Kapitel XIX—Jude och hedning.

Sedan Paulus och Barnabas anländt till Antiokia i Syrien, från hvilken plats de blifvit utsända på sin mission, togo de första tillfället i akt att församla de troende och för dem omtala, “huru stora ting Gud hade gjort med dem och huru han hade upplåtit trons dörr för hedningarna”.^{1Apg. 14:27.} Församlingen i Antiokia var stor och tillväxte ständigt. Som denna stad var en medelpunkt för missionsverksamheten, utgjorde denna församling en af de viktigaste grupper af troende bland de kristna på den tiden. Dess medlemmar hade kommit från många olika folkklasser bland såväl judar som hedningar.Ag 186.1

Under det apostlarna förenade sig med föreståndarna och medlemmarna i Antiokia i nitisk verksamhet för att vinna många själar för Kristus, kommo några troende judar från Judeen, hvilka tillhörde “fariseernas parti”, och de lyckades uppväcka en fråga, som snart urartade till en omfattande strid inom församlingen och åstadkom stor förvirring bland de troende hedningarna. Med stor bestämdhet betygade dessa judaiserande lärare, att man ej kunde blifva frälst, med mindre man läte omskära sig och hölle hela ceremoniallagen.Ag 186.2

Paulus och Barnabas motverkade med bestämdhet denna falska lära och sökte förhindra framställningen af detta ämne för hedningarna. Men bland de troende judarna i Antiokia funnos dock många, som instämde med bröderna från Judeen.Ag 187.1

De omvända judarna voro i allmänhet icke benägna att fortgå i sanningens ljus så fort, som Gud öppnade vägen för dem. Af den framgång apostlarna rönte i sin verksamhet bland hedningarna var det klart, att bland de senare komme många flera att anamma Kristus än bland judarna. Judarna befarade, att om deras inskränkande lagar och ceremonier ej gjordes bindande för hedningarna såsom ett villkor för församlingsgemenskap, så skulle judarnas nationella egendomligheter, hvilka hittills gjort dem till ett från andra nationer afskildt folk, alldeles försvinna från dem, som anammade evangelii budskap.Ag 187.2

Judarna hade alltid känt sig stolta öfver sin af Gud förordnade gudstjänst, och många af dem, som blifvit omvända till Kristi lära, tyckte ännu, att emedan Gud en gång tydligen förordnat, huru ebréerna skulle utöfva sin gudstjänst, så var det ej troligt, att han skulle godkänna någon förändring af denna. De påstodo bestämdt, att de judiska lagarna och ceremonierna borde införas i den kristna religionens ritualer. Det tog en lång tid för dem att få klart för sig, att ceremonialsystemets offringar blott förebildade Guds Sons död, genom hvilken förebilden mötte mot- bilden och att den mosaiska tidsålderns förordningar och ceremonier naturligtvis icke längre kunde vara bindande.Ag 187.3

Före sin omvändelse hade Paulus ansett sig själf såsom ostrafflig “efter den rättfärdighet, som är i lagen”.^{2Fil. 3:6.} Men sedan hans hjärta blifvit förändradt, hade han fått en tydlig uppfattning af Frälsarens mission såsom människosläktets återlösare, hedningarnas såväl som judarnas, och han hade lärt skillnaden mellan en lefvande tro och en död formalism. I ljuset af evangelium hade den gamla tidens stadgar och ceremonier, som öfverlämnats åt Israel, fått en ny och djupare betydelse. Det, som dessa voro en skugga af, hade ägt rum, och de, som lefde under evangelii tidsålder, hade blifvit fritagna från deras iakttagelse. Guds oföränderliga lag, de tio budorden, höll dock Paulus ännu till såväl anden som bokstafven.Ag 188.1

Mycken diskussion och tvedräkt uppstod i församlingen i Antiokia rörande omskärelsen. Då medlemmarna i församlingen slutligen befarade, .att en splittring kunde uppstå bland dem, om diskussionen fortsattes, beslöto de att sända Paulus och Barnabas tilllika med någfa andra ansvariga män från församlingen till Jerusalem för att framlägga denna sak för apostlarna och de äldste där. Där komme de äfven att sammanträffa med delegater från andra församlingar samt med dem, som hade kommit till Jerusalem för att bevista de instundande högtiderna. All tvedräkt rörande denna fråga skulle upphöra, till dess den allmänna rådsförsamlingen hunnit fatta ett afgörande beslut i saken. Detta beslut skulle då allmänt antagas af de olika församlingarna i alla delar af landet.Ag 188.2

