Bibeln uppmanar oss att alltid ” be utan att tröttna”. Luk 18:1. Om det någon gång är en tid när människor känner att de behöver be, så är det när krafterna sviker och själva livet tycks glida ur händerna på dem. De som är friska glöm- mer ofta vilka underbara nådegåvor de får dag efter dag, år efter år, och de ger inte Gud något erkännande eller någon lovprisning för hans välsignelser. Men när sjukdom kommer, tänker de på Gud. När den mänskliga styrkan sviktar, känner människor sitt behov av gudomlig hjälp. Och vår barmhärt- ige Gud vänder sig aldrig bort från en människa som upprik- tigt söker honom för att få hjälp. Han är vår tillflykt i såväl sjukdom som hälsa. HHM 191.1
“Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar
sig HERREN över dem som fruktar honom. Ty han vet
hur vi är skapade, han tänker på att vi är stoft.” Ps 103:13,14. HHM 191.2
De var dåraktiga och blev plågade för sin upprorisk
het och synd. De kände avsky för all mat och var nära
dödens portar. Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål. Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från undergång.” Ps 107:17-20. HHM 191.3
Gud är lika villig att bota de sjuka nu som då den helige Ande talade dessa ord genom psalmisten. Och Kristus är densamme förbarmande Läkaren nu som då han verkade här på jorden. I honom finns helande balsam för varje sjukdom, återuppbyggande kraft för varje skröplighet. Hans lärjungar i dag borde be för de sjuka precis som de första lärjungarna gjorde. Sjuka kommer då att bli friska, för ” trons bön skall bota den sjuke”. Jak 5:15. Vi har tillgång till den helige Andes kraft och kan med trons trygga förvissning ta fasta på Guds löften. Herrens löfte ” de skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska” är lika tillförlitligt i dag som på apostlarnas tid. Mark 16:18. Det visar oss vilka förmåner Guds barn har, och vår tro borde ta fasta på allt vad detta löfte innefattar. Kristi tjänare är hans kanaler och det är genom dem som han vill verka med sin helande kraft. Det är vår uppgift att bära fram de sjuka och lidande till Gud på trons armar. Vi borde lära dem att tro på den store Läkaren. HHM 192.1
Frälsaren vill att vi skall uppmuntra de sjuka, de förtvivlade och de lidande att fatta tag i hans kraft. Genom tro och bön kan sjukrummet förvandlas till ett Betel. I ord och handling kan läkarna och sjuksköterskorna säga, så tydligt att det inte kan missförstås ” HERREN är verkligen på denna plats” för att rädda och inte för att förgöra. 1 Mos 28:16. Kristus vill visa sin närvaro i sjukrummet genom att fylla läkares och sjuksköterskors hjärtan med sin ljuvliga kärlek. Om de som sköter om de sjuka lever sådana liv att Kristus kan gå med dem till patientens säng, kommer den sjuke att bli övertygad om att den förbarmande Frälsaren är närvarande, och denna övertygelse kommer i sig att göra mycket för läkandet av både själ och kropp. HHM 192.2
Och Gud hör bön. Kristus har sagt:“Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” Joh 14:14. Vidare säger han:“Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” Joh 12:26. Om vi lever efter hans ord kommer varje dyrbart löfte som han har gett att bli uppfyllt för oss. Vi har inte gjort oss förtjänta av hans nåd, men när vi överlämnar oss till honom tar han emot oss. Han kommer att arbeta för och genom dem som följer honom. HHM 193.1
Men bara om vi lever i lydnad för hans ord kan vi ställa krav på att hans löften skall uppfyllas. Psalmisten säger:“Hade jag haft onda avsikter i mitt hjärta skulle Herren inte ha hört mig.” Ps 66:18. Om vi bara ger honom en ofullständig och halvhjärtad lydnad kommer inte hans löften att bli uppfyllda för oss. HHM 193.2
I Guds ord har vi fått undervisning om hur vi skall gå till väga när det gäller särskild bön för de sjukas tillfrisknande. Men att be en sådan bön är en mycket allvarlig handling, som man inte borde ge sig in på utan att ha övervägt det noga. I många fall då man ber att de sjuka skall tillfriskna, är det man kallar tro inte annat än förmätenhet. HHM 193.3
Många människor drar på sig sjukdom genom att ge efter för sin njutningslystnad. De har inte levt i överensstämmelse med naturens lagar eller enligt principerna för ett moraliskt rent liv. Andra har inte brytt sig om hälsolagarna när det gäller mat, dryck, kläder eller arbete. Ofta är det någon form av last som är orsaken till att de är mentalt eller kroppsligt svaga. Om dessa personer blev välsignade med hälsa, skulle många av dem sorglöst fortsätta att bryta mot Guds fysiska och andliga lagar. De skulle tänka att om Gud botar dem som svar på bön. är de fria att fortsätta sina ohälsosamma vanor och ge efter för sin fördärvade aptit utan självbehärskning. Om Gud skulle göra ett underverk och ge hälsan tillbaka till dessa personer, skulle han uppmuntra synd. HHM 193.4
