“Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: ‘Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten’.” — Matt. 4:5, 6.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 4:5-11; Markusevangeliet 1:12-13; Lukasevangeliet 4:5-13. VP 113.1
Satan trodde nu att han hade mött Kristus på hans egen mark. Som den listige fiende han är kommer han nu med något som Gud sagt. Han uppträdde alltjämt som en ljusets ängel. Han visar att han är väl förtrogen med de Heliga Skrifterna och att han förstår betydelsen av det som är skrivet. Liksom Jesus tidigare hade använt Guds ord för att stärka sin tro, använder nu frestaren Guds ord för att ge stöd åt sitt bedrägeri. Han påstår att han bara vill pröva Jesu trohet och han berömmer nu hans fasthet. Eftersom Frälsaren har visat sin tillit till Gud uppmanar Satan honom nu att ge ytterligare ett bevis på denna tro. VP 113.2
Också denna gång inleddes frestelsen med ett uttryck som innebar misstro: “Om du är Guds Son.” Jesus frestades att besvara detta om men han avstod från att på minsta sätt godkänna tvivlet. Han ville inte äventyra sitt liv för att ge Satan någon bekräftelse. VP 113.3
Frestarens avsikt var att dra fördel av Jesu mänskliga natur och förleda honom till självförhävelse. Men även om Satan kan fresta, kan han ändå inte tvinga någon till synd. Han sade till Jesus: “Kasta dig ned”, eftersom han visste att han inte själv kunde kasta ned honom ty Gud skulle då ha gripit in och räddat honom. Inte heller kunde Satan tvinga Jesus att kasta sig ned. Med mindre Jesus gick med på frestelsen kunde han inte besegras. Alla jordens och ondskans makter kunde inte tvinga honom till den allra minsta avvikelse från hans Faders vilja. VP 113.4
Frestaren kan aldrig tvinga oss att göra det onda, han kan inte behärska våra sinnen om vi inte överlämnar oss åt hans kontroll. Vår vilja måste ge efter och vår tro släppa sitt tag om Jesus för att Satan skall kunna utöva sin makt över oss. Men varje syndig önskan som vi uppmuntrar ger honom ett tillfälle. Varje gång vi underlåter att följa våra gudomliga ideal, öppnar vi en dörr genom vilken han kan gå in för att fresta och förföra oss. Och varje felsteg eller nederlag från vår sida ger honom tillfälle att anklaga Jesus. VP 114.1
När Satan citerade löftet: “Han skall giva sina änglar befallning om dig”, utelämnade han orden: “att de skola bevara dig på alla dina vägar”, det vill säga på alla de vägar som Gud väljer. Jesus vägrade att vika av från lydnadens väg. Under det att han visade att han fullkomligt förtröstade på sin Fader kunde han inte utan vidare försätta sig i en situation som gjorde det nödvändigt för Fadern att ingripa för att rädda honom från döden. Han ville inte tvinga försynen att komma till hans undsättning och därigenom förfela sin uppgift att bli ett föredöme för människan i förtröstan och lydnad. VP 114.2
Jesus svarade Satan: “Det är ock skrivet: ‘Du skall icke fresta Herren, din Gud. ’” Detta var vad Moses sade till Israels barn när de törstade i öknen och begärde att Moses skulle ge dem vatten i det att de ropade: “Är Herren ibland oss eller icke?” — 2 Mos. 17:7. Gud hade utfört många under ibland dem och ändå tvivlade de på honom, när de råkade i svårigheter och krävde bevis på att han var med dem. I sin otro försökte de sätta honom på prov. Satan försökte förleda Jesus att göra på samma sätt. Gud hade redan bekräftat att Jesus var hans Son. Och att nu kräva bevis på att han verkligen var Guds Son skulle vara detsamma som att sätta Guds ord ifråga, det skulle vara att fresta honom. Detsamma skulle förhållandet bli om vi gjorde anspråk på något som Gud inte hade lovat oss. Det skulle avslöja misstro och skulle i själva verket vara ett försök att prova eller fresta honom. Vi bör inte framföra våra önskemål till Gud för att pröva om han vill uppfylla sitt ord, utan därför att han vill uppfylla det, inte för att bevisa att han älskar oss utan därför att han älskar oss. “Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som söka honom.” — Hebr. 11:6. VP 114.3
Men tron är inte i något avseende förenlig med förhävelse. Säkerhet mot förhävelse har bara den som har en sann tro. Förhävelsen är Satans imitation av tron. Tron hänvisar till Guds löften och bär frukt i lydnad. Förhävelsen åberopar också löftena men använder dem på samma sätt som Satan gjorde för att ursäkta överträdelse. Tron skulle ha förmått Adam och Eva att lita på Guds kärlek och lyda hans vilja. Förhävelse fick dem att överträda hans lag i tron att hans stora kärlek skulle rädda dem från följderna av deras synd. Att ställa krav på Guds ynnest utan att uppfylla de villkor som är en förutsättning för denna, är inte tro. En sann tro har sitt underlag i de löften och förutsättningar som Bibeln innehåller. VP 115.1
När Satan inte har lyckats väcka tvivel har han ofta lyckats att förleda oss till övermod. Om han kan förmå oss att utan giltiga skäl ställa oss i frestelsens väg, vet han att han kommer att avgå med segern. Gud vill bevara alla som vandrar på lydnadens väg, men när vi viker av därifrån, vågar vi oss in på Satans mark. Där kan vi vara säkra på att vi faller. Frälsaren har förmanat oss och sagt: “Vaken, och bedjen att I icke må komma i frestelse.” — Mark. 14:38. Meditation och bön skulle avhålla oss från att onödigt kastas i fara och därigenom skulle vi räddas från många nederlag. VP 115.2
Ändå bör vi inte förlora modet när vi ansätts av frestelse. Ofta när vi kommer i påfrestande förhållanden tvivlar vi på att Guds Ande har lett oss. Men det var genom Andens ledning som Jesus fördes ut i öknen för att frestas av Satan. När Gud leder oss in i prövningar har han en avsikt därmed som han vill förverkliga till vårt bästa. Jesus missbrukade inte Guds löften genom att onödigtvis utsätta sig för frestelser, inte heller föll han offer för missmod när frestelser ansatte honom. Det borde inte heller vi göra. “Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.” — 1 Kor. 10:13. Han säger också: “Offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.” — Ps. 50:14, 15. VP 115.3
Jesus hade segrat i den andra frestelsen och nu uppenbarade sig Satan i sin rätta karaktär. Men han uppenbarar sig inte som ett avskyvärt vidunder med bockfot och drakvingar. Han är alltjämt en mäktig ängel även om han fallit. Han förklarar öppet att han är upprorsledaren och denna världens gud. VP 116.1