Kapitel LIV—Ett troget vittne.

Efter Kristi himmelsfärd finna vi Johannes vara en trogen och nitisk arbetare för sin Mästare. Med de andra lärjungarna gladde han sig öfver Andens utgjutelse på pingstdagen, och med ny frimodighet och kraft fortfor han att tala lifvets ord till folket samt söka leda deras tankar till det osynliga. Han var en kraftig predikant med djupt allvar och brinnande nit. Med en välljudande röst och på ett skönt språk berättade han, hvad Jesus hade sagt och gjort, och han gjorde det på ett sätt, som gjorde djupt intryck på hans åhörare. Hans enkla framställningssätt, den upplyftande kraften af de sanningar han uttalade samt det brinnande nit, som kännetecknade hans framställning af sanningen, gaf honom tillträde till alla klasser.Ag 540.1

Apostelns lif var äfven i harmoni med hans lära. Kristi kärlek, som uppeldade hans hjärta, dref honom att verka nitiskt och outtröttligt för sina medmänniskor, synnerligen för sina bröder inom den kristna församlingen.Ag 540.2

Kristus hade uppmanat de första lärjungarna att älska hvarandra, såsom han hade älskat dem. Sålunda skulle de vittna inför världen, att Kristus såsom härlighetens hopp bodde inom dem. “Ett nytt bud gifver jag eder”, sade han, “att I skolen älska hvarandra, såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska hvarandra”. ^{1Joh. 13:34.} Men när dessa ord uttalades, kunde lärjungarna icke fatta dem; icke förrän de hade bevittnat Kristi lidanden, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd samt erfarit den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen, fingo de en klarare uppfattning af Guds kärlek och beskaffenheten af den kärlek, som de måste hysa för hvarandra. Då kunde Johannes säga till sina medlärjungar:Ag 541.1

“Däraf hafva vi lärt känna kärleken, att han har gifvit sitt lif för oss; äfven vi äro pliktiga att gifva vårt lif för bröderna”.Ag 541.2

Då lärjungarna efter Andens utgjutelse gingo åstad att förkunna en lefvande Frälsare, var deras enda önskan, att själar måtte frälsas. De gladde sig öfver den sällhet de erforo i umgänget med de heliga. De voro ömhjärtade, omtänksamma, själfförsakande och villiga att göra hvilken uppoffring som helst för sanningens skull. I sitt dagliga umgänge med hvarandra uppenbarade de den kärlek, som Kristus hade uppmanat dem att utöfva mot hvarandra, och genom oegennyttiga ord och handlingar sökte de upptända denna kärlek i andras hjärtan.Ag 541.3

En sådan kärlek skulle de troende alltid hafva. De skulle alltid visa en villig lydnad för det nya budet. De skulle stå i så nära förening med Kristus, att de kunde iståndsättas att uppfylla alla hans fordringar. Genom sitt lefverne skulle de upphöja sin Frälsares makt, som kunde rättfärdiggöra dem genom sin rättfärdighet.Ag 541.4

Men så småningom uppstod en förändring. De troende började finna fel med hvarandra; och då de läto sina tankar dväljas vid andras brister och en kritiserande anda insmög sig bland dem, förlorade de Frälsaren och hans kärlek ur sikte. De begynte också att ägna större uppmärksamhet åt yttre former samt lade större vikt vid teori än vid ett praktiskt troslif. I sin ifver att finna fel hos andra förbisågo de sina egna fel. De förlorade den broderliga kärlek, som Kristus hade förmanat dem att praktisera, och det värsta af allt var, att de voro icke medvetna om denna förlust. De insågo icke, att lyckan och glädjen försvann så småningom från deras lif och att de snart genom bristen på Guds kärlek i sina hjärtan skulle försjunka i andligt mörker.Ag 542.1

Johannes insåg, att denna brödrakärlek höll på att försvinna från församlingen, och därför förehöll han ständigt de troende behofvet af denna kärlek. Hans bref till församlingen äro uppfyllda af denna tanke. “Mina älskade”, säger han, “låtom oss älska hvarandra ; ty kärleken är af Gud, och hvar och en som älskar, han är född af Gud och känner Gud. Den, som icke älskar, han känner icke Gud, ty Gud är kärlek. Däruti har Guds kärlek till oss blifvit uppenbar, att Gud har sändt sin enfödde Son i världen, på det att vi skulle lefva genom honom. Däruti består kärleken, icke att vi hafva älskat Gud, men att han har älskat oss och sändt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, så äro ock vi pliktiga att älska hvarandra”.Ag 542.2

