Sedan Paulus blifvit döpt, afslutade han sin fasta och stannade “några dagar med de lärjungar, som voro i Damaskus; och strax predikade han i synagogorna Jesus, att han var Guds Son”. Med stor frimodighet framhöll han nu, att Jesus af Nasaret var den länge förväntade Messias, att han “dött för våra synder, enligt Skrifterna, och att han har blifvit begrafven och att han har uppstått på tredje dagen”, hvarefter han blifvit sedd af de tolf och af andra. “Allra sist”, tillägger Paulus, “vardt han ock sedd af mig, som är såsom en otidigt född”.^{11 Kor. 15:3,4,8.} Hans argument från profetiorna voro så följdriktiga och hans bemödanden så uppenbart åtföljda af Guds kraft, att judarna blefvo förbryllade och voro ur stånd att motsäga honom.Ag 121.1

Judarna blefvo storligen förvånade, när de fingo höra om Paulus omvändelse. Den, som hade begifvit sig till Damaskus med “fullmakt och uppdrag från prästerna”^{2Apg. 26:12.} att arrestera och inför domstol anklaga de troende, predikade nu ifrigt evangelium om en korsfäst och uppstånden Frälsare, uppmuntrande dem, som redan voro Jesu lärjungar, och ständigt omvändande allt flera till den lära, som han en gång så nitiskt bekämpat.Ag 121.2

Paulus var förut känd som ifrig försvarare af den judiska religionen och outtröttlig förföljare af dem, som trodde på Jesus. Modig, själfständig och ihärdig skulle hans förmågor och hans bildning hafva iståndsatt honom att spela nästan hvilken roll som helst. Han kunde resonnera med utomordentlig klarhet, och genom sarkastiska infall kunde han framställa sin opponent i ett ingalunda smickrande ljus. Men nu sågo judarna denne yngling med så lofvande framtidsutsikter förenad med dem, som han förut förföljt, och utan fruktan predikande i Jesu namn.Ag 122.1

En general, som stupar på slagfältet, är en förlust för sin egen här, men fienden vinner ingen ökad styrka genom hans död. Men när en framstående härförare förenar sig med den fientliga hären, så förlorar man ej blott hans tjänst, utan dem, han öfvergår till, vinna äfven en stor fördel därigenom. Herren kunde lätt hafva röjt Saulus från Tarsus ur vägen, och den förföljande makten skulle därigenom hafva förlorat mycket. Men i sin nådiga försyn sparade Gud ej allenast Saulus’ lif, utan han omvände honom äfven, sålunda öfverförande en kämpe från fiendens här till Kristi här. Paulus var en vältalig man och en skarp kritiker, med orubbliga föresatser och osvikligt mod, och som sådan ägde han just de förmågor, som behöfdes inom den tidigare församlingen.Ag 122.2

När Paulus predikade Kristus i Damaskus, blefvo alla, som hörde honom, förvånade och sade: “Är icke detta den, som i Jerusalem förödde dem, som åkalla detta namn? Och hit hade han kommit i afsikt att föra dem bundna till öfversteprästerna”. Paulus betygade, att den förändring, som försiggått hos honom, med hänsyn till hans tro, icke härledde sig från fanatism eller någon tillfällig ingifvelse, utan orsaken därtill var öfverväldigande bevis. I sin framställning af evangelium sökte Paulus tydligen utlägga de profetior, som åsyftade Kristi första ankomst. Han visade tydligt, att dessa profetior blifvit bokstafligen uppfyllda genom Jesus af Nasaret. Grundvalen för hans tro var det fasta profetiska ordet.Ag 122.3

Under det Paulus fortfor att förmana sina bestörta åhörare, “att de skulle bättra sig och omvända sig till Gud, görande gärningar, som tillhöra bättringen”,^{3Apg. 26:30.} tilltog han “i kraft mer och mer och förbryllade de judar, som bodde i Damaskus, bevisande, att denne var Kristus”. Men många förhärdade sina hjärtan och hörsammade icke budskapet; och snart förvandlades deras förvåning öfver hans omvändelse till bittert hat, liknande det de visat mot Jesus.Ag 123.1

Paulus rönte så starkt motstånd i Damaskus, att han ej kunde fortsätta sin verksamhet där. Ett budskap från himmelen uppmanade honom därför att lämna denna stad för en tid, och han “for bort till Arabien”, där han fann en säker tillflyktsort.Ag 123.2

