Enligt den tidens sed pågick bröllopsfestligheterna i flera dagar. Plötsligt visade det sig efter någon dag att vinförrådet hade tagit slut innan festen var över. Denna upptäckt åstadkom förlägenhet och beklagande. Det brukade inte fattas vin vid festliga tillfällen. Om vinet uteblev kunde det uppfattas som ett tecken på bristande gästfrihet. Maria, som var släkt med brudparet, hade hjälpt till vid förberedelserna till festen och hon sade till Jesus: “De hava intet vin.” — Joh. 2:3. Därmed ville hon ge honom en vink att han skulle hjälpa dem. Men Jesus svarade: “Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.” — Joh. 2:4. VP 135.1
Även om detta svar kan förefalla avvisande, uttryckte det ingen kyla eller ohövlighet. Frälsarens sätt att tilltala sin mor överensstämde med seden i Österlandet. Det användes gentemot personer som var berättigade till särskild aktning. Varje handling i Jesu jordiska liv överensstämde med den föreskrift han själv gett: “Hedra din fader och din moder.” — 2 Mos. 20:12. VP 135.2
När Jesus på korset visade sin mor en sista ömhetsbetygelse tilltalade han henne åter på samma sätt i det han överlämnade henne i sin mest älskade lärjunges vård. Både vid bröllopet i Kana och vid korset var den kärlek som kom till uttryck i röst, blick och uppförande, en förklaring till hans ord. VP 135.3
Då hemligheten om hans livsverk vid hans besök i templet i hans barndom började avslöjas för honom hade Jesus sagt till Maria: “Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor.” — Luk. 2:49. Dessa ord anslog grundtonen i hela hans verk och liv. Allt annat underordnades hans uppdrag, det stora återlösningsverk som han hade kommit till världen för att utföra. Nu upprepade han detta. Det var fara för att Maria kunde tro att hennes släktskap med Jesus gav henne rätt att ställa särskilda anspråk på honom och att i viss min vägleda honom i hans arbete. I trettio år hade han varit en kärleksfull och lydig son. Hans kärlek var oförändrad, men han måste nu ägna sig år det uppdrag han fått av sin Fader. Som den Högstes Son och världens Frälsare kunde han inte låta några jordiska band hindra honom i hans arbete eller påverka hans handlingssätt. Han måste vara fri att göra Guds vilja. Detta gäller också oss. Guds vilja och ledning är mer än mänskliga släktskapsband. Ingen jordisk lockelse skulle få vända våra steg från den väg som han bjuder oss att gå. VP 135.4
Det fallna människosläktets enda hopp om återlösning finns i Kristus. Maria kunde finna frälsning endast genom Guds lamm. I sig själv ägde hon ingen förtjänst. Hennes anknytning till Jesus ställde henne inte i något annat andligt förhållande till honom än det i vilket alla andra människor står. Detta antyds också i Frälsarens ord. Han klargjorde skillnaden i sitt förhållande till henne såsom Människosonen och såsom Guds Son. Släktskapen dem emellan gjorde henne inte på något sätt jämställd med honom. VP 136.1