I sitt svar till sin mor avslöjade Jesus för första gången att han förstod sitt förhållande till Gud. Före hans födelse hade änglarna sagt till Maria: “Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid.” — Luk. 1:32, 33. Dessa ord hade Maria funderat över och bevarat i minnet. Även om hon visste att hennes barn skulle vara Israels Messias hade hon ändå inte förstått hans uppgift. Inte heller nu förstod hon hans ord, men hon visste att han hade avsagt sig släktskapen med Josef och förklarat sig vara Son till Gud. VP 70.3
Jesus ringaktade inte sitt förhållande till sina jordiska föräldrar. Från Jerusalem vände han hem tillsammans med dem och hjälpte dem i deras strävsamma liv. Hemligheten om sin uppgift gömde han inom sig själv och inväntade i ödmjukhet den bestämda tiden då han skulle börja sitt uppdrag. Under arton år efter det att han förstått att han var Guds Son, respekterade han det band som knöt honom till hemmet i Nasaret och han utförde de plikter som vilar på en son, en bror, en vän och en medborgare i samhället. VP 71.1
Då Jesu uppgift hade gått upp för honom i templet drog han sig undan samvaron med folkmängden. Han ville vända tillbaka från Jerusalem i stillhet tillsammans med dem, som kände till hemligheten i hans liv. Vid påskhögtiden sökte Gud kalla sitt folk bort från deras timliga omsorger och påminna dem om sin underbara gärning, då de befriades från Egypten. Han ville att de i denna händelse skulle se ett löfte om befrielse från synd. Liksom blodet från det slaktade lammet skyddade israeliternas hem, skulle Kristi blod frälsa dem, men frälsningen genom Jesus kunde de bara uppleva, om de i tro gjorde hans liv till sitt eget. I den symboliska gudstjänsten låg det kraft bara så långt som den ledde de tillbedjande till Jesus som deras personlige Frälsare. Gud ville att de skulle bli ledda till att under bön studera och tänka på Kristi uppgift. Men då folkskarorna lämnade Jerusalem lade spänningen inför resan och den sällskapliga samvaron alltför ofta beslag på deras uppmärksamhet. Den gudstjänst de hade bevittnat glömdes bort. Frälsaren kände sig inte dragen till deras sällskap. VP 71.2
Då Josef och Maria skulle resa hem från Jerusalem ensamma med honom hoppades Jesus kunna leda deras sinnen till profetiorna om den lidande Frälsaren. På Golgata sökte han lindra sin mors sorg. Han tänkte på henne nu. Maria skulle bli vittne till hans ångest på korset. Jesus ville nu att hon skulle förstå hans uppdrag, så att hon skulle få kraft att hålla ut, när svärdet en gång skulle gå genom hennes själ. Såsom Jesus hade varit skild från henne och hon med sorg hade letat efter honom i tre dagar, så skulle han, när han blev offrad för världens synder, återigen vara borta ifrån henne i tre dagar. Och när han kom ut ur graven skulle hennes sorg åter förvandlas till glädje. Men hur mycket lättare skulle hon inte ha burit ångesten vid hans död om hon hade förstått de texter som han nu försökte leda hennes tankar till. VP 71.3
Om Josef och Maria hade riktat sina tankar mot Gud i meditation och bön skulle de ha förstått sitt heliga uppdrag och de skulle inte ha förlorat Jesus ur sikte. Genom en enda dags försummelse hade de förlorat Frälsaren, men det kostade dem tre dagar av ängsligt sökande för att åter finna honom. Det förhåller sig på samma sätt med oss: Genom lättsinnigt tal, onda ord och försummad bön kan vi på en enda dag förlora vår Frälsares närvaro och det kan ta många dagar av sorgtungt sökande för att åter finna honom och återvinna den frid vi förlorade. VP 72.1
I vår samvaro med andra bör vi se till att vi inte glömmer Jesus och går vår egen väg, obekymrade om han är med oss eller ej. Om vi är så upptagna med materiella ting att vi inte har någon tanke över för Jesus, avlägsnar vi oss från honom och från de himmelska änglarna. Det är ju på honom som vi bygger vårt hopp om evigt liv. Änglarna kan inte stanna kvar där Jesu närvaro ej är önskvärd och hans frånvaro inte märks. Detta är orsaken till att så många av dem som bekänner sig vara hans efterföljare, så ofta är ett rov för missmod och nedslagenhet. VP 72.2
Många går till kristna sammankomster och blir uppfriskade och tröstade av Guds ord, men genom att sedan försumma meditation, vaksamhet och bön, förlorar de välsignelsen. Och de känner sig fattigare än de var innan de fick del av den. Ofta tycker de att Gud varit hård emot dem. De inser inte att felet ligger hos dem själva. Genom att skilja sig från Jesus har de stängt ute ljuset av hans närvaro. VP 72.3
Det skulle vara välgörande för oss att använda en timme varje dag till meditation över Jesu liv. Vi skulle göra det så att vi tar händelse efter händelse och låter tankarna syssla med varje detalj och framför allt med de avslutande scenerna i hans liv. När vi dröjer inför hans stora offer för oss kommer vår tillit till honom att bli starkare, vår kärlek djupare, och vi kommer att alltmera bli uppfyllda av hans Ande. Om vi slutligen skall bli frälsta, måste vi lära oss ånger och ödmjukhet vid korsets fot. VP 72.4
Då vi umgås med varandra, kan vi bli till välsignelse för VP 72.5
varandra. Hör vi Kristus till, kommer vara djupaste tankar att röra sig kring honom. Vi vill gärna tala om honom. När vi samtalar med varandra om hans kärlek, kommer ett gudomligt inflytande att öppna våra sinnen. Genom att betrakta skönheten i hans väsen kommer vi att “förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra”. (2 Kor. 3:18.) VP 73.1