Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel LVII—Uppenbarelsen.

    I apostlarnas dagar voro de kristna uppfyllda af nit och entusiasm. Så outtröttligt verkade de för sin Mästare, att på en jämförelsevis kort tid blef evangelii budskap, trots det bittra motståndet, förkunnadt i alla delar af den då bebodda världen. Det nit, som Jesu efterföljare på den tiden visade, har nedtecknats af inspirationens penna till uppmuntran för de troende i alla tidsåldrar. Om församlingen i Efesus, som Herren Jesus använde som en symbol af hela den kristna församlingen i den apostoliska tidsåldern, förklarade det trogna och sannskyldiga vittnet:Ag 572.1

    “Jag känner dina gärningar och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda och har pröfvat dem, som säga sig vara apostlar och icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. Och du har tålamod och har fördragit för mitt namns skull och icke förtröttats” 1Upp. 2:2, 3.Ag 572.2

    Till en början kännetecknades församlingen i Efesus af barnslig enfald och entusiasm. De troende sökte ifrigt att efterkomma allt Guds ord, och i sitt lif uppenbarade de en uppriktig och innerlig kärlek till Kristus. De gladde sig öfver att få göra Guds vilja, emedan Frälsaren genom sin Ande bodde i deras hjärtan. Uppfyllda med kärlek till sin Återlösare, var deras högsta önskan och sträfvan att vinna själar för honom. De hade ingen tanke på att tillgodogöra sig Kristi nåd endast för egen del. De kände vikten af sitt kall och budskapet: “Frid på jor den, till människorna ett godt behag”, hade gjort ett så djupt intryck på deras hjärtan, att de kände en brinnande längtan att utbreda frälsningens glada budskap till jordens yttersta gränser. Och världen kunde af deras uppförande se, att de hade varit med Jesus. Syndiga människor, som ångrat sina synder och fått förlåtelse samt blifvit renade och helgade, bringades i förening med Gud genom hans Son.Ag 572.3

    Församlingens medlemmar voro förenade i tro och handling. Kristi kärlek var den gyllene kedja, som förenade dem. De sökte att alltmer fullkomligt lära känna Herren, och i deras dagliga lif kunde man skönja Kristi frid och glädje. De besökte de faderlösa och änkorna i deras betryck samt bevarade sig från världens befläckelse, ty de insågo, att försumlighet i dessa stycken skulle vara en motsägelse till deras bekännelse och ett förnekande af deras Frälsare.Ag 573.1

    De utbredde sin missionsverksamhet till hvarje stad. Själar blefvo omvända, och dessa fattades af samma ifver att i sin tur delgifva andra de dyrbara skatter, som de själfva funnit. De kunde icke gifva sig någon ro, förrän andra fingo fröjda sig i samma ljus, som hade upplyst deras egen själ. Stora skaror af otrogna fingo kännedom om skälen för den kristnes hopp. Brinnande, af Guds Ande inspirerade personliga upprop gjordes till de i mörker irrande och till de förskjutna samt till dem, som gjorde anspråk på att känna sanningen, men som älskade vällust mer än Gud.Ag 573.2

    Men efter en tid begynte de troendes nit att aftaga, och deras kärlek till Gud och till hvarandra aftog. Församlingen blef kall och stelnade i former. Somliga förglömde, huru underbart sanningen hade kommit till dem. Den ene efter den andre af de gamla fanbärarna föllo på sin post. Somliga af de yngre arbetarne, som kunde hafva hjälpt till med att bära banbrytarnas bördor och sålunda blifvit beredda att taga en vislig ledning af verksamheten, hade begynt tröttna på de så ofta upprepade sanningarna. I deras kraf för någonting nytt och uppskakande sökte de framhålla nya åsikter, som voro mera fängslande för sinnet, men icke i harmoni med evangelii principer. I sin själftillit och andliga blindhet kunde de ej inse, att dessa sofisterier skulle föranleda många att betvifla äktheten af den förflutna tidens kristliga erfarenheter och sålunda komma i villrådighet och otro.Ag 574.1

