Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel LII—Ståndaktig intill änden.

    I sitt andra bref, som Petrus skref till dem, som “hafva fått samma dyrbara tro som vi”, framhåller han samma gudomliga plan för den kristliga karaktärens utveckling. Han skrifver: “Nåd och frid föröke sig hos eder genom Guds och vår Herre Jesu Kristi kunskap! Eftersom hans gudomliga makt har skänkt oss allt, som hör till lif och gudaktighet, genom hans kunskap, som har kallat oss genom sin härlighet och dygd, hvarigenom de dyra och stora löftena äro oss gifna, på det att I genom dem skullen blifva delaktiga af Guds natur, undkomna det i världen genom lusta rådande fördärfvet, så använden ock I därför all flit att i eder tro ådagalägga dygd, i dygden förståndighet, i förståndigheten återhållsamhet, i återhållsamheten tålamod, i tålamodet gudaktighet, i gudaktigheten brödrakärlek, i brödrakärleken allmännelig kärlek. Ty om dessa stycken finnas och i rikt mått äro hos eder, så låta de eder icke vara overksam- ma eller utan frukt med afseende på vår Herre Jesu Kristi kunskap”.Ag 523.1

    Dessa ord äro fulla af undervisning och segervisshet. Aposteln framställer för de troende den kristna karaktärsutvecklingens trappsteg uppåt till en fullkomligare kunskap om Gud, för hvars uppnående den kristne ständigt måste skrida uppåt. Tro, dygd, förståndighet, återhållsamhet, tålamod, gudaktighet, brödrakärlek och allmännelig kärlek utgöra de olika trappstegen. Vi frälsas genom att stiga uppåt steg för steg, tills vi uppnå höjden af Kristi ideal. Sålunda har Kristus för oss blifvit gjord till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning.Ag 524.1

    Gud har kallat sitt folk till ära och dygd, och dessa drag skola uppenbaras i deras lif, som äro verkligen förenade med honom. Sedan de blifvit delaktiga af den himmelska gåfvan, skola de fortgå till fullkomlighet, “med Guds makt bevarade genom tron”. 1Pet. 1:5. Guds ära består däri, att han skänker sina dygder åt sina barn. Han önskar se män och kvinnor uppnå den högsta utveckling, och när de genom tro tillgodogöra sig Kristi kraft, när de tillägna sig hans osvikliga löften, när de med en enträgenhet, som måste vinna framgång, söka den Helige Andes kraft, då skola de blifva fullkomliggjorda i honom.Ag 524.2

    Sedan den omvände mottagit den tro, som framhålles i evangelium, så är hans nästa steg att ådagalägga dygd, sålunda renande sitt hjärta och beredande sinnet för mottagandet af förståndighet med hänsyn till Guds kunskap. Denna förståndighet eller kunskap är grunden för all sann bildning och tjänst. Den är den enda betryggande åtgärden mot frestelse, och det är den allena, som kan göra oss lika Gud till vår karaktär. Genom kunskapen om Gud ock hans Son, Jesus Kristus, erhåller den troende “allt, som hör till lif och gudaktighet” Ingen god gåfva frånhålles honom, som uppriktigt önskar att komma i besittning af Guds rättfärdighet.Ag 524.3

    Kristus sade: “Detta är det eviga lifvet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sändt, Jesus Kristus”. 2Joh. 17:3. Och profeten Jeremia förklarar: “Den vise berömme sig icke af sin vishet, den starke berömme sig icke af sin styrka, den rike berömme sig icke af sin rikedom. Utan den, som vill berömma sig, han berömme sig däraf att han har förstånd till att känna mig: att jag är Herren, som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty till sådana har jag behag, säger Herren”. 3Jer. 9:23, 24. Det mänskliga sinnet kan knappast fatta bredden, djupet och höjden af de andliga framsteg, hvilka den kan göra, som vinner denna kunskap.Ag 525.1

    Ingen behöfver frukta för, att han ej skall kunna, i sin ställning, uppnå den kristna karaktärens fullkomlighet. Genom Kristi offer har det möjliggjorts för den troende att uppnå allt, som hör till lif och gudaktighet. Gud uppmanar oss att vara fullkomliga och framställer för oss Kristi karaktärs exempel. I sin ödmjukhet, som fullkomnades i ett lif af ständig kamp mot det onda, visade Frälsaren, att mänskliga varelser kunna genom Guds hjälp här i lifvet uppnå en fullkomlig karaktär. Hvad Kristus gjorde i detta hänseende utgör Guds försäkran till oss, att äfven vi kunna vinna en fullständig seger.Ag 525.2

    Gud visar den troende, att det är möjligt för honom att blifva lik Kristus och vandra i lydnad för alla hans lags principer. Men människan är i och för sig själf alldeles ur stånd att uppnå detta tillstånd. Den helighet, som Guds ord visar, att hon måste äga, innan hon kan blifva frälst, är en frukt af den gudomliga nåden, i det hon underdånigt böjer sig för den tuktande och bevarande inflytelsen af sanningens Ande. Människans lydnad kan göras fullkomlig endast genom rökelsen från Kristi rättfärdighet, som med sin vällukt uppfyller hvarje hennes försök att lyda. Det är den kristnes plikt att ihärdigt sträfva att öfvervinna hvarje karaktärsfel. Han bör utan återvändo bedja Frälsaren bota hvarje sjuklighet i hans af synden smittade själ. Människan har hvarken visdom eller kraft att öfvervinna; dessa tillhöra Herren, och han skänker dem åt enhvar, som i ödmjukhet och med innerlig längtan att behaga Gud beder honom om hjälp.Ag 525.3

    Karaktärens ombildning från ohelighet till helighet är ett ständigt pågående verk. Dag ut och dag in verkar Gud för människans heliggörande, och hon bör samverka med honom, ihärdigt beflitande sig om att uppodla goda lefnadsvanor. Hon bör fortgå från nåd till nåd; och när hon sålunda lägger resultat till resultat, skall Gud fördubbla dessa — människan adderar, Gud multiplicerar. . Vår Frälsare är alltid redo att lyssna till det förkrossade hjärtats bön och besvara den, och han skänker sina trogna nåd och frid i öfverflöd. Han tilldelar dem så gärna de välsignelser de behöfva i kampen mot det onda, som vidlåder dem.Ag 526.1

    Somliga göra uppriktiga försök att gå uppför den kristna utvecklingens stege, men under det de skrida uppåt, begynna de att förtrösta på mänsklig kraft, och snart förlora de Jesus ur sikte, honom, som är deras tros begynnare och fullkomnare. Resultatet blir undergång, och allt, som de hafva vunnit, förloras. I sanning bedröfligt är deras tillstånd, som hafva tröttnat under färden uppåt och tillåtit själens fiende att frånröfva dem de kristliga dygder, som blifvit utvecklade i deras hjärtan och lif. “Den, som icke har dem”, förklarar aposteln, “han är blind och kortsynt och har glömt, att han blifvit renad från sina forna synder”.Ag 526.2

    Aposteln Petrus hade haft många års erfarenhet i de ting, som tillhöra Gud. Hans tro på Guds kraft att frälsa hade förökats med de flyende åren, till dess han stadfäst utom allt tvifvel omöjligheten för den att gå under, som i tro skrider uppåt steg för steg på den helgelsens trappa, som når ända till himmelens portar.Ag 527.1

    Under många år hade Petrus framhållit för de troende nödvändigheten af ständig tillväxt i nåden och i kunskap om sanningen; och då han nu visste, att han snart måste lida martyrdöden för sin tro, kallade han ännu en gång deras uppmärksamhet till de dyrbara förmåner, som stå till hvarje troendes förfogande. I sin tros fulla förvissning förmanade han sina bröder till ståndaktighet i det kristliga lifvet, sägande: “Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer att göra eder kallelse och utkorelse fast; ty om I det gören, skolen I icke någonsin falla. Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike”. Saliga förvissning! Härligt är i sanning det hoppets ljus, som upplyser den troendes lefnadsstig, i det han i tron skrider uppåt mot den kristna fullkomlighetens sälla höjder.Ag 527.2

    Aposteln fortsätter: “Därför är det min afsikt att alltid påminna eder härom, fastän I veten det och ären befästade i den sanning, som har kommit till eder, och jag anser det vara rätt att, så länge jag är i denna hyddan, påminna och uppmuntra eder, vetande, att jag snart skall aflägga min hydda, såsom ock vår Herre Jesus Kristus för mig har uppenbarat. Och jag vill äfven vinnlägga mig därom, att I efter min bortgång städse må kunna påminna eder detta”.Ag 528.1

    Aposteln var väl underrättad om Guds beslut rörande människosläktet; ty under Kristi verksamhetstid på jorden hade han sett och hört mycket, som angick Guds rike. Härom säger han: “Vi hafva icke följt klokt uttänkta fabler, då vi hafva kungjort för eder vår Herre Jesu Kristi makt och tillkommelse, utan vi hafva själfva sett hans härlighet; ty han fick af Gud Fader ära och pris, när från den stora härligheten kom en sådan röst till honom: Denne är min älskade Son, till hvilken jag har ett godt behag. Och denna röst hörde vi komma från himmelen, då vi voro med honom på det heliga berget”.Ag 528.2

    Men ehuru dessa bevis så tydligt bekräftade den troendes hopp, fanns ett ännu kraftigare bevis i profetians vittnesbörd, genom hvilket allas tro kunde stadfästas och finna en säker ankargrund. Rörande denna sak betygar Petrus: “Och så mycket fastare hafva vi det profetiska ordet, och I gören väl, att I akten därpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan, framför allt vetande, att ingen profetia i skriften kommer af egen utläggning. Ty ingen profetia har någonsin framkommit af en männi- skas vilja, utan heliga Guds män hafva talat, drifna af den Helige Ande”.Ag 528.3

    På samma gång aposteln upphöjde det profetiska ordet såsom en säker vägledare under tider af faror, varnade han dock församlingen mot de falska profetiornas fackla, som komme att bäras af falska lärare, som skulle “insmyga falska partier, förnekande till och med den Herre, som har köpt dem”. Och dessa, som skulle uppstå inom församlingen och af många anses för sanna, jämförde aposteln med “källor utan vatten, skyar, som drifvas af en stormvind, och åt dem är det svarta mörkret förvaradt till evig tid”. “Så har deras sista blifvit värre än det första. Ty det vore bättre för dem att icke hafva känt rättfärdighetens väg än att, sedan de hafva lärt känna den, vända tillbaka från det heliga bud, som blifvit dem öfverlämnadt ‘ Skådande ned genom tidsåldrarna till tidens slut fick Petrus en ingifvelse att beskrifva tillståndet i världen strax före Kristi andra ankomst. “I de yttersta dagarna”, säger han, “skola komma hånfulla bespottare, som vandra efter sina egna lustar och säga : Hvar är löftet om hans tillkommelse, ty från den dag, då våra fäder afsomnade, förblifver allt, såsom det har varit från skapelsens begynnelse”? Men “när de säga: det är frid och säkerhet, då kommer ett plötsligt fördärf öfver dem”. 41 Tess. 5:23. Alla skulle dock icke blifva indragna i fiendens snaror. I det alla jordiska tings slut nalkades, skulle, det finnas sådana, som kunde förstå tidens tecken. Medan ett stort antal, som bekände sig vara troende, skulle genom sina gärningar förneka sin tro, skulle det finnas en kvarlefva, som skulle bestå intill änden.Ag 529.1

    Petrus närde ständigt i sitt hjärta hoppet om Kristi återkomst, och han försäkrade församlingen, att Frälsarens löfte; “När jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig”, 5Joh. 14:3. säkerligen skulle gå i fullbordan. För de pröfvade och trogna torde tiden kännas lång, men han försäkrade dem, att “Herren fördröjer icke sitt löfte, såsom somliga mena, att det är ett fördröjande, utan han är långmodig för eder skull och vill icke att några skola förgås, utan att alla skola vända sig till bättring. Men Herrens dag skall komma såsom en tjuf, och då skola himlarna med dån försvinna och elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro därpå, förbrännas. När nu allt detta skall upplösas, hurudana bören icke I då vara i helig umgängelse och gudaktighet, medan I vänten och ifrigt åstunden Guds dags tillkommelse, för hvars skull himlarna skola upplösas af eld och elementen smälta af hetta! Men nya himlar och en ny jord vänta vi, efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet bor”. Ag 530.1

    “Därför, mina älskade, medan I vänten detta, vinnläggen eder om att för honom befinnas vara obesmittade och ostraffliga, i frid, och ansen vår Herres långmodighet för frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus, efter den vishet, som blifvit honom gifven, har skrifvit till eder.... Då I således, mina älskade, förut veten detta, så vakten eder, att I icke ryckens med i de tygellösas villfarelse och affallen från eder egen fasthet, utan växen i nåden och vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi kunskap. Honom vare ära både nu och till evig tid! Amen”Ag 530.2

    Genom Guds försyn tilläts Petrus att afsluta sitt lifsverk i Rom, där Nero gifvit befallning om att han skulle försättas i fångenskap, ungefär vid samma tid, som Paulus arresterades för sista gången. Sålunda skulle de två åldrige apostlarna, som under många år verkat på vidt skilda arbetsfält, få för sista gången vittna om Kristus i den stora världsstaden och på dess mark utgjuta sitt blod såsom en säd, som skulle bära en ofantlig skörd af heliga och martyrer.Ag 530.3

    Sedan Petrus, efter att hafva förnekat Kristus, åter kommit i förbindelse med verksamheten, hade han ej ryggat tillbaka för någon fara, utan visat ädel tapperhet i förkunnandet af den korsfäste, uppståndne och till himmelen uppfarne Frälsaren. I sin fängelsecell drog han sig till minnes de ord, som Kristus hade uttalat till honom: “Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjordade du dig själf och gick, hvart du ville, men då du varder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill”. 6Joh. 21:18. Jesus hade sålunda uppenbarat för sin lärjunge själfva sättet, hvarpå han skulle dödas, samt till och med förutsagt, att hans händer skulle utsträckas på korset.Ag 531.1

    Eftersom Petrus var jude och utlänning, blef han dömd till att hudflängas och korsfästas. När han anade, hvilken ryslig död han skulle lida, påmindes han om, hvilken stor synd han hade begått, då han förnekade Jesus i hans pröfningsstund. En gång så obenägen att upptaga korset, räknade han det nu som en glädje att få uppoffra sitt lif för evangelium; och inför den omständigheten, att han hade förnekat sin Herre, tyckte han det vara för stor ära att få dö på samma sätt som hans Mästare hade dött. Petrus hade uppriktigt ångrat sin synd, och Kristus hade förlåtit honom, såsom det. framgår af det höga upp- drag han hade gifvit Petrus, nämligen att föda hjordens får och lamm. Men Petrus kunde aldrig förlåta sig själf. Icke ens tanken på den sista scenens förskräckliga smärtor kunde förmildra bitterheten af hans sorg och ånger. Som en sista ynnestbevisning bad han sina bödlar att nagla honom till korset med hufvudet nedåt. Bönen blef beviljad, och på detta sätt dog den store aposteln Petrus.Ag 531.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents