Kapitel X—Den första kristna martyren.

Stefanus, den förnämste bland de sju diakonerna, var en man af djuprotad gudsfruktan och fast tro. Han var jude till börden, men talade det grekiska språket samt var hemmastadd i grekiska seder och bruk. Tillfällen yppade sig alltså för honom att predika evangelium i de grekiska judarnas synagogor. Han nitälskade mycket för Kristi sak och predikade sin tro på Kristus med stor frimodighet. Lärda rabbiner och lagtolkare inläto sig i diskussion med honom och trodde sig lätt kunna kullslå hans argument. Men “de förmådde icke stå emot den visdom och den ande, hvarmed han talade”. Han talade ej allenast i den Helige Andes kraft, men det visade sig äfven, att han var väl hemmastadd i profetiorna och hade god lagkunskap. Han försvarade på ett mästerligt sätt de sanningar han förfäktade, och hans motståndare blefvo totalt nedgjorda. På honom uppfylldes löftet: “Läggen därför på edra hjärtan, att I icke i förväg tänken på huru I skolen försvara eder; ty jag skall gifva eder mun och visdom, hvilken alla edra motståndare icke skola kunna motsäga eller motstå”.^{1Luk. 21:14,15.}Ag 95.1

När prästerna och rådsherrarna sågo den kraft, som åtföljde Stefanus’ predikan, uppfylldes de af bittert hat mot honom. I stället för att gifva sig på grund af de bevis, han framställde, beslöto de att nedtysta honom genom att taga hans lif. Vid flera tillfällen hade de genom mutor förmått de romerska myndigheterna att utan anmärkning förbigå sådana fall, då judarna tagit lagen i sina egna händer, förhört, dömt och afrättat fångar i öfverensstämmelse med sin nationalsed. Stefanus’ fiender betviflade icke, att de åter utan fara för sig själfva kunde gå till väga på samma sätt. De beslöto emellertid att våga försöket, i det de grepo Stefanus och förde honom inför det stora rådet.Ag 96.1

Lärda judar tillkallades från närgränsande länder för att vara behjälpliga vid försöket att omintetgöra fångens argument. Saulus från Tarsus var också närvarande och tog en framstående del i det mordiska anslaget. Genom sin vältalighet och sin rabbinska logik sökte han öfvertyga folket om att Stefanus predikade farliga och vilseledande läror. Men i Stefanus mötte han en, som hade en fullständig uppfattning af Guds afsikt med spridningen af evangelium till andra nationer.Ag 96.2

Prästerna och rådsherrarna kunde icke hålla stånd mot Stefanus’ klara och lugna argument, och de beslutade därför att göra ett exempel af honom; och på samma gång de sålunda tillfredsställde sitt hämndgiriga hat, skulle de injaga en sådan fruktan hos andra, att de skulle afhållas från att antaga hans lära. Genom bestickning fick man personer att vittna falskt mot honom, sägande, att de hade hört honom tala hädiska ord mot templet och mot lagen. “Vi hafva hört honom säga”, förklarade de, att “Jesus, denne nasaré, skall nedbryta detta rum och förändra de stadgar, som Mose har gifvit oss”.Ag 96.3

Då Stefanus stod inför sina domare att försvara sig mot dessa anklagelser, upplystes hans ansikte af ett gudomligt ljus, “och alla, som sutto i rådet, fäste ögonen på honom och sågo hans ansikte likasom en ängels ansikte”. Många, so msågo detta, blefvo förskräckta och beslöjade sina ansikten, men rådsherrarnas hårdnackade otro och fördomar vacklade ej.Ag 97.1

När Stefanus tillfrågades, hur det förhöll sig med beskyllningen mot honom, begynte han sitt försvarstal med en klar, genomträngande röst, som kunde höras öfver hela rättssalen. Med ord, som höllo de församlade i spänd uppmärksamhet, genomgick han i korta drag Guds utvalda folks historia. Han visade sig vara väl hemmastadd i den judiska religionsförfattningen och den andliga, genom Kristus nu uppenbarade betydelsen däraf. Han upprepade Moses förutsägelse om Messias’ ankomst: “En profet, lik mig, skall Gud åt eder uppväcka af edra bröder; honom skolen I höra” Han visade tydligt, att han var trogen mot Gud och mot den judiska läran, på samma gång han framhöll, att den lag, som judarna förtröstade på för frälsning, ej var i stånd till att frälsa Israel från afguderi. Han visade, hur Kristus tillhörde hela den judiska historien. Han hänvisade till Salomos byggande af templet och till Salomos och Esaias ord: “Icke bor den Högste i det, som är gjordt med händer, såsom profeten säger: Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall. Hvad hus viljen I bygga åt mig, säger Herren, eller hvilket är rummet för min hvila? Har icke min kand gjort allt detta”?Ag 97.2

När Stefanus kom till denna punkt i sitt tal, uppstod tumult bland folket. När han talade om Kristus i förbindelse med profetiorna och talade såsom han gjorde, om templet, låtsade öfversteprästen, som om han intagits af fasa, och han slet sönder sin mantel. För Stefanus var detta ett tecken på, att hans röst snart komme att för evigt nedtystas. Han såg, hvilket motstånd, hans ord rönte, och han visste, att han nu aflade sitt sista vittnesbörd. Ehuru han endast kommit som bäst i gång med sin predikan, skyndade han nu att afsluta den.Ag 98.1

Plötsligt afbrytande sin historiska berättelse, riktade han nu sitt tal till sina ursinniga domare, i det han ropade: “I hårdnackade och oomskurna till hjärta och öron! I stån alltid emot den Helige Ande; såsom edra fäder, så ock I. Hvilken af profeterna hafva icke edra fäder förföljt? De hafva ock dräpt dem, som förutsade den Rättfärdiges tillkommelse, hvilkens förrädare och dråpare I hafven blifvit, I, som hafven fått lagen genom änglars medverkan, men icke hållit honom”.Ag 98.2

Nu blefvo prästerna och rådsherrarna utom sig af raseri. Uppförande sig mer som vilddjur än som människor, skärande sina tänder, rusade de på Stefanus. I de grymma ansikten, som omgåfvo honom, kunde fången läsa sitt öde, men han ryggade icke tillbaka. All fruktan för döden hade flytt. Han kände ingen förskräckelse inför de vredgade prästerna och den rasande pöbeln. Den seen, som föresväfvat hans sinnes syn, försvann. Himmelens portar stodo öppna för honom, och han kunde skåda in i den himmelska staden och se den strålande härligheten i Guds salar, och han såg Kristus, såsom om han just hade rest sig från sin tron för att skynda till sin tjänares hjälp. Med hänryckning utropade Stefanus: “Se, jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”.Ag 98.3

Stefanus’ beskrifning af den härliga syn han såg var mer än hans förföljare kunde tåla. De höllo för sina öron, så att de ej kunde höra hvad han sade, ropade med hög röst och rusade ursinnigt mot honom och “drefvo honom ut ur staden”. “Och de stenade Stefanus, som åkallade och sade: Herre Jesus, mottag min ande! Och han böjde sina knän och ropade med hög röst: Herre, tillräkna dem icke denna synd! Och när han hade sagt detta, af somnade han”.Ag 99.1

Ingen laglig dom hade fällts öfver Stefanus, och de romerska myndigheterna blefvo mutade med stora summor för att de ej skulle undersöka förhållandet.Ag 99.2

Stefanus’ martyrdöd gjorde ett djupt intryck på alla, som bevittnade den. Minnet af hans förklarade ansikte, hans ord, som rörde allas hjärtan, som hörde dem, fastnade djupt i deras sinnen och intygade sanningen af hvad han hade framhållit. Hans död var en bitter pröfning för församlingen, men Saulus kunde aldrig glömma martyrens tro och ståndaktighet eller den härlighet, som strålade från hans ansikte.Ag 99.3

Under det Stefanus förhördes och dödades, tycktes Saulus vara besjälad af ett otygladt nit. Sedan förargades han öfver sin hemliga känsla af öfvertygelse om att Stefanus blifvit ärad af Gud, just då han blef vanärad af människor. Saulus fortfor att förfölja Guds församling, uppsökande och gripande de kristna i deras hem samt öfverlämnande dem åt prästerna och rådsherrarna att af dem kastas i fängelse och dödas. Hans nit i främjandet af denna förföljelse var en fasa för de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna vidtogo ej några särskilda mått och steg för att hindra detta verk, utan i stället histodo de i hemlighet judarna för att förlika sig med dem och vinna deras bevågenhet.Ag 99.4

Efter Stefanus’ död blef Saulus upptagen som medlem i det stora rådet såsom en erkänsla för de tjänster, han gjort vid detta tillfälle. Han var ännu en tid ett mäktigt redskap i satans händer för främjandet af motståndet mot Gruds Son. Men snart skulle denne obeveklige förföljare blifva en uppbyggare af den församling, som han nu sökte nedrifva. En mäktigare än satan hade valt Saulus till att taga den dödade Stefanus’ plats att predika och lida för Kristi namn och att vida utsprida de glada nyheterna om frälsning genom hans blod.Ag 100.1

* * * * *