Under resan till Jerusalem besökte apostlarna de troende i de städer, genom hvilka de foro, och uppmuntrade dem genom att omtala sina erfarenheter i Guds verk och hedningarnas omvändelse.Ag 189.1

I Jerusalem samlades delegaterna från Antiokia med bröderna från de andra församlingarna, som voro samlade till ett allmänt möte, och de omtalade för dem den framgång, de hade rönt i sin verksamhet bland hedningarna. Sedan redogjorde de för den förvirring, som åstadkommits, därigenom att vissa omvända fariseer hade kommit till Antiokia och förklarat, att de omvända bland hedningarna måste låta omskära sig och hålla hela Mose lag, om de skulle blifva frälsta.Ag 189.2

Denna fråga blef lifligt diskuterad i denna allmänna församling. Flera andra frågor, som voro nära förbundna med frågan om omskärelsen, fordrade också grundlig öfverläggning. En sak, som skulle afgöras, var den ståndpunkt man skulle intaga med hänsyn till mat, som offrats åt afgudar. Många af de omvända hedningarna bodde bland okunnigt och vidskepligt folk, som ofta offrade åt afgudar; Prästerna af denna hedniska gudsdyrkan drefvo en ansenlig handel med de offer, som bragtes till dem, och judarna fruktade, att de omvända hedningarna skulle bringa kristendomen i vanrykte genom att köpa sådan mat, som offrats åt afgudar, därigenom mer eller mindre sanktionerande afgudiska seder.Ag 189.3

Vidare voro hedningarna vana att äta kött af djur, som blifvit kväfda till döds, medan judarna fått undervisning från Gud om att när djur dödades för att användas till föda, skulle man noga tillse, att blodet aftappades, ty eljest ansågs köttet icke vara dug- ligt till föda. Gud hade gifvit judarna dessa förordningar för att bevara deras hälsa. Judarna betraktade det som synd att använda blod som föda af den orsak, att lifvet är i blodet och blodet utgjutes på grund af synden.Ag 189.4

Hedningarna däremot togo blodet från offerdjuren och använde det till föda. Judarna kunde icke tro, att de borde förändra de förordningar, som de fått direkt från Gud. Under sådana förhållanden kunde judar och hedningar ej äta vid samma bord, utan att de senares beteende blefve till anstöt för de förra.Ag 190.1

Hedningarna, synnerligen grekerna, voro liderliga, och det var därför fara för att somliga, som ej blifvit grundligt omvända, skulle bekänna sig till den kristna tron, utan att öfvergifva sina onda vanor. De kristna judarna kunde icke fördraga den osedlighet, som af hedningarna ej ens betraktades som brottslig. Judarna ansågo det därför vara högst rimligt, att omskärelsen och för resten hela ceremoniallagen skulle iakttagas af de omvända hedningarna såsom ett bevis på deras uppriktighet och kristliga nit. De trodde, att man härigenom kunde förhindra att sådana inkommo i församlingen, som bekände sig tro på Kristus, utan att hafva blifvit verkligt omvända och hvilka sedermera kunde genom sin osedlighet och sina obehärskade vanor bringa vanära öfver deras sak.Ag 190.2

De olika punkter, som voro invecklade i afgörandet af den under diskussion varande frågan, tycktes för rådet förete oöfverstigliga hinder. Men den Helige Ande hade redan afgjort denna fråga, hvars rätta afgörande var nödvändigt för den kristna försam- lingens framgång, om icke till och med för själfva dess bestånd.Ag 190.3

“Då det vardt mycken tvist, stod Petrns upp och sade till dem: I män och bröder! I veten, att Gud för länge sedan har bland eder gjort det val, att genom min mun hedningarna skulle höra evangelii ord och blifva troende”. Han ansåg, att den Helige Ande hade redan afgjort den omtvistade frågan genom att med lika kraft nedkomma öfver både oomskurna hedningar och omskurna judar. Han berättade ånyo om den syn han haft om linneduken, som var uppfylld af allehanda fyrfota djur, hvilka han fått befallning att slakta och äta. När han nekade att göra detta under föregifvande, att han aldrig ätit något orent, fick han till svar: “Hvad Gud har renat må ej du anse oheligt”.^{3Apg. 10:15.}Ag 191.1