Om den särskilda bemärkelse, i hvilken denna kär- lek skulle utöfvas bland de troende, skrifver aposteln: “Åter skrifver jag till eder ett nytt bud, det som är sant i honom och i eder; ty mörkret försvinner, och det sanna ljuset skiner redan. Den, som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret. Den, som älskar sin broder, han förblifver i ljuset, och ingen förargelse är i honom. Men den, som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret och vet icke, hvart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon”. “Ty detta är det bud, som I hafven hört från begynnelsen, att vi skola älska hvarandra”. “Vi veta, att vi hafva öfvergått från döden till lifvet, ty vi älska bröderna. Den som icke älskar, han förblifver i döden. Hvar och en, som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten, att ingen mandråpare har evigt lif förblifvande i sig. Däraf hafva vi lärt känna kärleken, att han har gifvit sitt lif för oss; äfven vi äro pliktiga att gifva vårt lif för bröderna”.Ag 542.3

Det är icke världens motstånd, som innebär den största faran för församlingen. Det är det onda, som de troende själfva hysa i sina hjärtan, som medför den största olyckan och som är det verksammaste hindret för främjandet af Guds verk. Det finnes intet säkrare sätt för det andliga lifvets försvagande, än att de troende hysa afund, misstankar, klander och onda tankar i sina hjärtan. Å andra sidan utgör harmoni och endräkt bland individer, som hafva olika sinnelag, det kraftigaste vittnesbörd för, att Gud har sändt sin Son i världen. Och det är Kristi efterföljares saliga förmån att aflägga just detta vittnesbörd. Men för att göra detta måste de ställa sig under Frälsarens ledning. Deras karaktär måste komma i öf-Ag 543.1

verensstämmelse med hans karaktär och deras vilja med hans vilja.Ag 544.1

“Ett nytt bud gifver jag eder”, säger Kristus, “att I skolen älska hvarandra, såsom jag har älskat eder, på det att ock I mån älska hvarandra”. ^{2Joh. 13:34.} Hvilken underbar förklaring! Men o, huru dåligt den praktiseras! Det råder en sorglig brist på brödrakärlek inom Guds församling i våra dagar. Många, som bekänna sig älska Frälsaren, älska icke hvarandra. De otrogna gifva noga akt på dem, som bekänna sig vara kristna, för att se, om deras tro utöfvar en helgande inflytelse på deras lif; och de äro ganska skickliga att upptäcka karaktärsfel och inkonsekvenser i deras handlingssätt. Kristna böra icke gifva fienden tillfälle att utpeka dem som ett folk, som står under Guds fana, på samma gång de hata hvarandra. De äro alla medlemmar af samma familj, alla barn af samme himmelske Fader, med samma saliga hopp om odödlighet. De borde därför vara förenade genom kärlekens ömmaste band.Ag 544.2

Högst hjärtgripande är den vädjan Guds Ande ställer till våra hjärtan, när den uppmanar oss att hysa samma ömma sympati och kärlek, som Kristus uppenbarade. Endast den individ, som äger en oegennyttig kärlek för sin broder, äger en sann kärlek till Gud. En sann kristen skall ej tillåta en nödställd själ, som sväfvar i fara, att gå utan varning och hjälp. Han skall ej hålla sig på afstånd från de felande och lämna dem att störta ännu djupare ned i olycka och missmod eller att falla på satans stridsfält.Ag 544.3

De, som aldrig hafva erfarit Kristi ömma och dragande kärlek, kunna ej leda andra till lifvets källa. Hans kärlek i hjärtat är en tvingande kraft, som leder individen att uppenbara honom i sitt tal, i en öm och medlidsam anda, i en förädlande inflytelse öfver dem, med hvilka de umgås. Kristna tjänare, som skola röna framgång i sin verksamhet, måste känna Kristus, och för att känna honom måste de känna hans kärlek. I himmelen mätes deras duglighet att verka för Herren med deras förmåga att älska, såsom Kristus älskade, och att verka, såsom han verkade.Ag 544.4

“Låtom oss älska, icke med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning”, skrifver aposteln. Den kristne vinner en fullkomlig kristlig karaktär, när han i sitt hjärta har en böjelse att hjälpa och välsigna andra. Denna atmosfär af kärlek, som omsluter dén troendes själ, gör honom till en lifvets lukt till lif och gör det möjligt för Gud att välsigna hans arbete.Ag 545.1

Kärlek till Gud framför allt och oegennyttig kärlek till hvarandra, det är vår himmelske Faders bästa gåfva. Denna kärlek är icke en tillfällig känsla, utan en gudomlig princip, en förblifvande kraft. Ett oheligt hjärta kan icke frambringa en sådan kärlek. Den finnes endast i det hjärta, där Jesus bor. “Låtom oss älska, ty han har först älskat oss”. I det af den gudomliga nåden förnyade hjärtat är kärleken den härskande principen i hvarje handling. Den ombildar karaktären, kontrollerar våra böjelser och begärelser samt förädlar våra känslor. Om vi gifva denna kärlek rum i vårt hjärta, skall den förljufva vårt lif och utöfva en förädlande inflytelse på vår omgifning.Ag 545.2

Johannes sökte att gifva de troende ett klart begrepp om de stora förmåner, som de skulle få åtnjuta, om de läte sig behärskas af kärlekens ande. Den- na frälsande kraft i hjärtat skulle kontrollera alla deras bevekelsegrunder och lyfta dem öfver världens fördärfliga inflytelser. Och i den mån de mottaga denna kärlek och låta den blifva deras lifs drifkraft, skulle deras förtröstan på Gud och hans nådiga styrelse med dem fullkomnas. De kunde då nalkas honom med trons fulla tillförsikt samt veta, att de skulle af honom få allting, som vore dem af nöden för deras timliga och eviga väl. Härom säger han: “Däruti är kärleken fullkomnad hos oss, att vi hafva frimodighet på domens dag, ty såsom han är, så äro ock vi i denna världen. Räddhåga är icke i kärleken, utan den fullkomliga kärleken utdrifver räddhågan”. “Och detta är den tillförsikt vi hafva till honom, att om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss”.Ag 545.3

“Om någon syndar, så hafva vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Och han är försoningen för våra synder, men icke allenast för våra, utan ock för hela världens”. “Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet”. Villkoren för erhållandet af Guds nåd äro enkla och rimliga. Herren fordrar icke af oss, att vi skola utföra någon svår handling för att erhålla hans förlåtelse. Vi behöfva ej göra långa pilgrimsfärder eller utföra smärtsamma botöfningar för att blifva mottagliga för himmelens Gud eller för att försona vår öfverträdelse. “Den, som bekänner och öfvergifver” sina öfverträdelser, “han får barmhärtighet”. ^{3Ords. 28:13.}Ag 546.1

Kristus beder för sin församling inför sin Fader i himmelen, han beder för dem, som han återlöst med sitt blod. Århundrade efter århundrade har lagts till det förflutna, men kraften af Kristi försoningsoffer har dock icke därigenom förminskats. Hvarken lif eller död, hvarken höjd eller djup kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, ej därför att vi hålla oss så fast vid honom, utan därför att han fasthåller oss. Om vår frälsning berodde på våra egna handlingar, kunde vi icke blifva frälsta. Men den beror på honom, som står bakom alla sina löften. Vår kärlek till honom kan synas svag, men hans kärlek är den äldre broderns kärlek, och så länge vi bibehålla vår förening med honom, kan ingen rycka oss ur hans hand.Ag 546.2

Med årens flykt och under det de troende ökades i antal, verkade Johannes med tilltagande trohet och ifver för sina bröder. Många faror hotade församlingen under den tiden. Satan verkade allestädes med förförande kraft. Genom att missrepresentera och beljuga de troende sökte satans tjänare väcka motstånd mot Kristi lära, och som en följd däraf hotades församlingen af splittring och villfarelse. Somliga, som bekände Kristus, påstodo, att Guds kärlek fritog dem från lydnad för Guds lag. Å andra sidan lärde många, att det var nödvändigt att iakttaga de judiska sederna och ceremonierna, att hållandet af lagen utan tro på Kristi blod var tillräckligt för frälsning. Somliga trodde, att Kristus var en god människa, men förnekade hans gudom. Några, som föregåfvo sig vara trogna mot Guds verk, voro bedragare samt förnekade Kristus och hans evangelium i sitt dagliga lif. De lefde själfva i öfverträdelser samt införde kätterska läror i församlingen. Sålunda blefvo många insnärjda i tvifvel och villfarelse.Ag 547.1

