Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel LVIII—Den segrande församlingen.

    Mer än nitton hundra år hafva förflutit, sedan apostlarna fingo hvila från sitt arbete, men berättelsen om deras mödor och uppoffringar för Kristi skull är ännu en af församlingens dyrbaraste skatter. Denna berättelse, som skrefs under den Helige Andes ingifvelse, var ämnad att i hvarje tidsålder uppmuntra Kristi efterföljare till större nit och verksamhet för Frälsarens sak.Ag 587.1

    Lärjungarna uppfyllde det uppdrag, som Kristus gaf dem. Då dessa budbärare gingo ut att förkunna evangelium, åtföljdes deras bemödanden af en sådan uppenbarelse af Guds härlighet, som dödliga människor aldrig förr bevittnat. Med den Helige Andes samverkan utförde apostlarna ett verk, som uppskakade hela världen. Evangelium utbreddes till alla folk på jorden inom ett enda släktes tid.Ag 587.2

    Härliga voro i sanning de resultat, som åtföljde Kristi utvalda apostlars verksamhet. Vid början af sin verksamhet voro somliga af dem okunniga, men de voro helt hängifna sin Mästares sak, och med honom som lärare erhöllo de snart en lämplig utbildning för det stora verk, som han anförtrodt åt dem. Deras hjärtan voro uppfyllda af nåd och sanning, som inspirerade deras bevekelsegrunder och kontrollerade deras handlingar. Deras lif var doldt med Kristus i Gud, och deras eget jag hade försvunnit i den oändliga kärlekens djup.Ag 587.3

    Lärjungarna voro män, som voro uppriktiga i tal och bön — män, som kunde hålla fast vid den mäktige i Israel. Huru tätt höllo de sig icke intill sin Herres sida och fäste sin personliga heder vid hans tron! Jehova var deras Gud. Hans ära var deras ära. Hans sanning var deras sanning. Hvarje angrepp mot sanningen sårade djupt deras själ, och de kämpade af hela sin förmåga för att främja Kristi sak. De kunde framhålla lifvets ord, emedan de hade mottagit den himmelska smörjelsen. De förväntade mycket, och därför grepo de sig an med stora företag. Kristus hade uppenbarat sig för dem, och de skådade upp till honom, förväntande hans ledning. Deras uppfattning af sanningen och deras förmåga att uthärda under motstånd stodo i förhållande till deras trohet i att foga sig efter Guds vilja. Jesus Kristus, Guds visdom och kraft, var ämnet för hvarje deras predikan. Hans namn — det enda namn under himmelen, genom hvilket människor kunna blifva frälsta — ärades och upphöjdes af dem. När de framhöllo, att Kristus, den uppståndne Frälsaren, kunde frälsa till det yttersta, blefvo hjärtan gripna af deras ord, och män och kvinnor vunnos för evangelium. Skaror, som hade smädat Frälsarens namn och föraktat hans makt, bekände sig nu vara den korsfästes lärjungar.Ag 588.1

    Icke i sin egen kraft, ntan i den lefvande Gudens kraft utförde apostlarna sin mission. Deras arbete var icke lätt, ty i början af den kristna församlingen var verksamheten förbunden med stora svårigheter och bittra sorger. Apostlarna ledo ofta nöd, smädelse och förföljelse; men de räknade ej sina lif dyrbara för egen del, utan fröjdade sig öfver, att de fingo lida för Kristi skull. Tvekan, obeslutsamhet och brist på företagsamhet förspordes icke i deras verksamhet. De voro villiga att uppoffra alla sina krafter i Herrens tjänst. Medvetandet om det ansvar, som hvilade på dem, gaf dem en renare och rikare erfarenhet, och Guds nåd uppenbarades i de segrar, som vunnos för Kristus. I och genom dem verkade den Allsmäktige för att föra evangelii verk framåt till seger.Ag 589.1

    På den grund, som Kristus själf hade lagt, byggde apostlarna Guds församling. I skriften brukas ofta uppförandet af ett tempel som belysning för byggandet af församlingen. Sakarja omtalar Kristus såsom Telningen, som skulle bygga Herrens tempel, och han talar om hedningarna såsom bistående i detta verk: “Fjärran ifrån skall man komma och bygga på Herrens tempel”. Och Esaia förklarar: “Främlingar skola bygga upp dina murar”. 1Sak. 6:12, 15; Es. 60:10.Ag 589.2

    Petrus säger om byggandet af detta tempel: “Och gån till honom, den lefvande stenen, som väl af människor är förkastad, men hos Gud utvald och dyrbar, och låten eder, äfven I, såsom lefvande stenar, uppbyggas till ett andeligt hus, till ett heligt prästerskap, för att offra andliga offer, som äro Gud välbehagliga genom Jesus Kristus”. 21 Pet. 2:4, 5.Ag 589.3

    I den judiska och den hedniska världens stenbrott arbetade apostlarna med att bryta sten för grundva- lens läggande. Härom säger Paulus i brefvet till de troende i Efesus: “Alltså ären I icke numera främlingar och gäster, utan medborgare med de heliga och Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Jesus Kristus själf, i hvilken hela byggnaden sammanfogas och växer till ett heligt tempel i Herren, i hvilken äfven I med uppbyggens till en Guds boning i Anden”. 3Ef. 2:19-22.Ag 589.4

    Och till korintierna säger han: “Efter den Guds nåd, som har blifvit mig gifven, har jag, såsom en vis byggmästare, lagt grunden, och en annan bygger därpå; men livar och en må se till, huru han bygger därpå. Ty en annan grund kan ingen lägga än den, som är lagd, hvilken är Jesus Kristus. Men om någon på denna grund bygger med guld, silfver, dyrbara stenar, trä, hö eller strå, så skall hvars och ens verk blifva uppenbart, ty dagen skall göra det klart, emedan han uppenbaras med eld, och elden skall pröfva, hurudant hvars och ens verk är”. 41 Kor. 3:10-13.Ag 590.1

    Apostlarna byggde på en säker grundval, nämligen tidsåldrarnas Klippa. Till denna grundval bragte de stenarna, som de bröto från världens stenbrott. De, som byggde, mötte icke så få hinder. Deras arbete försvårades storligen genom motstånd från Kristi fiender. De voro utsatta för ofördragsamhet, fördomar och hat från sådana, som byggde på en falsk grundval. Många af dem, som byggde på församlingstemplet, kunde liknas vid dem, som byggde Jerusalems murar i Nehemias dagar och om hvilka det står skrifvet: “De, som byggde på muren, och de, som lassade på och buro bördor, gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo de vapnet”. 5Neh. 4:17.Ag 590.2

    Konungar och landshöfdingar, präster och rådsherrar sökte att tillintetgöra arbetet på Guds tempel. Men trots fängelse, tortyr och död förde trogna män verket framåt, och byggnaden växte i skönhet och symmetri. Ibland blefvo arbetarna nästan förblindade af vidskepelsens töcken, som lägrade sig öfver dem. Vid andra tider blefvo de nästan öfvermannade af sina motståndares våldsamheter. Men med en fast tro och ett oryggligt mod drefvo de verket framåt.Ag 591.1

    Den ene efter den andre af dem, som stodo i främsta leden bland byggningsmännen, stupade för fiendens hand. Stefanus stenades, Jakob dödades med svärd, Paulus blef halshuggen, Petrus blef korsfäst, Johannes blef bannlyst. Detta oaktadt förökades församlingen ständigt. Nya arbetare intogo de fallnas platser, och sten efter sten lades till byggnaden. Sålunda reste sig så småningom Guds församlingstempel.Ag 591.2

    Flera århundraden af bitter förföljelse följde på den kristna församlingens upprättande, men män, som vågade sitt lif för förmånen att arbeta på Guds tempel, saknades aldrig. Om sådana står det skrifvet: “Somliga hafva fått lida bespottelser och gisslingar och därjämte bojor och fängelse, blifvit stenade, ihjälsågade, satta på prof, dödade med svärd, hafva gått omkring i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade, misshandlade; hvilka världen icke var värdig, kringirrande i öknar och berg och hålor och jordens klyftor”. 6Ebr. 11:36-38.Ag 591.3