Petrus framhöll den uppenbara meningen af dessa ord, som talades till honom, strax innan han fick kallelse att gå till höfvitsmannen och undervisa honom om tron på Kristus. Den syn, Petrus hade, visade, att Gud ej har anseende till person, utan mottager och erkänner alla, som frukta honom. Petrus berättade vidare om sin förvåning, då den Helige Ande föll öfver både hedningar och judar, då han talade sanningens ord till de församlade i Kornelius’ hus. Samma ljus och härlighet, som återspeglades från de omskurna judarnas ansikten, strålade äfven från de oomskurna hedningarnas ansikten. Detta var Guds varning till Petrus mot att göra någon skillnad mellan judar och hedningar; ty Kristi blod hade renat alla från deras synder.Ag 191.2

Vid ett föregående tillfälle hade Petrus resonnerat med sina bröder angående Kornelius’ och hans vänners omvändelse samt sin vistelse hos dem. När han då talade om den Helige Andes utgjutelse öfver hedningarna, förklarade han: “Om nu Gud har gifvit dem lika gåfva med oss, som kommit till tro på Herren Jesus Kristus, hvem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud”^{4Apg. 11:17.} Och nu sade han med samma ifver och kraft: ” Och Gud, som känner hjärtan, har lämnat dem sitt vittnesbörd därigenom, att han har gifvit den Helige Ande åt dem så väl som åt oss, och han har icke gjort någon skillnad mellan oss och dem, då han genom tron renat deras hjärtan. Hvarför fresten I då nu Gud med att på lärjungarnas hals lägga ett ok, hvilket hvarken våra fäder eller vi förmådde bära”! Detta ok var ej de tio budorden, såsom somliga, hvilka sätta sig emot Guds lags bindande fordringar, vilja påstå, utan Petrus åsyftade här ceremonialsystemets fordringar, som blefvo afskaffade genom Kristi död.Ag 191.3

Petrus’ tal bragte de församlade till en ståndpunkt, där de med tålamod kunde lyssna till Paulus och Barnabas, som nu berättade sin erfarenhet under sin verksamhet bland hedningarna. “Då teg hela hopen och hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde, huru stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarna”.Ag 192.1

Jakob bar äfven ett bestämdt vittnesbörd, förklarande, att det var Guds afsikt att på hedningarna bestå samma förmåner och välsignelser, som han skänkt judarna.Ag 192.2

Den Helige Ande ansåg rådligt att ej påbörda de omvända hedningarna den ceremoniella lagens stadgar och ceremonier, och apostlarna voro i harmoni med den Helige Ande rörande denna punkt. Jakob förde ordet vid denna rådsförsamling, och hans slutord voro: “Därför är min mening, att man icke bör betunga dem af hedningarna, som omvända sig till Gud ”Ag 192.3

Härmed afslutades diskussionen. Denna händelse omstörtar den romersk-katolska kyrkans lära, att Petrus var församlingens hufvud. De, hvilka såsom påfvar gjort anspråk på att vara hans efterträdare, hafva inga bibliska bevis för sin ståndpunkt. Ingen omständighet i Petrus’ lif bekräftar den läran, att han såsom den Högstes vice regent blef upphöjd öfver sina bröder. Om de, som förklara sig vara Petrus’ efterträdare, hade följt hans exempel, skulle de alltid hafva varit nöjda med att förblifva likställiga med sina bröder.Ag 193.1

Vid detta tillfälle synes Jakob ha blifvit vald till att offentliggöra det beslut, som fattades af rådet. Och utslaget var, att ceremoniallagen, synnerligen förordningen om omskärelsen, ej skulle påtvingas hedningarna, ja, ej ens anbefallas till dem. Jakob sökte göra det klart för sina bröder, att hedningarna genom sin omvändelse till Gud gjort en stor förändring i sitt lif och man därför borde vara ganska försiktig att ej besvära dem med brydsamma och tvifvelaktiga frågor af mindre vikt, så att de blefve missmodiga i sina försök att följa Kristus.Ag 193.2

De omvända hedningarna skulle dock afstå från sådana seder, som voro oförenliga med kristendomens principer. Apostlarna och de äldste kommo därför öfverens om att genom bref föreskrifva hedningarna att afhålla sig från mat, som blifvit offrad åt afgudar, från blod och från det, som har blifvit kväft, samt från skörlefnad. Man skulle förmana dem att hålla Guds bud och att föra ett heligt lefverne. Man skulle äfven försäkra dem, att de, som förklarade omskärelsens stadga vara bindande, ej gjorde detta med apostlarnas samtycke.Ag 193.3

Paulus och Barnabas rekommenderades vidare till dem såsom män, “som hafva vågat sitt lif för vår Herre Jesu Kristi namn”. Judas och Silas blefvo sända med apostlarna för att muntligen meddela hedningarna det beslut, rådet i Jerusalem fattat: “Den Helige Ande och vi hafva funnit för godt att icke pålägga eder någon ytterligare tunga utom dessa nödvändiga stycken, att I skolen afhålla eder från det, som blifvit offradt åt afgudar, och från blod och från det, som har blifvit kväft, och från skörlefnad. Om I noga akten eder för detta, skall eder väl gå. Faren väl”! Dessa fyra Guds tjänare blefvo sända till Antiokia med denna epistel och detta budskap, som skulle göra slut på all strid rörande denna sak, ty detta var den högsta jordiska myndighetens beslut.Ag 194.1

Det råd, som afgjorde denna stridsfråga, utgjordes af apostlar och lärare, som haft mest att göra med upprättandet af församlingarna bland till kristendomen omvända judar och hedningar tillika med valda delegater från olika platser. Äldste från Jerusalem och deputerade från Antiokia voro där; de mest framstående församlingarna voro representerade. Rådets öfverläggningar skedde i öfverensstämmelse med en upplyst omdömesförmåga och med den värdighet en genom Guds vilja upprättad församling ägde. Vid behandlingen af denna fråga insågo de alla, att Gud själf besvarat frågan genom att utgjuta den Helige Ande öfver hedningarna, och de visste, att det var rådligast för dem att följa Andens ledning.Ag 194.2

Det fordrades ej, att hela den kristna församlingen skulle rösta i denna fråga. “Apostlarna och de äldste”, män af inflytelse och god omdömesförmåga, uppställde och utfärdade skrifvelsen, som därpå blef allmänt antagen af de kristna församlingarna. Det fanns dock några, som icke voro belåtna därmed, en del äregiriga och själfförmätna bröder, som hade andra tankar i saken. Dessa män företogo sig att verka på egen hand. De voro mycket benägna att klandra och att föreslå nya planer samt att söka nedrifva hvad de, som ordinerats till att förkunna evangelii budskap, hade uppbyggt. Ända från början har församlingen mött dylika hinder, och så kommer förhållandet att blifva ända till tidens slut.Ag 195.1

Jerusalem var judarnas hufvudstad, och här rådde den största inskränkthet och ofördragsamhet. Det var naturligt för de kristna judar, som bodde i närheten af templet, att låta sina tankar dväljas vid de särskilda förmåner, som judarna åtnjöto såsom en nation. När de sågo, hur den kristna församlingen afvek från judendomens ceremonier och stadgar samt förstodo, att de judiska sederna snart skulle i ljuset af den nya tron förlora sin heliga beskaffenhet, blefvo många förbittrade på Paulus, emedan han var den, som mest bidragit till denna förändring. Icke ens alla lärjungarna voro beredvilliga att antaga rådets beslut. Somliga ifrade för ceremoniallagen och betraktade Paulus med ogunst, emedan de tyckte, att hans principer voro vacklande med hänsyn till den judiska lagens bindande kraft.Ag 195.2

Detta omfattande beslut af det allmänna rådet återställde förtroendet bland de troende hedningarna, och Guds verk rönte god framgång. Församlingen i Antiokia hade den förmånen att få behålla Judas och Silas en tid, dessa särskilda budbärare, som kommit dit med apostlarna, när de återvände från mötet i Jerusalem. Som de “själfva voro profeter, förmanade” Judas och Silas “bröderna med många ord och styrkte dem”. Dessa gudfruktiga män stannade kvar i Antiokia en längre tid. Äfven “Paulus och Barnabas vistades i Antiokia, där de, jämte många andra, lärde och förkunnade Herrens ord”.Ag 195.3

Vid ett senare tillfälle besökte Petrus Antiokia och vann mångas förtroende genom sitt förståndiga umgänge med de omvända hedningarna. Han fortfor en tid att handla i öfverensstäinmelse med det ljus, han fått från himmelen, och han lyckades så till vida öfvervinna sina naturliga fördomar, att han kunde sitta till bords med omvända hedningar. Men när vissa judar, som ifrade för ceremoniallagen, kommo från Jerusalem, begick Petrus af oförstånd det felet att ändra sitt uppträdande gent emot de omvända hedningarna. “Och med honom skrymtade äfven de öfriga judarna, så att ock Barnabas rycktes med i deras skrymteri”. Denna uppenbarelse af svaghet hos dem, som varit respekterade och älskade som ledare, gjorde ett smärtsamt intryck på de troende hedningarna. Församlingen hotades af söndring. Men Paulus, som såg den fördärfliga inflytelse Petrus’ tvehågsenhet utöfvade på församlingen, bestraffade honom offentligen för att han sålunda handlat mot sin egentliga tro. I församlingens närvaro frågade Paulus Petrus: “Om du, som är en jude, lefver på hedniskt sätt och icke på judiskt sätt, huru kan du tvinga hedningarna att lefva på judiskt sätt”?^{5Gal. 2:13,14.}Ag 196.1

Petrus insåg sitt misstag och begynte genast att, så långt i hans förmåga stod, motverka det onda, som han hade åstadkommit. Gud, som känner änden från begynnelsen, lät Petrus uppenbara denna karaktärssvaghet, på det att den pröfvade aposteln måtte se, att hos honom själf fanns intet, som han kunde berömma sig af. Äfven de bästa kunna begå misstag, när de lämnas åt sig själfva. Gud förutsåg, att den tid skulle inträffa, då somliga skulle falla i den villfarelsen att för Petrus och hans föregifne efterträdare göra anspråk på företrädesrättigheter, som tillhöra Gud allena. Och denna uppgift om apostelns svaghet skulle utgöra ett bevis på att äfven han var en felande människa och ej i något af seende kunde räkna sig för bättre än de andra apostlarna.Ag 196.2

Berättelsen om denna afvikelse från rätta principer utgör en allvarlig varning till dem, som bekläda höga förtroendeposter inom Guds verk, att de må iakttaga sträng uppriktighet och troget stå fast vid principer. Ju större det ansvar är, gom blifvit dem ålagdt, och ju större tillfällen de hafva att diktera och styra, dess mer skada skola de säkerligen åstadkomma, om de ej troget vandra på Herrens väg och verka i harmoni med de beslut, som fattats af de troende i allmän rådplägning.Ag 197.1

Sedan Petrus så många gånger begått misstag, sedan han fallit och blifvit upprättad, sedan han tjänat Herren under en så lång tid och gjort grundlig bekantskap med Kristus och iakttagit hans rättframma lif i öfverensstämmelse med rätta principer, sedan han fått så mycken undervisning, vunnit så många gåfvor, så mycken kunskap och inflytelse genom ordets förkunnande— är det icke underligt, att han sedan skulle göra sig skyldig till skrymteri, att män- niskofruktan skulle förleda honom till att dölja sin verkliga tro för att vinna aktning? Är det icke underligt, att han skulle vackla i sitt vidhållande af det rätta? Må Gud gifva hvarje människa nåd att se sin hjälplöshet, sin oförmåga att själf styra sin lefnadsfarkost rakt och säkert in i hamnen!Ag 197.2

Paulus var i sin verksamhet ofta nödgad att stå ensam. Han mottog undervisning direkt från Gud, och han vågade ej i ringaste mån gå emot sina principer. Tidtals voro hans bördor tunga, men han höll fast vid det rätta. Han insåg, att församlingen aldrig finge bringas under kontroll af mänsklig makt. Mänskliga stadgar och traditioner måste ej gifvas rum i stället för uppenbarad sanning. Utbredandet af evangelii budskap finge aldrig hindras af människors fördomar och önskningar, hvilken ställning de än måtte innehafva inom församlingen.Ag 198.1

Paulus hade offrat sig själf och alla sina förmågor åt Herrens verk. Han hade mottagit evangelii sanningar direkt från himmelen, och under hela sin verksamhet bibehöll han en lefvande förbindelse med himmelska väsen. Gud hade undervisat honom med hänsyn till att onödiga bördor ej skulle påläggas de omvända hedningarna. När t. ex. de troende judarna i församlingen i Antiokia upptogo frågan om omskärelsen, kände Paulus Guds Andes vilja rörande denna fråga och intog en fast och orygglig ståndpunkt, som hade till följd, att församlingarna blefvo befriade från judiska förordningar och ceremonier.Ag 198.2

Men ehuru Paulus personligen mottagit undervisning från Gud, hade han inga förvända idéer om personligt ansvar. På samma gång han väntade ledning direkt från Gud, var han alltid redo att erkänna den myndighet, som blifvit gifven de troende i deras församlingsgemenskap. Han kände sitt behof af att rådfråga sig med sina bröder; och när frågor af större betydelse uppkommo, gladde han sig öfver att få framlägga dem för församlingen och att gemensamt med sina bröder få bedja Gud om visdom att kunna fatta rätta beslut. Till och med “profeternas andar äro profeterna undergifna”, förklarade han. “Ty Gud är icke oordningens utan fridens Gud”.^{61 Kor. 14:32,33.} Liksom Petrus lärde han, att alla, som voro förenade i församlingsgemenskap, skulle vara hvarandra undergifna.^{71 Pet. 5:5.}Ag 198.3

* * * * *