Här, i öknens enslighet, hade Paulus gynnsamt tillfälle för studium och stilla betraktelse. Lugnt tänkte han öfver sina förflutna erfarenheter och sökte en grundlig omvändelse. Han sökte Gud af hela sitt hjärta, ej unnande sig någon ro, förrän han viss- te, att lians ånger var antagen och hans synd förlåten. Han längtade efter den förvissningen, att Jesus skulle vara med honom i hans kommande verksamhet. Han bannlyste från sin själ alla fördomar och stadgar, som hittills hade kontrollerat hans lif, och mottog nu undervisning från sanningens källa. Jesus meddelade sig med honom och befäste honom i tron samt skänkte honom ett rikt mått af visdom och nåd.Ag 123.3

När människans sinne kommer i umgänge med Guds sinne, det ändliga med det oändliga, kan den verkan, som utöfvas på kropp, sinne och själ, ej uppskattas. Genom ett sådant umgänge med Gud erhålles den högsta bildning. Detta är Guds sätt att utbilda oss. “Sök nu förlikning och frid med honom”,^{4Job 22:21.} är hans budskap till människan.Ag 124.1

Det allvarliga uppdrag, som gafs åt Paulus vid det tillfälle, då Ananias besökte honom, hvilade med tilltagande tyngd på hans hjärta. När Ananias sade till honom: “Saul, min broder, haf din syn igen”, och Paulus för första gången skådade denne fromme mans ansikte, sade Ananias till honom under ingifvelse af den Helige Ande: “Våra fäders Gud har utkorat dig till att känna hans vilja och se den Rättfärdige och höra hans muns röst, ty du skall vara honom ett vittne inför alla människor om hvad du har sett och hört. Och nu, hvarför dröjer du? Stå upp och låt döpa dig och aftvå dig dina synder, åkallande hans namn”.^{5Apg. 22:14-16.}Ag 124.2

Dessa ord voro i harmoni med de ord Jesus själf uttalade till Saulus under resan till Damaskus: “Res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag blifvit uppenbarad för dig, att jag skall utse dig till en tjänare och till ett vittne både om hvad du har sett och om det, för hvars skull jag skall uppenbara mig för dig; och jag skall rädda dig från ditt folk och från hedningarna, till hvilka jag sänder dig för att öppna deras ögon, att de må omvända sig från mörker till ljus och från satans makt till Gud, att de genom tron på mig må få syndernas förlåtelse och arfslott ibland dem, som äro helgade”.^{6Apg. 26:16-18.}Ag 124.3

I det Paulus öfvervägde dessa ting i sitt hjärta, kom han till en allt klarare insikt rörande hvad det betydde att vara “genom Guds vilja kallad till Jesu Kristi apostel”.^{71 Kor. 1:1.} Hans kallelse hade icke kommit “från människor eller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och Gud Fader”.^{8Gal. 1:1.} Det honom föreliggande verkets stora betydelse föranledde honom att flitigt granska de heliga skrifterna, att han måtte kunna predika evangelium, “icke med vist tal, på det att icke Kristi kors måtte förlora sin kraft”, utan “i Andens kraft och bevisning”, så att hans åhörares tro “icke måtte bero af människors vishet, utan af Guds kraft”.^{91 Kor. 1:17; 2:4,5.}Ag 125.1

Vid rannsakandet af Skriften lärde Paulus, att i alla tider “icke många visa efter köttet, icke många mäktiga, icke många ädlingar äro kallade. Utan det i världen dåraktiga har Gud utvalt, på det att han skulle komma de vise på skam, och det i världen svaga har Gud utvalt, på det att han skulle komma det starka på skam. Och det i världen oädla och föraktade har Gud utvalt, och det, som intet var, på det att han skulle göra om intet det, som något var, på det att intet kött må berömma sig inför honom”.^{101 Kor. 1:26-29.} I det Paulus sålunda betraktade världens visdom i korsets ljus, höll han före, att han ej “visste något annat än Jesus Kristus och honom korsfäst”.^{111 Kor. 2:2.}Ag 125.2

Under sin senare verksamhet förlorade Paulus aldrig ur sikte denna visdomens och kraftens källa. Hör hvad han säger många år efteråt: “För mig är lifvet Kristus”.^{12Fil. 1:21.} Och vidare: “Jag räknar ock allt såsom förlust mot det öfverträffande i min Herre Jesu Kristi kunskap, för hvilkens skull jag har blifvit förlustig alltsamman och räknar det såsom afskräde, på det att jag må vinna Kristus och varda funnen i honom, icke hafvande min rättfärdighet, som kommer af lagen, utan den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten af Gud på grund af tron; till att känna honom och hans uppståndelses kraft och delaktigheten i hans lidanden”.^{13Fil. 3:8-10.}Ag 126.1

Paulus lämnade Arabien och “vände tillbaka till Damaskus”,^{14Gal. 1:17.} där han nu “talade frimodigt i Herrens namn”. Ur stånd att motsäga hans visdom och argument, “rådslogo judarna sinsemellan om att döda honom”. Stadens portar blefvo noga bevakade dag och natt för att hindra hans flykt. Denna kris föranledde lärjungarna att söka Gud innerligt, och slutligen togo de honom en natt “och släppte ned honom genom muren, nedhissande honom i en korg”.^{15Apg. 9:25.}Ag 126.2

Efter denna flykt från Damaskus kom Paulus till Jerusalem. Det var nu omkring tre år, sedan han blef omvänd. Hans förnämsta afsikt med att nu besöka Jerusalem var, såsom han sedermera förklarade, “att lära känna Kefas” (Petrus).^{16Gal. 1:18.} Vid sin ankomst till staden, där han en gång varit väl känd såsom Saulus-förföljaren, “försökte han att sluta sig till lärjungarna, men de voro alla rädda för honom, emedan de icke trodde, att han var en lärjunge”. Det var svårt för dem att tro, att en farisé som varit så ofördragsam och gjort så mycket för att omintetgöra församlingen, kunde hafva blifvit en uppriktig Jesu efterföljare. “Men Barnabas tog honom till sig och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem, huru han hade sett Herren på vägen, och att han hade talat med honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt talat i Jesu namn”.Ag 126.3

Så snart lärjungarna hörde detta, mottogo de honom såsom en bland dem. Och snart fingo de bevis nog för att han hade en äkta kristlig erfarenhet. Hedningarnas blifvande apostel var nu i den stad, där många af hans forna kamrater bodde. Han längtade nu efter tillfälle att för dessa judiska ledare förklara de profetior, som åsyftade Messias och som nu blifvit uppfyllda genom Frälsarens ankomst. Paulus var förvissad om, att dessa lärare i Israel, med hvilka han en gång varit så väl bekant, voro lika uppriktiga och ärliga, som han själf hade varit. Men han hade missuppfattat sina judiska bröders anda, och han skulle blifva bittert besviken i sina förhoppningar rörande deras omvändelse. Ehuru han “talade frimodigt i Herrens namn, och han talade och tvistade med de grekiska judarna”, ville ej de, som stodo i spetsen för det judiska samfundet, tro honom, “men de sökte efter att döda honom”. Hans hjärta uppfylldes nu af sorg. Han kände sig villig att uppoffra till och med sitt lif, om han därigenom kunde bringa några till sanningens kännedom. Med blygsel tänkte han på den verksamma del han tagit i att döda Stefanus; och han sökte nu utplåna det falska rykte, som påbördats denne Herrens tjänare genom att försvara den sanning, för hvilken Stefanus hade uppoffrat sitt lif.Ag 127.1

Bekymrad för dem, som icke ville tro, var Paulus, såsom han själf efteråt omtalar i templet, försänkt i hön till Gud, då han kom i hänryckning och af en himmelsk budbärare fick detta bud: “Skynda och gå snarligen ut från Jerusalem; ty de skola icke mottaga ditt vittnesbörd om mig”.^{17Apg. 22:18,19.}Ag 127.2

Paulus var benägen att stanna kvar i Jerusalem, där han kunde få tillfälle att möta sina motståndare. Det syntes honom vara fegt att fly, om han genom att stanna kvar kunde blifva i stånd att öfverbevisa några af de halsstarriga judarna om sanningen af evangelii budskap, äfven om hans kvarstannande skulle kosta honom lifvet. Han svarade därför: “Herre, de veta själfva, att jag i fängelse insatte och i synagogorna hudflängde dem, som trodde på dig; och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag närvarande och samtyckte och vaktade deras kläder, som dödade honom”. Men det var ej i harmoni med Guds rådslut, att hans tjänare skulle onödigtvis blottställa sitt lif, och den himmelske budbäraren svarade därför: “Gå; ty jag skall sända dig långt bort till hedningarna”.^{18Apg. 22:19-21.}Ag 128.1

När bröderna fingo höra om den uppenbarelse Paulus haft, påskyndade de hans hemliga flykt från Jerusalem, af fruktan för att han komme att blifva lönnmördad. “De förde honom ned till Cesarea och sände honom bort till Tarsus”. Till följd af att Paulus sålunda aflägsnat sig från staden upphörde för en tid judarnas bittra motstånd; församlingen fick ro, och under denna tid förökades den med många troende.Ag 128.2

Kapitel XII—Från förföljare till lärjunge.

Kapitel XIV—En sanningssökare.