    Då dessa falska läror blefvo framhållna, uppkommo splittringar, och mångas ögon vändes bort från Jesus som trons begynnare och fullkomnare. Diskuterandet af obetydliga läropunkter och betraktelsen af fängslande fabler, som människor uppdiktat, upptog den tid, som borde hafva användts för att utbreda evangelium. De massor, som kunde hafva blifvit omvända genom en trogen framställning af sanningen, lämnades utan varning. Gudsfruktan begynte hastigt aftaga, och det såg ut som om satan höll på att vinna herravälde öfver dem, som bekände sig vara Kristi efterföljare.Ag 574.2

    Det var under denna kritiska tid i församlingens historia Johannes blef bannlyst. Aldrig hade församlingen behöft hans råd och förmaningar mer än nu. Nästan alla af hans förra medarbetare hade lidit martyrdöden. De öfverblifna af de troende rönte bittert motstånd. Att döma af utsikterna skulle fienden snart komma att triumfera öfver Kristi församling.Ag 575.1

    Men Herrens osynliga hand ledde äfven nu i mörkret. Genom hans försyn kom Johannes i den ställning, i hvilken Kristus kunde gifva honom en underbar uppenbarelse af sig själf och af de gudomliga sanningarna för Guds folks upplysning.Ag 575.2

    Genom att bannlysa Johannes hoppades sanningens fiender för alltid kunna nedtysta detta trogna vittne, men på ön Patmos mottog denne lärjunge ett budskap, hvars inflytelse skulle fortfara att stärka församlingen intill tidens ände. Ehuru de icke fritogos från ansvaret för sin orätta handling, blefvo de, som bannlyste Johannes, redskap i Herrens hand att utföra hans beslut; och själfva deras försök att utsläcka sanningens ljus blef orsak till, att det lyste med ännu större klarhet.Ag 575.3

    Det var på sabbaten, “Herrens dag”, som härlighetens Herre uppenbarade sig för den bannlyste aposteln. Johannes höll sabbaten lika samvetsgrannt på ön Patmos, som när han predikade för folket i Judeens byar och städer. Han gjorde anspråk på de dyrbara löften, som Gud hade gifvit till dem, som helighålla denna dag. Johannes skrifver: “Jag var i Anden på Herrens dag och fick höra bakom mig en stark röst såsom af en basun. . . .Jag vände mig om för att se rösten, som talade med mig, och då jag vände mig om, såg jag sju gyllene ljusstakar och midt ibland de sju ljusstakarna en, som var lik en människoson”. 2Upp. 1:10-13.Ag 575.4

    Storligen gynnad var denne älskade lärjunge. Han hade sett sin Mästare i Getsemane, sett, hur hans ansikte där bar märken efter de bloddroppar, som hans ångest frampressat ur porerna, då “hans utseende var så vanställdt och ringare än andra människors” och då “hans gestalt var oansenligare än andra människobarns”. 3Es. 52:14. Han hade sett honom i händerna på de romerska soldaterna, iklädd en purpurmantel och med en törnekrona på hufvudet. Han hade •sett honom hänga på Golgata kors, utsatt för pöbelns grymma begabberi och misshandling. Nu var han i tillfälle att än en gång få skåda sin Herre. Men hur förändradt är icke nu hans utseende! Han är ej längre en sorgernas man, föraktad och förödmjukad af människor. Nu är han klädd i himmelens strålande härlighet. “Hans hufvud och hår voro hvita såsom hvit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslåga. Och hans fötter liknade kalkolibanos, såsom hade den blifvit glödgad i en ugn” 4Upp. 1:14, 15, 17. Hans röst liknade ljudet af många vatten. Hans ansikte sken såsom solen. I hans hand voro sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt, tveeggadt svärd, som symboliserar kraften af hans ord. Det öde Patmos strålade af den uppståndne Frälsarens härlighet.Ag 576.1

    “Och då jag såg honom”, fortsätter Johannes, “föll jag liksom död till hans fötter; och han lade sin högra hand på mig och sade: Frukta icke; jag är den förste och den siste”.4Ag 576.2

