Kapitel XX—Korsets upphöjelse.

Efter en tid af missionsverksamhet i Antiokia föreslog Paulus för sin medarbetare, att de borde företaga en andra missionsresa. “Låtom oss nu”, sade han till Barnabas, “fara tillbaka och se till alla våra bröder i alla de städer, i hvilka vi hafva förkunnat Herrens ord, huru det är med dem”.Ag 200.1

Både Paulus och Barnabas hade en ömmande känsla för dem, som antagit evangelii budskap under deras verksamhet, och de längtade efter att se dem igen. Denna känsla förlorade Paulus aldrig. Till och med när han var på aflägsna missionsfält, långt borta från de trakter, där han begynte sin verksamhet, kände han ständigt en maning att uppmuntra trossyskonen på dessa trakter att förblifva trogna, “fullbordande helgelsen i Guds räddhåga”.^{12 Kor. 7:1.} Han sökte ständigt hjälpa dem att modigt gå framåt i kristlig erfarenhet, starka i tron, nitiska och helhjärtade i sin hängifvenhet åt Gud och hans verk för främjandet af hans rike.Ag 200.2

Barnabas var villig att följa med Paulus, men han önskade, att äfven Markus skulle följa med. Markus hade nu åter beslutat att ägna sig åt Herrens verk. Paulus var dock ej villig att gå in på Barnabas’ förslag. Han “fann skäligt att icke taga med sig” den, som lämnat dem i behofvets stund under deras första missionsresa. Han kände sig icke benägen att urskulda Markus för dennes svaghet, i det han öfvergaf verksamheten för hemmets trygghet och bekvämligheter. Paulus menade, att den, som hade så liten stadga, var opassande för ett arbete, som fordrade tålamod, själfförsakelse, mod, hängifvenhet och beredvillig uppoffring, ja, lifvets uppoffring, om det skulle fordras. Och så skarp blef striden rörande denna sak, att Paulus och Barnabas skildes åt, medan den senare fullföljde sin öfvertygelse och tog Markus med sig. “Barnabas tog Markus med sig och af seglade till Cypern. Men Paulus utvalde åt sig Silas och for bort, sedan han af bröderna blifvit anbefalld åt Guds nåd”.Ag 201.1

Paulus och Silas reste genom Syrien och Cilicien, stärkande de därvarande församlingarna, samt ankommo slutligen till Derbe och Lystra i provinsen Lyakonien. Det var i Lystra Paulus hade blifvit stenad, men det oaktadt finna vi honom nu åter på denna farliga plats. Han längtade efter att få veta, huru de, som genom hans verksamhet antagit evangelium, bestodo profvet under all pröfning. Och han blef ej missräknad, ty han fann, att de kristna i Lystra ännu tsodo fast i sin tro trots det bittra mostånd, de hade rönt.Ag 201.2

Här sammanträffade Paulus åter med Timoteus, som varit ett ögonvittne till hans lidande under hans förra besök i Lystra, och det intryck Timoteus då fick hade under tidens lopp sjunkit allt djupare i hans hjärta, till dess han blifvit förvissad om, att det var hans skyldighet att helt uppoffra sig för missionsverksamheten. Han kände sig mycket nära förbunden med Paulus, och han längtade efter att få vara med honom i verksamheten och bistå honom i den mån han kunde.Ag 201.3

Silas, Paulus’ medarbetare, var en bepröfvad Herrens tjänare, begåfvad med profetians ande; men verksamhetsfältet var så stort, att flera arbetare behöfde utbildas. Paulus fann Timoteus vara en man, som insåg, att det verk, som utfördes af ordets förkunnare, var heligt, en man, som icke skulle låta sig afskräckas af lidande och förföljelse och som var villig att mottaga undervisning. Men då Timoteus var en opröfvad yngling, vågade aposteln icke påtaga sig ansvaret för hans utbildning för evangelii ämbete, utan att först lära känna hans karaktär och förflutna lif.Ag 202.1

Timoteus’ fader var grek och hans moder judinna. Ända från sin barndom hade alltså Timoteus varit känd med de heliga skrifterna. Den fromhet Paulus fann i Timoteus’ hemlif var sund och sansad. Hans moders och mormoders tro på Guds heliga ord var en ständig påminnelse om välsignelsen af att göra Guds vilja. Guds ord var den regel, efter hvilken dessa två gudfruktiga mödrar hade uppfostrat Timoteus. Den andliga kraft, han mottagit genom de lärdomar, som han fått af dem, bevarade hans läppar rena från ondt tal samt värnade honom mot de onda inflytelser, som omgåfvo honom. Den undervisning, han erhöll i sitt hem, stod alltså i samverkan med den förberedelse, som Gud gaf honom för att han skulle blifva i stånd att bära ansvarighet och pröfningar.Ag 202.2

Paulus såg, att Timoteus var trogen, stadig och pålitlig, och han valde honom därför till sin kamrat i verksamheten och på sina resor. De, som undervisat Timoteus i hans barndom, blefvo nu belönade, då de fingo se den omhuldade sonen så innerligen förenad med den store aposteln. Timoteus var blott en yngling, när han blef vald af Gud att vara en lärare; men sanna principer hade blifvit så grundligt inpräglade hos honom under hans tidigare uppfostran, att han nu var beredd att bistå Paulus i hans arbete. Fastän ung bar han sitt ansvar med kristlig ödmjukhet. .Ag 203.1

Såsom en försiktighetsåtgärd gaf Paulus Timoteus det visliga rådet att låta omskära sig, dock icke emedan Gud fordrade det, utan emedan han ville undvika klander från judarnas sida för att bättre kunna verka bland dem. Paulus komme under sin verksamhet att resa från stad till stad i olika länder, och därunder finge han ofta tillfälle att predika Kristus såväl i judarnas synagogor som i andra offentliga lokaler. Om det då blefve kändt, att hans medarbetare vore oomskuren, kunde judarna i sin fördom och sin ofördragsamhet göra denna omständighet till ett stort hinder för hans verksamhet. Allestädes mötte aposteln hårdnackadt motstånd och bitter förföljelse. Han önskade delgifva såväl sina judiska bröder som hedningarna evangelii kunskap, och därför sökte han undanröja hvarje möjlig orsak, som fienderna kunde finna till motstånd, för så vidt det ej komme i strid med hans tro. Men på samma gång han tog så stor hänsyn till judarnas fördomar, så både trodde och lärde han, att det var af ingen betydelse, huruvida man var omskuren eller icke, utan Kristi evangelium var allt i alla.Ag 203.2

Paulus älskade Timoteus såsom sin “sannskyldige son i tron”.^{21 Tim. 1:2.} Den store aposteln, som ofta talade med den unge lärjungen rörande de historiska uppgifterna i de heliga skrifterna under deras resor från plats till plats, gaf honom utförlig undervisning om huru han skulle framgångsfullt verka för •själars frälsning. Både Paulus och Silas sökte under sitt umgänge med Timoteus att allt djupare intrycka på hans sinne den heliga och allvarliga beskaffenheten af en evangelii förkunnares kall och plikter.Ag 204.1

I sitt arbete sökte Timoteus alltid råd och undervisning af Paulus. Han handlade icke af ingifvelser, utan tog sig tid för lugnt öfvervägande, ej tagande något steg, utan att först öfvertyga sig, om det vore Herrens vilja. Den Helige Ande fann i honom en, som kunde ombildas till ett passande tempel för den gudomliga närvaron.Ag 204.2

I den mån Bibelns lärdomar införlifvas med vår dagliga vandel, utöfva de en djupgående och varaktig inflytelse på karaktären. Timoteus inhämtade dessa lärdomar och praktiserade dem. Han hade inga särdeles lysande förmågor, men hans arbete var värdefullt, emedan han brukade sina af Gud erhållna förmågor i Mästarens tjänst. Hans kännedom om praktisk gudsfruktan utmärkte honom framför andra troende och iståndsatte honom att utöfva en kraftig inflytelse.Ag 204.3

De, som verka för själars frälsning, måste uppnå en djupare, fullständigare och tydligare kunskap om Gud än den, som vinnes på vanligt sätt. De måste använda all sin kraft i Mästarens tjänst. De hafva fått en hög och helig kallelse, och om de skola vinna själar som sin lön, måste de stå i innerlig gemenskap med Gud och dagligen mottaga nåd och kraft från källan till all välsignelse. “Ty Guds nåd har uppenbarats med frälsning för alla människor och lärer oss att försaka ogudaktigheten och de världsliga lustarna och lefva tuktigt och rättfärdigt och gudligt i denna världen, väntande det saliga hoppet och uppenbarelsen af den store Gudens och vår Frälsares, Jesu Kristi, härlighet, hvilken har utgifvit sig själf för oss, på det att han skulle återlösa oss från all orättfärdighet och rena åt sig ett egendomsfolk, som beflitar sig om goda gärningar”.^{3Tit. 2:11-14.}Ag 204.4

Innan de gingo ut på ett nytt missionsfält, besökte Paulus och hans följeslagare de församlingar, som hade bildats i Pisidien och trakterna däromkring. “Och hvar de foro fram genom städerna ålade de dem att hålla de stadgar, som voro beslutade af apostlarna och de äldsta i Jerusalem. Så befästades nu församlingarna i tron och förökades till antal hvar dag”.Ag 205.1

Aposteln kände ett djupt ansvar för dem, som blifvit omvända under hans verksamhet. Öfver allting annat längtade han efter att se dem vara trogna, “mig till berömmelse”, sade han, “på Kristi dag, att jag icke har fåfängt lupit eller fåfängt arbetat”.^{4Fil. 2:16.} Han var ständigt angelägen om att hans arbete måtte frambringa frukt. Han insåg, att han själf kunde gå miste om frälsningen, om han ej gjorde sin skyldighet och om församlingen försummade att samverka med honom för själars frälsning. Han visste, att predikandet ensamt ej var nog att iståndsätta de troende att fasthålla lifvets ord. Han visste, att de måste undervisas så småningom genom bud på bud, här litet och där litet, för att de skulle blifva skickliggjorda att deltaga i Kristi verk.Ag 205.2

Det är en allmän grundsats, att om de gåfvor och krafter, som Gud förlänat oss ej blifva använda, aftyna de och dö bort. Sanning, som icke efterlefves och delgifves åt andra, förlorar sin helande och lifgifvande kraft. Häraf härledde sig apostelns farhågor, att han kunde misslyckas med hänsyn till att framställa hvarje människa fullkomlig i Kristus. Hans hopp om att vinna himmelen fördunklades, när han tänkte på möjligheten af felsteg å sin sida, hvilka kunde hafva till följd, att församlingen finge en mänsklig i stället för en gudomlig prägel. Hans kunskaper, hans vältalighet, hans underverk, hans åskådning af eviga scener, när han blef hänryckt till den tredje himmelen — allt detta skulle vara af intet värde, om genom hans otrohet i verksamheten de, för hvilka han verkade, komme att gå miste om Guds nåd. Följaktligen sökte Paulus både muntligen och skriftligen att uppmuntra dem, som anammat Kristus, till att föra ett sådant lif, att de kunde vara “otadeliga och rena, Guds ostraffliga barn midt ibland ett vrångt och förvändt släkte,... såsom ljus i världen, fasthållande lifvets ord”.^{5Fil. 2:15,16.}Ag 206.1

Hvarje sann Guds tjänare känner djupt sin ansvarighet för deras andliga tillväxt, som stå under hans vård, och han längtar att se dem vara Guds medarbetare. Han inser, att på hans trohet i utförandet af det verk, som Gud gifvit honom, beror i stor mån församlingens välfärd. Med outtröttligt nit söker han inspirera de troende med en längtan efter att vinna själar för Kristus, ihågkommande, att hvarje ny medlem, som ingår i församlingen, utgör ett ytter- ligare redskap för återlösningsplanens fullbordande.Ag 206.2

Sedan Paulus och Silas besökt församlingarna i Pisidien och de kringliggande trakterna, foro de tilllika med Timoteus till “Frygien och det Galatiska landet”, där de förkunnade frälsningens budskap med stor kraft. Galaterna voro afgudadyrkare, men när apostlarna predikade för dem, fröjdade de sig öfver deras budskap om frihet från syndens träldom. Paulus och hans medarbetare predikade läran om rättfärdiggörelse genom tron på Kristi försoningsoffer. De framställde Kristus såsom den, hvilken vid åsynen af det fallna människosläktets tillstånd kom till denna jord för att återlösa människorna genom ett lif af lydnad för Guds lag och genom att lida straffet för människans öfverträdelse af denna lag. Och i ljuset af korset begynte många, som aldrig förut känt den sanne Guden, att fatta Faderns stora kärlek.Ag 207.1

Sålunda fingo galaterna undervisning i grundsanningarna rörande “Gud Fader” och “vår Herre Jesus Kristus, som har gifvit sig själf för våra synder; på det att han skulle uttaga oss från den närvarande onda världen, efter Guds och vår Faders vilja”. Genom “trons predikan” mottogo de Guds Ande och blefvo “Guds barn genom tron i Kristus Jesus”.^{6Gal. 1:3,4; 3:2,26.}Ag 207.2

Paulus’ uppförande bland galaterna var sådant, att han sedermera kunde säga: “Jag beder eder, blifven såsom jag”.^{7Gal. 4:12.} Hans läppar hade berörts af lefvande kol från altaret, och han var i stånd till att öfvervinna kroppsliga svagheter och att framhålla Jesus såsom syndarens enda hopp. De, som voro i tillfälle att lyssna till honom, förstodo, att han hade varit med Jesus. Beklädd med kraft af höjden, var han i stånd att jämföra andligt med andligt samt att. nedrifva satans fästningsverk. Hjärtan blefvo förkrossade genom hans framställning af Guds kärlek, sådan Gud uppenbarade den i utgifvandet af sin enfödde Son, och många leddes till att fråga: Hvad måste jag göra för att blifva frälst?Ag 207.3

Detta sätt att framställa evangelium utmärkte apostelns arbete under hela den tid, han verkade bland hedningarna. Alltid framställde han för dem Golgata kors. “Vi predika icke oss själfva”, sade han under de senare åren af sin verksamhet, “utan Kristus Jesus såsom Herre och oss själfva såsom edra tjänare för Jesu skull. Ty Gud är den, som bjöd ljuset lysa utur mörkret och lyste i våra hjärtan, på det att kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte skulle framlysa”.^{82 Kor. 4:5,6.}Ag 208.1

De åt Gud hängifna budbärare, som under det kristna tidehvarfvets tidigare år förkunnade det glada budskapet om frälsning till en förtappad värld, tilläto inga tankar om själfupphöjelse att på något sätt rubba deras framställning om Kristus och honom korsfäst. De fikade icke efter vare sig myndighet eller företräde. De dolde sig själfva i sin Frälsare samt upphöjde endast frälsningsplanen och Kristus, begynnaren och fullbordaren af denna plan. Kristus såsom densamme i går och i dag och desslikes i evighet var ämnet för deras förkunnelse.Ag 208.2

Om de, som nu för tiden predika Guds ord, ville allt högre upplyfta Kristi kors, skulle deras verksamhet röna mycket större framgång. Om syndare kunna förmås att kasta en forskande blick på korset och erhålla en full åskådning af den korsfäste Frälsaren, så skola de fatta djupet af Guds barmhärtighet och af sin egen syndfullhet.Ag 208.3

Kristi död är ett bevis på Guds stora kärlek till människan; den är vår lösen, som försäkrar oss om frälsning. Att taga korset från den kristne kan liknas vid solens utplånande från himlarymden. Korset bringar oss i nära gemenskap med Gud och försonar oss med honom. Med den ömhet och miskundsamhet, som utmärker en faders kärlek, skådar Jehova ned på det lidande, som hans Son uthärdade för att frälsa människan från evig död, och antager oss i den älskade.Ag 209.1

Utan korset kunde människan icke hafva någon förening med Fadern. På korset bero alla våra förhoppningar. Från det strålar ljuset af Frälsarens kärlek, och när syndaren från korsets fot skådar upp till den, som dog för att frälsa honom, kan han fröjda sig med outsäglig glädje; ty hans synder äro förlåtna. Böjande sig i tron invid korset, uppnår han där den högsta plats en människa kan uppnå.Ag 209.2

Genom korset lära vi förstå, att vår Fader i himmelen älskar oss med en oändlig kärlek. Kunna vi undras öfver, att Paulus utropade: “Från mig vare det fjärran att berömma mig, om icke af vår Herre Jesu Kristi kors”?^{9Gal. 6:14.} Det är äfven vår sälla förmån att berömma oss af korset samt att helt öfverlämna oss själfva åt honom,.som utgifvit sig själf för oss. Sedan kunna vi, med våra ansikten upplysta af det från Golgata utströmmande ljuset, gå ut för att utbreda detta ljus till dem, som sitta i mörker.Ag 209.3