Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel I—Guds ändamål med sin församling.

    Församlingen är det redskap i Guds liand, genom hvilket han bringar frälsningen till människorna. Dess ändamål är att tjäna, och dess mission är att utbreda evangelii budskap i världen. Ända från begynnelsen har det varit Guds plan, att hans fullhet och tillräcklighet skulle genom församlingen blifva återspeglad på världen. Församlingens medlemmar, de, som blifvit utkallade från mörkret till hans underbara ljus, hafva i uppdrag att uppenbara hans härlighet. Åt församlingen är öfverlämnad Kristi nåds rikedomar, och genom församlingen skall omsider uppenbaras, till och med för “herradömena och väldigheterna i det himmelska”,1Ef. 3:10. den fullkomliga innebörden af Guds kärlek.Ag 9.1

    I Guds ord finnas många och underbara löften rörande församlingen. “Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk”.2Es. 56:7. “Och jag skall välsigna dem själfva och landet rundt omkring min höjd. Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det blifva”. “Jag skall åt dem låta en plantering uppväxa, som skall blifva dem till berömmelse, och de som bo i landet skola icke mer bortryckas af hunger, ej heller skola de mer lida smälek af folken. Och de skola förnimma, att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger Herren, Herren. Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, Herren”.3Hes. 34:26, 29-31.Ag 9.2

    “I ären mina vittnen, säger Herren, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Herren, och förutom mig finnes ingen frälsare. Jag har förkunnat det och skaffat frälsning och låtit eder höra det, jag och ingen främmande gud bland eder. I ären mina vittnen, säger Herren; jag är Gud”. “Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket och göra dig till ett ljus för folkslagen, att du må öppna blinda ögon, att du må föra fångar ut ur fängelset, ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret”.4Es. 43:10-12; 42: 6, 7.Ag 10.1

    “Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag; och jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arfvedelarna och säga till de fångna: Gån ut, till dem som sitta i mörkret: Kommen fram. De skola finna bete utmed vägarna, ja, betesplatser på alla kala höjder; de skola hvarken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor. Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar och mina farvägar skola byggas höga. …Ag 10.2

    Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord, och bristen ut i jubel, I berg; ty Herren tröstar sitt folk och förbarmar sig öfver sina betryckta. Men Sion säger: Herren har öfvergifvit mig, Herren har förgätit mig. Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin lifsfrukt? Och om hon än kunde förgäta honom, så skulle jag dock icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar äro alltid inför mina ögon”.5Es. 49:8-16.Ag 11.1

    Församlingen är Guds fasta borg, den fristad, han befäst midt i en upprorisk värld. Allt förräderi å församlingens sida är högförräderi mot honom, som har köpt människosläktet med sin enfödde Sons blod. Ända från begynnelsen hafva trogna själar utgjort Guds församling på jorden. I hvarje tidsålder har Herren haft trogna väktare, som vittnat om honom i det släkte, i hvilket de lefvat. Dessa väktare ha förkunnat varningens budskap, och när de blifvit kallade att aflägga sin rustning, ha andra stått redo att genast upptaga och fortsätta deras arbete. Med dessa sina vittnen har Gud ingått förbundsgemenskap och sålunda förenat församlingen på jorden med församlingen i himmelen. Och han har utsändt sina änglar för att betjäna församlingen, mot hvilken “dödsrikets portar” icke kunnat bestå.Ag 11.2

    Gud har uppehållit sin församling genom århundraden af förföljelse, strid och mörker. Icke en enda storm har utbrutit mot den, utan att han varit beredd därför, eller en enda fiende uppstått för att motsätta sig hans verk, utan att han förutsett det. Allt har ägt rum, alleldes såsom han förutsagt. Han har icke lämnat sin församling i mörker, utan i profetiorna uppenbarat, hvad som skulle inträffa, och det hans profeter blifvit inspirerade att förutsäga, har noga blifvit uppfylldt. Så skola ock alla hans afsikter gå i fullbordan. Hans lag är förenad med hans tron, och ingen ondskans makt kan tillintetgöra den. Sanningen är inspirerad af Gud, och han vakar öfver densamma ; den skall ock slutligen triumfera öfver allt motstånd.Ag 11.3

    Under alla tidsåldrar har församlingen varit som en stad på ett berg. Inom dess gränser ha Guds rena sanningar blifvit alltmer utvecklade för släkte efter släkte under flydda tidsåldrar. Hur svag och bristfällig församlingen än må synas vara, är den dock i särskild bemärkelse föremål för Guds högsta uppmärksamhet och omvårdnad. Den utgör den skådeplats för hans nåd, där han finner behag i att uppenbara sin kraft att omskapa människohjärtan.Ag 12.1

    “Hvarvid”, sade Kristus, “skola vi likna Guds rike, eller med hvilken liknelse skola vi beteckna det”?6Mark. 4:30. Han kunde icke jämföra det med världens riken ej heller med något samhällstillstånd. Jordiska konungar regera genom tvångsmakt; men från Kristi rike är hvarje köttsligt vapen, hvarje tvångsåtgärd bannlyst. Syftemålet med hans rike är att upplyfta och förädla människorna. Guds församling är det heliga lifvets hofsal, som är uppfylld af de andliga gåfvorna och som står under den Helige Andes ledning och beskydd. Dess medlemmar finna sin lycka i deras lycka, hvilka de bibringa hjälp och välsignelse.Ag 12.2

