Orden: “Min stund är ännu icke kommen”, antyder att varje handling som Jesus utförde under sitt jordiska liv var ett förverkligande av den plan som hade funnits till av evighet. Innan han kom till jorden låg denna plan färdig för honom, fullkomlig i alla avseenden. Men under det att han vandrade omkring bland människorna, leddes han, steg för steg, av Faderns vilja. Han tvekade inte att handla, när den bestämda tiden var inne. Och med samma undergivenhet väntade han, till dess att tiden hade kommit. VP 136.2
Då Jesus sade till Maria att hans stund ännu inte hade kommit, besvarade han hennes outtalade tanke, den förväntan som hon hade gemensam med sitt folk. Hon hoppades att han skulle uppenbara sig som Messias och överta Israels tron. Men tiden hade ännu inte kommit. Det var inte som konung utan som “smärtornas man och förtrogen med krankhet” som Jesus hade tagit på sig människans öde. Men även om Maria inte hade en riktig uppfattning av Kristi uppdrag, litade hon obetingat på honom. Och denna tro besvarade Jesus. Det första underverket utfördes som ett erkännande av Marias tillit och för att stärka lärjungarnas tro. Lärjungarna skulle komma att möta många och svåra frestelser att visa bristande tro. För deras vidkommande hade profetiorna gjort det klart och otvetydigt att Jesus var Messias. De väntade att de religiösa ledarna skulle ta emot honom med en tillit som var större till och med än deras egen. Bland folket förkunnade de allt det som Jesus gjort och gav uttryck åt sin egen tilltro till hans uppgift, men de blev förvånade och bittert besvikna över den vantro, den djupt rotade fördom och den fiendskap mot Jesus som prästerna och rabbinerna visade. Frälsarens första underverk gav hans närmaste medarbetare mod och frimodighet att trotsa detta motstånd. VP 136.3
Utan att på något sätt låta sig bringas ur fattningen genom Jesu ord sade Maria till dem som passade upp vid borden: “Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra.” — Joh. 2:5. Därigenom gjorde hon vad hon kunde för att förbereda vägen för det hon väntade att Jesus skulle göra. VP 137.1
Vid dörröppningen stod sex stora stenkrukor. Jesus bad nu tjänarna fylla dessa med vatten. När sedan vin behövdes sade han: “Ösen nu upp och bären till övertjänaren.” — Joh. 2:8. VP 137.2