Det är bortkastat arbete att lära människor att se upp till Gud som den som helar deras skröpligheter, om man inte också lär dem att lägga bort ohälsosamma vanor. För att de skall få hans välsignelse som svar på bön, måste de upphöra att göra det onda och lära sig att göra det goda. Deras omgivningar måste vara hygieniska, och deras livsvanor riktiga. De måste leva i harmoni med Guds lag, både den fysiska och den andliga. HHM 194.1
Att bekänna synd HHM 194.2
Vi borde göra det klart för dem som önskar förbön för att få hälsan tillbaka, att överträdelse av Guds lag, vare sig det gäller den fysiska eller den andliga, är synd, och att om de skall kunna ta emot hans välsignelse måste de bekänna och överge synden. HHM 194.3
Bibeln ber oss:“Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade.” Jak.5:16. När någon begär förbön, för då fram tankar liknande dessa:“Vi kan inte läsa hjärtan, eller känna till ditt livs hemligheter. Detta är något som bara du själv och Gud vet om. Om du ångrar dina synder, är det nödvändigt att du bekänner dem.” Synder av personlig natur skall bekännas för Kristus, som är den ende medlaren mellan Gud och människan. För ” om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern - Jesus Kristus som är rättfärdig”. 1 Joh 2:1. Varje synd är ett brott mot Gud som måste bekännas för honom genom Kristus. Varje offentlig synd borde bli lika offentligt bekänd. Har man gjort orätt mot en medmänniska borde man ställa allt till rätta med den personen. Om den som söker helande har talat illa om andra, sått osämja i hemmet, i grannskapet eller i församlingen, och orsakat fiendskap och strid, eller lett andra in i synd genom någon felaktig handling, skall allt detta bekännas inför Gud och inför dem som behandlats orätt. ” Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” 1 Joh 1: 9. HHM 194.4
När oförrätter har blivit ställda till rätta, kan vi lugnt och förtröstansfullt lägga fram de sjukas behov inför Herren, på det sätt hans Ande visar oss. Han känner varje människa vid namn, och har omsorg om henne som om det inte fanns någon annan människa på jorden för vilken han gav sin älskade Son. Eftersom Guds kärlek är så stor och så oföränderlig, borde man uppmuntra de sjuka att lita på honom och vara vid gott mod. Att oroa sig över sig själv har en tendens att försvaga och leda till sjukdom. Om de sjuka höjer sig över sin nedstämdhet och dysterhet ökar utsikterna för att de skall bli friska, för ” HERRENS ögon ser till dem som fruktar honom, till dem som väntar på hans nåd”. Ps 33:18. HHM 195.1
När vi ber för de sjuka borde vi tänka på att ” vi vet inte vad vi bör be om”. Rom 8: 26. Vi vet inte om den välsignelse vi önskar den sjuke skulle vara det bästa för honom eller inte. Därför borde våra böner innehålla denna tanke:“Herre, du känner varje hjärtats hemlighet. Du känner dessa personer. Jesus, deras försvarare, gav sitt liv för dem. Hans kärlek till dem är större än vår kärlek någonsin kan bli. Om det därför blir till din ära, och till det bästa för de sjuka, ber vi, i Jesu namn, att de skall få sin hälsa tillbaka. Om det inte är din vilja att de skall bli friska, ber vi att din nåd skall trösta dem och att din närvaro skall uppehålla dem i deras lidande.” HHM 195.2
Gud känner slutet från början. Han känner allas hjärtan. Han läser själens alla hemligheter. Han vet om de personer som vi ber för skulle klara av eller inte klara av de prövningar som de skulle möta om de fick leva vidare. Han vet om deras liv skulle bli en välsignelse eller en förbannelse för dem själva och för världen. Detta är en av orsakerna till att vi, samtidigt som vi innerligt kommer till honom med våra böner, borde säga:“Men ske inte min vilja utan din.” Luk 22:42. Det var så Jesus, överlåten till Guds vilja och visdom, avslutade sin bön i Getsemane örtagård efter att han hade vädjat:“Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig.” Matt 26:39. Och om det var passande att han som är Guds Son avslutade sin bön med dessa ord av överlåtelse, hur mycket mer passande är det då inte att vi som är dödliga och felande gör det! HHM 195.3
Det enda riktiga är därför att överlåta våra önskningar till vår allvise himmelske Far, och sedan, i fullständig förtröstan, lägga allt i hans händer. Vi vet att Gud hör oss om vi ber enligt hans vilja. Men att kräva att få det vi önskar, utan att ha en överlåten anda, är inte rätt. Våra böner måste ta formen av en vädjan och inte en befallning. HHM 196.1
Det finns tillfällen då Gud ingriper tydligt och botar människor genom sin gudomliga kraft. Men det är inte alla sjuka som blir helade. Många läggs till gravens vila för att sova i tron på Jesus. På ön Patmos blev Johannes ombedd att skriva:“Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem.” Upp 14:13. Av detta förstår vi, att om några inte återfår hälsan skulle de inte av den orsaken beskyllas för bristande tro. HHM 196.2
Alla vill vi att Gud svarar på våra böner omedelbart och tydligt, och vi frestas att bli missmodiga när svaret dröjer eller kommer på ett oväntat sätt. Men Gud är alltför vis och god för att alltid svara på våra böner just på den tid och på det sätt vi vill. Han kommer att göra mer för oss och göra det som är bättre för oss, än att bara uppfylla alla våra önskningar. Och därför att vi kan lita på hans visdom och kärlek, borde vi inte begära att han ska rätta sig efter vår vilja, utan istället försöka förstå och uppfylla hans avsikt med oss. Våra önskemål och intressen borde sättas åt sidan för hans vilja. Dessa erfarenheter som prövar vår tro är till för vårt eget bästa. De visar om vår tro är sann och uppriktig, om den vilar enbart på Guds ord, eller om den är beroende av omständigheter och är vacklande och ombytlig. Tron stärks genom övning. Vi måste låta tålmodigheten få utföra sitt fullkomliga verk i oss, samtidigt som vi kommer ihåg att det finns dyrbara löften i Bibeln för dem som väntar på Herren. HHM 196.3
Det är inte alla som förstår dessa principer. Många som söker helande genom Herrens nåd tror att om de inte får ett tydligt och omedelbart svar på sina böner så är deras tro bristfällig. Därför borde man ge råd och vägledning på ett visligt sätt till dem som är försvagade av sjukdom, så att de handlar förnuftigt. De borde inte försumma sina skyldigheter gentemot vänner som kanske överlever dem, eller försumma att använda naturens egna medel för att återfå hälsan. HHM 197.1
På det här området är det ofta en fara att man begår misstag. Det finns några som, på grund av deras tro att Gud skall bota dem som svar på bön, är rädda för att göra något som kan se ut som en brist på tro. Men de borde inte försumma att ställa allt i ordning, så som de skulle vilja göra det om de förväntade sig att dö. De borde inte heller vara rädda för att säga de uppmuntrande ord eller ge de råd som de vid avskedets stund skulle vilja få sagda till sina kära. HHM 197.2
De som ber om förbön för sin hälsa borde inte försumma att använda de botemedel som finns tillgängliga för dem. Man förnekar inte sin tro om man använder sådana botemedel som Gud har gett oss för att lindra smärta och hjälpa naturen i sitt arbete att återställa hälsan. Det är inte ett förnekande av tron att samarbeta med Gud genom att ställa sig under sådana förhållanden som är mest gynnsamma för tillfrisknande. Gud har gett oss möjligheten att skaffa oss kunskap om livets lagar. Den kunskapen har placerats inom vårt räckhåll för att vi skall använda den. Vi borde använda oss av varje hjälpmedel för att återställa hälsan, utnyttja varje möjlig fördel och arbeta i harmoni med naturlagarna. När vi har bett om de sjukas tillfrisknande, kan vi arbeta med ännu större kraft, och tacka Gud för förmånen att få samarbeta med honom, och be att han skall välsigna de medel han själv har gett. HHM 197.3
Guds ord godkänner användandet av läkande medel. När Hiskia, Israels kung, var sjuk, gav Guds profet honom beskedet att han skulle dö. Hiskia ropade till Herren, och Herren hörde sin tjänare och gav honom meddelandet att hans liv skulle förlängas med femton år. Ett enda ord från Gud skulle ha kunnat bota Hiskia omedelbart, men i stället gavs särskilda anvisningar ” att man skulle ta en fikonkaka och lägga den som plåster på bölden så att han blev frisk”. Jes 38:21. HHM 198.1
Vid ett tillfälle smorde Jesus en blind mans ögon med lera, och bad honom:“’Gå och tvätta dig i dammen Siloam.’ ... Då gick han dit och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se.” Joh 9:7. Detta helande kunde endast ske genom den store Läkarens kraft, men trots det använde sig Jesus av naturens enkla medel. Fastän han inte gav sitt stöd åt medicinering med droger, godkände han användandet av enkla och naturliga botemedel. HHM 198.2
När vi har bett om de sjukas tillfrisknande, skall vi inte förlora tron på Gud, vad än utgången blir. Om vi mister en av våra kära, låt oss ta emot den bittra kalken, och komma ihåg att det är en Faders hand som håller den till våra läppar. Men om den sjuke skulle bli frisk, skall vi inte glömma att den som får ta emot helande nåd ställs under förnyad förpliktelse inför Skaparen. När de tio spetälska blev renade var det bara en som återvände för att söka reda på Jesus och ära honom. Låt ingen av oss vara som de nio tanklösa, vars hjärtan var oberörda av Guds nåd. ” Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.” Jak 1:17. HHM 198.3