    Rättfärdighetens fiende lämnade ingenting ogjordt i sina bemödanden att förhindra det verk, som öfverlämnats åt Herrens byggnadsmän. Men Gud “har icke låtit sig vara utan vittnesbörd”. 7Apg. 14:17. Arbetare res- tes upp, hvilka på ett mästerligt sätt försvarade den tro, som en gång öfverlämnats åt de heliga. Historien vittnar om dessa mäns uthållighet och tapperhet. Liksom apostlarna föllo många på sin post, men templets byggande fortskred lika fullt. Arbetarna blefvo slagna, men arbetet upphörde icke. Valdenserna, John Wycliff, Huss och Hieronymus, Martin Luther och Zwingli, Cranmer, Latimer och Knox, hugenotterna, John och Charles Wesley samt en skara af andra framförde till grundvalen en massa material, som skall bestå för evigt. Och de, som på senare åren hafva så ädelmodigt främjat spridningen af Guds ord, och de, som genom sin tjänst i hedniska länder beredt vägen för kungörelsen af nådens sista budskap — alla dessa hafva äfven hjälpt till med att bygga detta tempel.Ag 591.4

    Genom de tidsåldrar, som förflutit sedan apostlarnas dagar, har arbetet på Guds tempel pågått oupphörligen. Vi kunna skåda tillbaka genom seklen och se de lefvande stenar, som ingått i detsamma, glimma som ljuspunkter i villfarelsens och vidskepelsens mörker. Genom hela evigheten skola dessa dyrbara klenoder stråla med tilltagande klarhet, vittnande om den förunderliga kraften af Guds sanningar. Det bländande ljuset från dessa polerade stenar uppenbarar den starka kontrasten mellan ljus och mörker, mellan sanningens guld och villfarelsens slagg.Ag 592.1

    Paulus och de andra apostlarna tillika med alla de rättfärdiga, som hafva lefvat sedan den tiden, hafva utfört sin del i byggandet af detta tempel. Men ännu är det icke fullbordadt. Vi, som lefva i denna tidsålder, hafva äfven en del att utföra. Äfven vi skola tillföra grundvalen material, som kan bestå eldprof- vet — guld, silfver och dyrbara stenar, “huggna för palatser”. 8Ps. 144:12. Till dem, som sålunda bygga för Gud, talar Paulus ord af uppmuntran och varning: “Om det verk, som någon har byggt därpå, varder bestående, skall han få lön. Men varder någons verk nedbrändt, så skall han gå miste om den; men själf skall han varda frälst, dock såsom genom eld”. 91 Kor. 3:14, 15. Den kristne, som troget förkunnar lifvets ord, förande män och kvinnor in på helighetens och fridens stig, bringar till detta tempels grundval sådant material, som skall bestå, och i Kristi rike skall han hedras som en vis byggmästare.Ag 592.2

    Om apostlarna är det skrifvet: “De gingo ut och predikade allestädes, och Herren verkade med dem och stadfäste ordet med åtföljande tecken”. 10Mark. 16:20. Såsom Kristus sände ut sina lärjungar, så utsänder han nu medlemmarna af sin församling. Dessa senare kunna hafva samma kraft, som apostlarna hade. Om de förtrösta på Gud och mottaga kraft från honom, skall han samverka med dem, och deras arbete skall ej blifva fåfängt. Må de blott inse, att Herren har satt sitt bifallstecken på det verk, som de hafva att utföra. Gud sade till Jeremia: “Säg icke: Jag är för ung, utan gå åstad, hvart jag än sänder dig, och tala, hvad jag än bjuder dig. Frukta icke för dem, ty jag är med dig och vill hjälpa dig”. Då räckte Herren ut sin hand och berörde sin tjänares läppar och sade: “Se, jag lägger mina ord i din mun”. 11Jer. 1:7-9. Och han bjuder oss att gå åstad och tala de ord, som han gifver oss, i det vi känna hans heliga beröring på våra läppar.Ag 593.1