    Johannes blef stärkt, så att han kunde umgås med sin förhärligade Herre. Sedan uppläts himmelen för hans undrande blickar, och han tilläts beskåda dess härlighet. Han fick se Guds tron, och bortom denna jordens strider såg han den hvitklädda skaran af återlösta. Han hörde de himmelska änglarnas musik och den triumferande jubelsång, som uppstämdes af dem, hvilka segrat genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. I den uppenbarelse, som gafs honom, upprullades scen efter scen af hänförande intresse i Guds barns erfarenheter på jorden, och församlingens historia intill tidens slut utvecklades för honom. I bilder och symboler framställdes för honom ämnen af största betydelse, hvilka han skulle uppteckna, så att Guds folk i den tidsåldern och i kommande tidsåldrar måtte få ett klart begrepp om de faror och strider, som förelågo det.Ag 576.3

    Denna uppenbarelse gafs till ledning och tröst för församlingen under den kristna tidsåldern. Detta oaktadt hafva religionslärare förklarat, att den är förseglad och att dess hemligheter ej kunna förklaras. Därför hafva många vändt sig bort från dess profetior samt uraktlåtit att ägna dem sin uppmärksamhet och att studera dem. Men Gud önskar ej, att hans folk skall betrakta Uppenbarelseboken på ett sådant sätt. Den är “Jesu Kristi uppenbarelse, hvilken Gud gaf honom för att visa hans tjänare hvad som snart skall ske”. “Salig är den, som läser, och de, som höra profetians ord och bevara det, som däri är skrifvet; ty tiden är nära”. 5Upp. 1:1, 3. “Jag betygar för hvar och en, som hör orden i denna boks profetia: Om någon lägger något till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrifna i denna bok. Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från lifvets träd och från den heliga staden, om hvilka det är skrifvet i denna bok. Den, som betygar detta, säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesu”! 6Upp. 22:18-20.Ag 577.1

    I Uppenbarelseboken finna vi en framställning af Guds djupheter. Själfva namnet “uppenbarelse” är en motsägelse till den förklaringen, att denna bok är förseglad. En uppenbarelse är något, som är framlagdt i dagen, åskådliggjordt. Herren själf uppenbarade för sin tjänare de hemligheter, som finnas i denna bok, och det var hans afsikt, att de skulle vara tillgängliga för allas forskning och granskning. Dess sanningar tillhöra dem, som lefva i de yttersta dagarna af denna världens historia, såväl som dem, hvilka lefde på Johannes’ tid. Somliga af de händelser, som beskrifvas i denna profetia, hafva redan ägt rum, medan andra nu hålla på att gå i fullbordan. Somliga beskrifva slutet af den stora striden mellan mörkrets makter och himmelens Furste, medan andra uppenbara de återlöstas segerfröjd på den nya jorden.Ag 578.1

    Må ingen föreställa sig, emedan han ej kan förstå hvarje sinnebild, som förekommer där, att det är lönlöst att studera denna bok för att söka fatta dess sanningar. Den, som uppenbarade dessa ting för Johannes, skall gifva den ifrige forskaren efter sanning en försmak af himmelska ting. De, hvilkas hjärtan äro villiga att anamma sanningen, skola få nåd att förstå dess innehåll, och de skola blifva delaktiga af den välsignelse, som är lofvad dem, som “höra profetians ord och bevara det, som däri är skrifvet”.Ag 578.2

    I Uppenbarelseboken finna alla Bibelns böcker sin fulländning. Den utgör ett motstycke till Daniels bok. Den ena är en profetia, den andra en uppenbarelse. Den bok, som blef förseglad, är ej en “uppenbarelse”, utan det är den del af Daniels bok, som syftar på de yttersta dagarna. Ängeln sade: “Du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid”. 7Dan. 12:4.Ag 578.3

    Det var Kristus, som befallde aposteln att uppteckna det, som skulle uppenbaras för honom. “Hvad du ser, skrif upp det i en bok och sänd henne till de sju församlingarna, till Efesus och till Smyrna och till Pergamus och till Tyatira och till Sardes och till Filadelfia och till Laodicea”. “Jag är.... den lefvande; och jag var död, och se, jag är lefvande i evigheters evighet.... Skrif därför hvad du har sett, både det som är och det som skall ske härefter, hemligheten af de sju stjärnorna, hvilka du har sett i min högra hand, och af de sju gyllene ljusstakarna. De sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna äro sju församlingar”. 8Upp. 1:11, 18-20.Ag 579.1

    Namnen på de sju församlingarna beteckna församlingen under sju olika tidsperioder af det kristna tidehvarfvet. Talet sju betecknar fullkomlighet och visar, att budskapet sträcker sig ända till tidens ände, medan de sinnebilder, som användas, framställa tillståndet inom församlingen under olika tidsperioder af världens historia.Ag 579.2

    Kristus omtalas såsom vandrande omkring midt ibland de sju gyllene ljusstakarna. Därigenom framställes hans förhållande till församlingarna. Han meddelar sig ständigt med dem. Han känner deras tillstånd. Han iakttager deras ordning, deras gudsfruktan, deras andakt. Ehuru han är öfverstepräst och medlare i den himmelska helgedomen, framställes han såsom gående fram och åter bland sina för samlingar på jorden. Han håller ständigt ett vaksamt öga öfver dem för att se, om någon af hans väktares ljus begynt att lysa dunkelt eller gå ut. Om dessa ljusstakar lämnades åt mänsklig vård, skulle den rykande veken snart slockna; men Jesus är den sanne väktaren i Herrens hus och i templets gårdar. Genom hans ständiga vård och uppehållande nåd underhålles deras lif och ljus.Ag 579.3

    Kristus framställes såsom hållande de sju stjärnorna i sin högra hand. Detta är en försäkran om, att ingen församling, som troget uppfyller sitt kall, behöfver frukta för att duka under; ty ingen stjärna, som åtnjuter den Allsmäktiges beskydd, kan ryckas ur Kristi hand.Ag 580.1

    “Detta säger den, som håller de sju stjärnorna i sin högra hand”.9 Dessa ord uttalas till församlingens lärare, till dem, som Gud har anförtrott stora och ansvarsfulla uppdrag. De ljufva inflytelser, som skola finnas inom församlingen, äro nära förbundna med Guds tjänare, hvilkas uppgift är att uppenbara Kristi kärlek. Himmelens stjärnor stå under hans kontroll. Han fyller dem med ljus. Han styr dem på deras banor genom himlarymderna. Om han ej gjorde detta, skulle de blifva fallna stjärnor. Så äfven med hans tjänare. De äro blott såsom redskap i hans hand, och allt det goda de uträtta utföres endast genom hans makt. Genom dem låter han sitt ljus framlysa. Från Frälsaren få de sin duglighet. Om de skåda upp till honom, såsom han skådade upp till Fadern, skola de blifva i stånd att utföra hans verk. I den mån de förlita sig på Gud, meddelar han dem sin härlighet, på det att de skola återspegla den till världen.Ag 580.2

    Redan tidigt i församlingens historia begynte den laglöshetens hemlighet, som förutsades af aposteln Paulus, att utföra sitt fördärfliga verk; och då de falska lärare, mot hvilka Petrus hade varnat de troende, framställde sina villfarelser, blefvo många insnärjda i deras falska läror. Somliga stapplade under pröfningar och frestades att uppgifva sin tro. Vid den tid, då Johannes skref denna uppenbarelse, hade många förlorat sin första kärlek för evangelii sanningar. Men i sin stora nåd lämnade Gud icke församlingen att fortgå i detta affallna tillstånd. I sin ömma vård gaf han den ett budskap, som uppenbarade hans kärlek till den och hans innerliga önskan, att den skulle göra sin kallelse och utkorelse fast för evigheten. “Kom därför ihåg”, sade han, “hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gärningarna “. 10Upp 2:5.Ag 581.1

    Församlingen var bristfällig samt i behof af sträng bestraffning och aga; och Johannes blef inspirerad att nedteckna budskap af varning, bestraffning och förmaning till dem, som hade förlorat evangelii grundprinciper ur sikte och därigenom stodo i fara att förlora sitt hopp om frälsning. Men de bestraffande ord, som Gud talar, uttalas alltid i kärlek och med löfte om frid för hvarje troende, som ångrar sin synd. Härom säger Herren: “Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig”. 11Upp. 3:20.Ag 581.2

    Och till dem, som midt under kampen behåller sin tro på Gud, talar han följande ord af bifall och löfte: “Jag känner dina gärningar. Se, jag har gifvit inför . dig en upplåten dörr, hvilken ingen kan tillsluta, ty du har ringa makt, och du har hållit mitt ord och icke förnekat mitt namn.... Emedan du har bevarat mitt tålamods ord, så skall ock jag bevara dig från den frestelsestund, som skall komma i hela världen för att fresta dem, som bo på jorden”. De troende få denna förmaning: “Blif vaken och stärk det öfriga, som var på väg att dö”. “Se, jag kommer snart; behåll det du har, att ingen må taga din krona”. 12Upp. 3:8, 10, 2, 11.Ag 581.3

    Det var genom en lärjunge, som förklarade sig vara en “broder och delaktig med eder i bedröfvelsen”, 13Upp. 1:9. som Kristus uppenbarade för sin församling de ting, som den måste lida för hans skull. Skådande ned genom långa sekel af mörker och vidskepelse, såg den åldrige siaren stora skaror lida martyrdöden på grund af sin kärlek till sanningen. Men han såg äfven, att den, som stod sina tidigare vittnen bi, ej under förtryckets tider skulle öfvergifva sina trogna efterföljare intill tidens ände. “Frukta icke”, säger han, “för det, som du kommer att lida. Se, djäfvulen skall kasta somliga af eder i fängelse, på det att I mån varda försökta, och I skolen hafva bedröfvelse. ... Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona”. 14Upp. 2:10.Ag 582.1

    Och till alla trogna, som kämpa mot det onda, hörde Johannes följande löften uttalas: “Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af lifvets träd, som är i Guds paradis”. “Den, som öfvervinner, han skall så klädas i hvita kläder, och jag skall icke utplåna hans namn ur lifvets bok, och jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans änglar”. “Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron”. 15Upp. 2:7; 3:5, 21.Ag 582.2

    Johannes såg Guds nåd, ömhet och kärlek blan- dade med hans helighet, rättvisa och makt. Han såg, hur syndare funno en Fader i honom, som de hade fruktat på grund af sina synder. Och skådande bortom slutet på den stora striden såg han “dem, som hade vunnit seger,... stå på glashafvet, hållande Guds harpor” 16Upp. 15:2, 3. samt sjungande Moses och Lammets sång.Ag 582.3

    Frälsaren framställes för Johannes under sinnebilden af “lejonet af Juda stam” och af ett “Lamm stående, likasom slaktadt”. 17Upp. 5:5, 6. Dessa sinnebilder föreställa en förening af oändlig makt och själfuppoffrande kärlek. Lejonet af Juda, så förskräckligt för dem, som förkasta Guds nåd, skall vara Guds Lamm för dem, som troget lyda Frälsarens bud. Den eldstod, som bådar förskräckelse och vrede för öfverträdarna af Guds lag, är ett tecken på ljus och nåd och förlossning för dem, som hålla hans bud. Den arm, som är mäktig att slå de upproriska, är mäktig att förlossa de trogna. Hvar och en, som troget håller ut, skall blifva frälst. “Han skall utsända sina änglar med starkt ljudande basun, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ände till den andra”. 18Matt. 24:31.Ag 583.1

    Guds barn skola vara, såsom de alltid varit, en liten hjord i jämförelse med världens millioner; men om de troget hålla fast vid sanningen, såsom den är uppenbarad i ordet, skall Gud vara deras fasta borg. De stå under den Allsmäktiges breda sköld. Gud utgör alltid flertalet. När ljudet af det sista trumpetskallet tränger in i de dödas boning och de rättfärdiga komma segrande därur och utropa: “Du död, livar är din udd; du dödsrike, hvar är din seger”? 191 Kor. 15:55. — då skola Guds barn från alla tidsåldrar tillsam- mans med Gud, Kristus och änglarna utgöra flertalet.Ag 583.2