    Underbart är i sanning det verk, som Herren har för afsikt att utföra genom sin församling, på det att hans namn må blifva förhärligadt. I Hesekiels syn om hälsofloden finna vi en sinnebild af detta verk: “Detta vatten rinner fram mot Östra kretsen och flyter ned på Hedmarken och faller därpå ut i hafvet. Vattnet, som fick bryta fram, går alltså till hafvet, och så blifver vattnet där sundt. Och öfverallt dit den dubbla strömmen kommer, där upplifvas alla lefvande varelser.... Och vid strömmen, på dess båda stränder, skola allehanda fruktträd växa upp, hvilkas löf icke skola vissna och hvilkas frukt ej skall taga slut, utan hvar månad skola de bära ny frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen. Och deras frukter skola tjäna till föda och deras löf till läkedom”.7Hes. 47:8-12.Ag 12.3

    Ända från begynnelsen har Gud sökt att genom sitt folk bibringa världen välsignelser. Han gjorde Josef till en lifvets källa för forntidens egyptier. Genom Josefs rättskaffenhet blef hela Egyptens befolkning bevarad från undergång. Så äfven med de vise männen i Babylon — Gud frälste deras lif genom Daniel. Dessa händelser belysa de andliga välsignelser, som komma världen till del genom sanna kristnas förbindelse med den Gud, som Josef och Daniel tjänade. Hvar och en, i hvilkens hjärta Kristus får bo och som uppenbarar hans kärlek för världen, samverkar med Gud för mänsklighetens välsignelse. Från hela hans varelse utflödar det andliga lifvets ström i samma mån han mottager nåd från Frälsaren för att meddela den åt andra.Ag 13.1

    Gud valde israeliterna för att genom dem uppenbara sin karaktär för människorna. Det var hans önskan, att de skulle vara såsom källor, från hvilka salighetens vatten kunde utflöda till världen. Åt dem voro öfverlämnade de himmelska sanningsskatterna, som uppenbarade Guds vilja. Under Israels tidigare historia hade världens nationer genom sina fördärfliga seder förlorat kunskapen om Gud. De hade en gång känt honom, men ” emedan de icke ärat eller tackat honom såsom Gud”, utan blifvit “fåfängliga i sina tankar”, blef “deras oförnuftiga hjärta förmörkadt”.8Rom. 1:21. I sin stora nåd förgjorde Gud dem icke, utan gaf dem tillfälle att åter lära känna honom genom hans utvalda folk. Genom den förebildliga offertjänsten skulle Kristus blifva upphöjd för alla nationer, och alla, som såge upp till honom, skulle få lefva. Kristus var själfva grundvalen af den judiska gudstjänsten. Hela det af förebilder och symboler bestående judiska religionssystemet var till sin kärna ett profetiskt evangelium, en framställning, som innefattade löftena om återlösning.Ag 13.2

    Men Israels barn förlorade ur sikte de dyrbara förmåner, de ägde såsom Guds representanter. De glömde bort Gud och försummade att uppfylla sin heliga mission. De välsignelser, som de mottogo, blefvo ej till någon nytta för världen. Alla sina förmåner använde de endast till sin egen ära. De höllo sig afskilda från världen för att undslippa frestelser. De inskränkande åtgärder, som Gud vidtagit för att hindra dem från att antaga hedniska seder och bruk, förvandlade de till en skiljemur mellan sig själfva och andra folk. De beröfvade Gud den tjänst, han fordrade af dem, och de beröfvade sina medmänniskor religiös ledning och ett heligt föredöme. Deras präster och ledare blefvo formalister, tillfredsställda med en genom lag fastställd religion och urståndsatta att delgifva andra himmelens lefvande sanningar. De voro belåtna med sin egen rättfärdighet och önskade ej, att något nytt element skulle införlifvas med deras religion. Guds goda vilja till människorna antogo de icke såsom något oberoende af dem själfva, utan sammanbundo den med sin egen förtjänst på grund af sina egna goda gärningar. Den tro, som är verksam i kärlek och som renar hjärtat, kunde ej finna något tillfälle till förening med fariseernas af ceremonier och mänskliga förordningar upprättade religion.Ag 14.1

    Om Israel sade Gud: “Jag har ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd af alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor af ett främmande vinträd”.9Jer. 2:21. “Israel var ett frodigt vinträd, som satte frukt”.10Os. 10:1. “Och nu, I Jerusalems invånare och I Juda män, fällen nu eder dom mellan mig och min vingård. Hvad kunde man mera göra för min vingård, än hvad jag har gjort för den? Hvarför bar den då vilddrufvor, när jag väntade, att den skulle bära äkta drufvor? Så vill jag nu kungöra för eder hvad jag skall göra med min vingård: Jag skall taga bort dess hägnad, och den skall gifvas till sköfling; jag skall bryta ned dess mur, och den skall blifva nedtrampad. Jag skall i grund fördärfva den, ingen skall skära den eller gräfva däri. Den skall fyllas med tistel och törne; och molnen skall jag förbjuda att nedsänka regn på den. Ty Herren Sebaots vingård, det är Israels hus; och Juda folk är hans älsklingsplantering. Men när han väntade laglydnad, så fann han lagbrott, och när han väntade rättfärdighet, fann han skriande synd”.11Es. 5:3-7. “De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrifna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem”.12Hes. 34:4.Ag 15.1

    De judiska ledarne ansågo sig själfva för visa att behöfva någon undervisning, för rättfärdiga att behöfva någon frälsning, för ärorika att behöfva den ära, som kommer från Kristus. Frälsaren vände sig därför bort ifrån dem och anförtrodde åt andra de förmåner, de missbrukat, och det verk, de försmått. Guds ära måste uppenbaras, hans ord bekräftas och Kristi rike upprättas i världen. Guds frälsning måste blifva känd bland hedningarna (i öknens städer), och lärjungarne kallades att utföra det verk, som de judiska ledarne uraktlåtit att utföra.Ag 15.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents