas, om Paulus ej blefve dömd eller öfverlämnad i åklagarnas händer, hvarför han, emedan han “ville göra judarna sig förbundna”, vände sig till Paulus och frågade honom, om han var villig att under hans beskydd fara till Jerusalem för att där blifva förhörd inför Sanhedrin.Ag 423.3

Aposteln visste, att han ej kunde vänta någon rättvisa från det folk, som genom sina brott höllo på att samka öfver sig Guds vrede. Han visste, att han, i likhet med profeten Elias, vore tryggare midt ibland hedningarna än bland dem, som förkastade himmelens ljus och förhärdade sina hjärtan mot evangelium. Han var trött af striden, och hans verksamma ande kunde ej gärna längre tåla de upprepade uppskofven med hans rannsakning och den tröttsamma fångenskapen. Han beslöt därför att begagna sig af sina rättigheter såsom romersk borgare och vädja till kejsaren.Ag 424.1

Som svar på landshöfdingens fråga sade Paulus: “Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas. Mot judarna har jag ingen orätt gjort, såsom ock du bäst vet. Om jag nu är brottslig och har gjort något, som förtjänar döden, så vägrar jag icke att dö, men om det, hvarför dessa anklaga mig, är utan grund, så kan ingen gifva mig till pris åt dem. Till kejsaren vädjar jag”.Ag 424.2

Festus visste ingenting om judarnas försåt att mörda Paulus, och han blef därför förvånad öfver denna vädjan till kejsaren. Men dessa apostelns ord gjorde dock slut på vidare förhör vid den domstolen. “Sedan Festus därefter hade öfverlagt med rådet, svarade han: Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara”.Ag 424.3

Här blef alltså Guds tjänare ännu en gång, på grund af sitt folks hat, som härledde sig från ofördragsamhet och själfrättfärdighet, nödsakad att vända sig till hedningarna för att erhålla skydd. Det var ett dylikt hat, som föranledde profeten Elias att fly till änkan i Sarepta för att söka hjälp. Samma hat tvingade evangelii förkunnare att vända sig bort från judarna och gå till hedningarna med sitt budskap. Och samma hat kommer äfven Guds folk i närvarande tid att blifva utsatt för. Bland många af dem, som nu för tiden bekänna sig vara Kristi efterföljare, råder samma högmod, formalism och själfviskhet, samma förtryckande anda, som hade ett så stort rum i judarnas hjärta. I framtiden komma män, som föregifva sig vara Kristi representanter, att handla likadant som prästerna och öfverheten gjorde fordom mot Kristus och hans apostlar. En kris skall snart inträffa, i hvilken Guds trogna tjänare skola möta samma hjärteförhärdelse, samma grymma beslutsamhet, samma obevekliga hat.Ag 424.4

Alla, som då vilja frimodigt tjäna Gud enligt sitt samvetes öfvertygelse, behöfva mod och karaktärsfasthet samt en grundlig kunskap om Gud och hans ord; ty de, som troget vilja tjäna Gud, skola blifva förföljda, deras bevekelsegrunder skola misstydas, deras bästa bemödanden missuppfattas och deras namn försmädas. Satan skall verka med all sin förförande kraft för att påverka hjärtat och förslöa förståndet, för att få det onda att se godt ut och det goda att se ondt ut. Ju kraftigare och renare Guds folks tro är och ju fastare dess beslut att lyda honom, desto ifrigare skall satan söka uppväcka deras vrede, hvilka göra anspråk på att vara rättfärdiga, men som trampa Guds lag under sina fötter. Det skall då fordras en orygglig förtröstan och ett tappert beslut för att fasthålla den tro, som en gång öfverlämnats åt de heliga.Ag 425.1

Gud önskar, att hans folk skall bereda sig för den snart inträffande krisen. Beredt eller oberedt måste det möta densamma; och endast de, som lefva i öfverensstämmelse med den gudomliga måttstocken, skola kunna bestå under denna pröfningstid. När världsliga regenter ingå förbund med religionens tjänare för att befalla i samvetssaker, då skall det blifva uppenbart, hvilka som verkligen frukta och tjäna Gud. När mörkret är som djupast, då skall ljuset från en gudlig karaktär stråla som klarast. När hvarje mänskligt stöd faller, då skola vi få se, hvilka det är, som äga en orygglig förtröstan på Jehova. Och medan sanningens fiender på alla sidor söka efter tillfälle att tillfoga Guds tjänare ondt, skall Gud vaka öfver dem för att göra dem godt. Han skall för dem vara såsom skuggan af en stor klippa i den brännande öknen.Ag 426.1

* * * * *