    Kristus har gifvit ett heligt uppdrag till församlingen. Hvarje medlem bör vara ett redskap, genom hvilket Gud kan meddela världen sin nåds skatter, Kristi outgrundliga rikedomar. Mer än allt annat önskar Frälsaren sådana redskap, som kunna inför världen rätt representera lians Ande och karaktär. Det finns ingenting, som världen så mycket behöfver som uppenbarelsen af Frälsarens kärlek genom mänskliga redskap. Hela himmelen längtar efter att se män och kvinnor, genom hvilka Gud kan uppenbara kristendomens kraft.Ag 593.2

    Församlingen är det medel, genom hvilket Gud kungör sanningen för världen; den har fått kraft af honom att utföra ett särskildt verk, och om den är trogen mot honom och lyder hans bud, skall hans nåds fullhet hvila öfver den. Om den står fast vid sitt trohetslöfte samt ärar Israels Gud, finns ingen makt, som kan bestå inför densamma.Ag 594.1

    Nitälskan för Gud och hans sak uppeldade lärjungarna till att förkunna evangelium med stor kraft. Bör icke en liknande nitälskan uppelda våra hjärtan med ett fast beslut att framhålla berättelsen om återlösande kärlek, om Kristus och honom korsfäst? Det är hvarje kristens saliga förmån att ej allenast förvänta, utan äfven att påskynda Frälsarens återkomst.Ag 594.2

    Om församlingen vill ikläda sig Kristi rättfärdighet och afsäga sig all trohetsförbindelse med världen, skall den gå en ljus och härlig morgongryning till mötes. Guds löften med hänsyn till församlingen skola stå fast för evigt. Han skall göra den till en evig berömmelse, till en fröjd för många släkten. Sanningen skall lämna sina föraktare och förkastare bakom sig och vinna en härlig seger. Understundom har dess framgång försenats, men aldrig helt hejdats. När Guds budskap möter motstånd, gifver han det större kraft, så att det kan utöfva en större inflytelse. Upp- fylld af Guds kraft, skall den bana sig väg genom de kraftigaste hinder och segra öfver hvarje motstånd, som kommer i dess väg.Ag 594.3

    Hvad var det, som uppehöll Guds Son under hans möda och försakelse här på jorden? Jo, han såg frukterna af sin själskamp och var tillfredsställd. Han skådade in i evigheten och såg den sällhet, som åtnjöts af dem, som genom hans förnedring hade fått förlåtelse och evigt lif. Hans öra uppfångade de återlöstas jubelsång. Han hörde dem sjunga Moses och Lammets sång.Ag 595.1

    Äfven vi kunna få blicka in i framtiden, i himmelens sällhet. I Bibeln finna vi uppenbarelser om den framtida härligheten, härliga scener, som målats af Guds hand, och dessa äro dyrbara för församlingen. Genom tron kunna vi stå på tröskeln till den eviga staden och höra den nådiga välkomsthälsningen till dem, som i detta lifvet samverkat med Kristus och ansett det som en ära att få lida för hans skull. När orden uttalas: “Kommen, I min Faders välsignade”, kasta de sina kronor vid Återlösarens fötter och utropa: “Lammet, som är slaktadt, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof.... Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lof och pris och ära och kraft i evigheters evighet”. 12Matt. 25:34; Upp. 5:12, 13.Ag 595.2

    Där möta de återlösta dem, som ledde dem till Frälsaren, och alla förena sig i att prisa honom, som led döden, på det att mänskliga varelser måtte få det lif, som är lika varaktigt som Guds lif. Striden är då afslutad. All vedermöda och kamp är ändad. Segersången ljuder genom hela himmelen, i det de frälsta stämma in: Värdigt, värdigt är Lammet, som var slaktadt, men som lefver igen, en triumferande segrare.Ag 595.3

    “Därefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, af alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i hvita fotsida kläder, med palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets”. 13Upp. 7:9, 10.Ag 596.1

    “Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen; och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod. Därför äro de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i hans tempel; och den, som sitter på tronen, skall bo öfver dem. De skola icke mer hungra eller törsta, icke heller skall solen eller någon hetta falla på dem. Ty Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor, och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon”. “Och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första har gått till ända”. 14Upp. 7:14-17; 21:4.Ag 596.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents