Då Paulus och Barnabas kom till Antiokia i Syrien, den plats från vilken de hade sänts ut på sin missionsresa, utnyttjade de första lämpliga tillfälle att samla de troende och berätta för dem “huru stora ting Gud hade gjort med dem och huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro”. (Apg. 14:27.) Församlingen i Antiokia var en stor och växande församling. Den var centrum för missionsverksamheten och en av de mest betydelsefulla grupperna av kristna. Bland dess medlemmar fanns människor av alla samhällsklasser, både från den judiska och den icke-judiska befolkningen. LFT 188.1
Apostlarna förenade sig med förkunnarna och medlemmarna i Antiokia i en allvarlig insats för att vinna många människor för Kristus. Då lyckades vissa judiska troende “av fariséernas parti” från Judéen väcka en fråga, som snart skulle leda till en vida spridd strid inom församlingen och orsaka förvirring bland de icke-judiska troende. Med stor självsäkerhet förklarade dessa judaiserande lärare att man, för att bli frälst, måste omskäras och hålla hela den ceremoniella lagen. LFT 188.2
Paulus och Barnabas bemötte denna falska lära snabbt och kraftfullt. De motsatte sig att man framförde sådana synpunkter till de troende från de andra folken. Å andra sidan fanns det många bland de troende judarna i Antiokia som förordade de församlingsmedlemmars inställning, vilka nyss hade kommit från Judéen. LFT 188.3
De judiska troende var i allmänhet inte benägna att gå framåt lika snabbt som Guds försyn öppnade vägen. Att döma av resultatet av apostlarnas arbete bland de andra folken, var det uppenbart att de omvända bland dessa skulle komma att bli långt fler än de judiska kristna. Den ceremoniella lagens restriktioner och ceremonier måste göras obligatoriska för de omvända från de andra folken. Detta måste vara ett villkor för församlingsgemenskap, sade de judiska troende. I annat fall skulle judarnas nationella särart, som hittills hade skilt den från alla andra folk, slutligen utplånas bland dem som från de omkringboende folken tog emot evangelium. LFT 189.1
Judarna hade alltid varit stolta över sina av Gud givna uppdrag. Många av dem som hade blivit omvända till tron på Kristus tyckte alltjämt, att eftersom Gud en gång hade gett klara föreskrifter om den hebreiska gudstjänstordningen, skulle det vara osannolikt att han någonsin skulle godkänna en förändring i någon av dess detaljer. De hävdade att de judiska lagarna och ceremonierna skulle införas i den kristna religionens gudstjänstordning. De hade svårt att förstå att alla offer och symboler som hade varit en bild på Guds Sons död nu hade förverkligats i Kristus och att därigenom alla den mosaiska gudstjänstordningens riter och ceremonier inte längre var bindande. LFT 189.2
Före sin omvändelse hade Paulus betraktat sig som oklanderlig, “i fråga om rättfärdighet — den som vinnes i kraft av lagen”. (Fil. 3:6.) Men efter det att han tagit emot evangelium hade han vunnit en klar uppfattning om Frälsarens mission som hela mänsklighetens Återlösare, judarnas såväl som de icke-judiska folkens. Han hade också lärt sig förstå skillnaden mellan en levande tro och en död formalism. I evangelii ljus hade de forntida riter och ceremonier som anförtrotts Israel, vunnit en ny och djupare betydelse. Det som de symboliserade hade inträffat. De som levde under den evangeliska tidsåldern hade därför befriats från att iaktta dem. Guds oföränderliga lag, de tio budens lag, höll Paulus emellertid fortfarande till såväl bokstav som anda. LFT 189.3
I församlingen i Antiokia orsakade frågan om omskärelse många diskussioner och stridigheter. Församlingens medlemmar fruktade att splittring skulle uppstå bland dem som resultat av en fortsatt diskussion. Därför beslöt de slutligen att sända Paulus och Barnabas tillsammans med några ansvariga män från församlingen till Jerusalem för att framlägga saken inför apostlarna och de äldste. Där skulle de träffa delegater från de olika församlingarna och dem som hade kommit till Jerusalem för att bevista den högtid som förestod. Under tiden skulle all strid upphöra, och man skulle invänta ett slutligt beslut från det allmänna mötet. Detta beslut skulle sedan godtas av de olika församlingarna överallt. LFT 190.1
På vägen till Jerusalem besökte apostlarna de troende i de städer genom vilka de reste, och uppmuntrade dem genom att berätta för dem erfarenheter i arbetet för Gud och om de icke-judiska folkens omvändelse. LFT 190.2