Budskapet som de utskickade skulle föra med sig tillbaka till Stora Rådet var klart och otvetydigt. De ord som Johannes hade uttalat kunde inte användas på någon annan än den utlovade. Messias fanns ibland dem. Prästerna och rådsherrarna såg sig med förvåning omkring i hopp om att upptäcka honom som Johannes talade om. Men de kunde inte finna honom i folkhopen. VP 124.2
När Johannes vid Jesu dop pekade på honom som Guds lamm, kastades nytt ljus över Messias’ uppgift. Profetens sinne riktades mot orden hos Jesaja: “Han öppnade icke sin mun, lik ett lamm som föres bort för att slaktas.” — Jes. 53:7. Under de följande veckorna studerade Johannes med nytt intresse profetiorna och de lärdomar som offertjänsten uppenbarade. Han kunde inte klart skilja mellan de två sidorna av Kristi gärning som ett lidande slaktoffer och en segrande konung, men han insåg att hans ankomst hade en djupare betydelse än prästerna eller folket hade förstått. När Jesus hade kommit tillbaka från öknen och Johannes såg honom i folkmängden, väntade han tillitsfullt på att han skulle ge folket ett eller annat tecken på sin verkliga ställning. Nästan otåligt väntade han på att få höra Frälsaren förkunna sitt uppdrag, men inte ett ord blev sagt och inget tecken gavs. Jesus svarade inte på Johannes’ tillkännagivande om honom, utan slöt sig till hans lärjungar utan att ge något yttre bevis för sitt särskilda uppdrag eller göra något för att väcka uppmärksamhet. VP 124.3
Nästa dag ser Johannes Jesus komma. Omstrålad av Guds härlighet räcker profeten ut sin hand och säger: “Se, Guds lamm, som borttager världens synd! Om denne var det som jag sade: ‘Efter mig kommer en man som är före mig. . .’ Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten. . . Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom. Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i vatten, han sade till mig: ‘Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande!’ Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son.” — Joh. 1:29-34. VP 125.1
Var detta Kristus? Med vördnad och förundran betraktade folket honom som nyss blivit förklarad vara Guds Son. De hade blivit djupt rörda av Johannes’ ord. Han hade talat till dem i Guds namn. De hade lyssnat till honom dag efter dag när han bestraffade deras synder och med varje dag hade övertygelsen vuxit sig allt starkare att han var sänd från himmelen. Men vem var denne att han skulle vara större än Johannes Döparen? I hans klädsel och hållning fanns ingenting som tydde på rang. Han såg ut som vilken annan människa som helst, klädd liksom de själva i den fattiges enkla dräkt. VP 125.2
I folkhopen fanns några som vid Jesu dop hade sett den gudomliga härligheten och hört Guds röst. Men sedan dess hade Frälsarens utseende i hög grad förändrats. Vid dopet hade de sett hans ansikte stråla av himmelskt ljus. Men blek, medtagen och avmagrad som han nu var, hade inte någon annan än profeten Johannes känt igen honom. VP 125.3
Men när folket betraktade honom såg de ett ansikte som gav uttryck åt gudomligt medlidande i förening med medveten kraft. Varje blick, varje drag i hans ansikte präglades av ödmjukhet och uttryckte en outsäglig kärlek. Han tycktes vara omgiven av en atmosfär av andligt inflytande. Samtidigt som hans sätt var stillsamt och lugnt lät han människorna känna en kraft som visserligen var dold, men som inte helt och hållet kunde döljas. Var det honom som Israel så länge hade väntat på? Jesus kom i fattigdom och förnedring för att han skulle kunna bli såväl vårt exempel som vår Återlösare. Om han hade kommit i kunglig makt hur skulle han då ha kunnat lära oss ödmjukhet? Hur skulle han då ha kunnat framhålla så genomträngande sanningar som i sin bergspredikan? Vilket hopp skulle det ha funnits för de fattiga och obetydliga om Jesus hade kommit för att bo som en konung bland människorna? VP 125.4