Johannes blef mycket bedröfvad öfver att se des- sa giftiga irrläror smyga sig in i församlingen. Han såg de faror, som hotade församlingen, och han begynte ofördröjligen och beslutsamt värna de troende däremot. Hans bref äro uppfyllda af kärlekens anda. Han synes hafva skrifvit med en penna, doppad i kärlek. Men när han kom i beröring med dem, som öfverträdde Guds lag, men på samma gång gjorde anspråk på att lefva utan synd, tvekade han ej att varna dem för det bedrägeri, som de blifvit insnärjda i.Ag 547.2

I ett bref till en medhjälpare i evangelii verk, en kvinna med godt anseende och vidsträckt inflytelse, säger han: “Ty många villoandar hafva utgått i världen, hvilka icke bekänna, att Jesus Kristus har kommit i köttet; detta är villoanden och antikrist. Tagen eder till vara, att I icke förloren det, vi med vårt arbete hafva vunnit, utan fån full lön. Hvar och en, som afviker och icke förblifver i Kristi lära, han har ingen Gud; den, som förblifver i läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke medför denna lära, så mottagen honom icke i huset och hälsen honom icke välkommen. Ty den, som hälsar honom välkommen, gör sig delaktig i hans onda gärningar”.Ag 548.1

Vi äro berättigade att följa den älskade lärjungens exempel i dylika fall rörande sådana, som föregifva sig tillhöra Kristus, på samma gång de lefva i uppenbar öfverträdelse af Guds lag. I våra dagar äro samma inflytelser verksamma, som i församlingens tidigare erfarenhet hotade att hämma dess framgång, och därför är det högst viktigt för oss att gifva akt på aposteln Johannes’ råd i denna sak. “I måsten vara kärleksfulla mot dem”, är det rop, som höres från alla håll, synnerligen från sådana, som bekänna si g vara helgade. Men den sanna kärleken är alltför ren att kunna öfverskyla en synd, som ej blifvit bekänd. Det är sant, att vi skola älska de själar, för hvilka Kristus har dött, men vi böra aldrig på något sätt försvara det onda. Vi skola icke förena oss med de upproriska under kärlekens täckmantel. I denna tid af världens historia fordrar Gud, att Kristi efterföljare skola troget och utan omsvep försvara det, som är rätt, likasom Johannes på sin tid verkade mot de själsfördärfvande villfarelserna.Ag 548.2

Aposteln lär oss, att på samma gång vi skola visa kristlig artighet, ha vi rättighet att gå rätt på sak men synd och syndare och att detta ej är i strid med den sanna kärleken. Han säger: “Hvar och en, som gör synden, han öfverträder ock lagen, och synden är lagöfverträdelse. Och I veten, att han uppenbarades, på det att han skulle borttaga våra synder; och synd är icke i honom. Hvar och en, som förblifver i honom, han syndar icke; livar och en, som syndar, har icke sett honom eller lärt känna honom”.Ag 549.1

Som ett Kristi vittne inlät Johannes sig icke i någon strid eller tröttande diskussion. Han framhöll, hvad han visste, hvad han hade sett och hört. Han hade varit intimt förenad med Kristus i hans verksamhet, han hade lyssnat till hans undervisning och bevittnat hans stora underverk. Endast få kunde se skönheten i Kristi karaktär, såsom Johannes såg den. För honom hade mörkret försvunnit, och det sanna ljuset lyste för honom. Hans vittnesbörd om Frälsarens lif och död var tydligt och kraftigt. Han talade ur ett hjärta, som öfverflödade af kärlek till Frälsaren, och ingen makt kunde tillbakahålla hans ord.Ag 549.2

Han förklarade: “Det, som var från begynnel- sen, det vi hafva hört, det vi hafva sett med våra ögon, det vi hafva beskådat och våra händer hafva vidrört, om lifvets ord, det, som vi hafva sett och hört, det förkunna vi ock för eder, på det att äfven I mån hafva gemenskap med oss; men vår gemenskap är med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus”.Ag 549.3

Så har ock hvarje på Kristus sant troende själ genom sin egen erfarenhet “beseglat, att Gud är sannfärdig”. ^{4Joh. 3:33.}Ag 550.1

* * * * *