    Kristi sanna lärjungar följa honom genom svåra strider samt uthärda själfförsakelse och bitter missräkning. Men allt detta gifver dem en insikt i syndens förbannelse och afskyvärda beskaffenhet, så att de lära sig att förakta den. Såsom de äro delaktiga i Kristi lidanden här, så skola de blifva delaktiga i hans härlighet. I en helig syn såg profeten, hur de öfverblifna af Guds församling slutligen segrade, och han beskrifver denna scen som följer: “Jag såg likasom ett glashaf, blandadt med eld, och dem, som hade vunnit seger,... stå på glashafvet, hållande Guds harpor. Och de sjöngo Moses, Guds tjänares, sång och Lammets sång, sägande: Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens Konung”. 20Upp. 15:2, 3.Ag 584.1

    “Och jag såg, och se, Lammet stod på Sions berg, och med det ett hundra fyratiofyra tusen, hvilka hade dess namn och dess Faders namn skrifvet på sina pannor”. 21Upp. 14:1. I denna världen voro deras sinnen helgade åt Gud. De tjänade honom med förståndet och med hjärtat, och nu kan han därför teckna sitt namn på deras pannor. “De skola regera i evigheters evighet”. 22Upp. 22:5. De gå icke in och ut, såsom de, som måste tigga om plats, utan de höra till det antal, till hvilka Kristus säger: “Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från världens grundläggning “. Han hälsar sina barn välkomna, sägande: “Gå in i din Herres glädje”. 23Matt. 25:34, 21.Ag 584.2

    “Dessa äro de, som följa Lammet hvarthelst det går. Dessa hafva blifvit köpta från människorna till en förstling åt Gud och Lammet”. 24Upp. 14:4. I sin syn ser profeten dem stående på Sions berg, omgjordade för he- lig tjänst, klädda i glänsande, rent fint linne, som är de heligas rättfärdighet. Men alla, som följa Lammet i himmelen, måste först hafva följt det på jorden, icke ovilligt eller på grund af ett tillfälligt godtycke, utan förtröstansfullt, kärleksfullt och med villig lydnad, såsom en hjord följer sin herde.Ag 584.3

    “Och jag hörde en röst från himmelen, såsom en röst af mycket vatten och såsom en röst af starkt tordön; och den röst jag hörde var såsom då harpospelare spela på sina harpor. Och de sjöngo såsom en ny sång inför tronen,... och ingen annan kunde lära den. sången än de ett hundra fyratiofyra tusen, som hade blifvit köpta från jorden.... Och i deras mun har lögn icke blifvit funnen, ty de äro utan vank”. 25Upp. 14:2, 3, 5.Ag 585.1

    “Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, nedkomma af himmelen från Gud, tillredt såsom en brud, prydd för sin man”. “Dess glans var lik den kostbaraste sten, såsom en kristallklar jaspissten. Och han hade en stor och hög mur och hade tolf portar och i portarna tolf änglar och inskrifna namn, hvilka äro namnen på Israels barns tolf stammar”. “De tolf portarna voro tolf pärlor; hvar port för sig var af en enda pärla, och stadens gata var rent guld, likt genomskinligt glas. Och tempel såg jag icke däruti, ty Herren Gud, den allsvåldige, är dess tempel, och Lammet”. 26Upp. 21:2, 11, 12, 21, 22.Ag 585.2

    “Och intet förbannadt skall vara mer; och Guds och Lammets tron skall vara där inne, och hans tjänare skola dyrka honom. Och de skola se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor. Och natt skall icke vara mer, och de behöfva icke ljus af lampa och ljus af sol, ty Herren Gud lyser öfver dem”. 27Upp. 22:3-5.Ag 585.3

    “Och han visade mig en flod med lifvets vatten, hvilken, klar som kristall, ntgick från Guds och Lammets tron. Mellan stadens gata och floden står, på båda sidor, lifvets träd, som bär tolf skördar, gifvande en skörd för livar månad; och trädets löf tjäna till folkens läkedom”. “Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till lifvets träd och genom portarna ingå i staden”. 28Upp. 22:1, 2, 14.Ag 586.1

    “Och jag hörde en stark röst från himmelen säga:Ag 586.2

    Se, Guds tabernakel bland människorna,
    och han skall bo ibland dem,
    och de skola vara hans folk,
    och Gud själf skall vara med dem,
    deras Gud”. 29Upp. 21:3.
    Ag 586.3

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents